Skönt med helg.

Jag har tid att umgås med fru och barn. På vardagskvällarna är barnen inte upplagda för lek, då de är trötta efter skola och dagis. Det blir lätt sittande framför Bolibompa.
Det är även skönt med helg för mina favoritprogram sänds då. Det börjar på fredagskvällen med ´På spåret´ och se om jag kan veta ´Vart är vi på väg?´. Därefter ´Skavlan´, där fem sex personer intervjuas av Fredrik Skavlan under lättsamma former.
Det är intressant och givande att lyssna på när personer berättar om sina livsverk och funderingar kring dessa. Precis som mitt tredje program är som jag gillar, ´Så mycket bättre´ på lördagskvällen. Förutom att artisterna berättar om sina musikliv och något ur sina privata liv, tolkar de varandras låtar. Spännande att höra hur det låter. I kväll är det Agnes verk som tolkas.

Ett bra bemötande.

I tisdags sen eftermiddag steg jag av vid Hötorgets tunnelbanestation, en station som jag sällan åker till. Jag hade bestämt med en kompis att vi möter varandra vid Konserthusets trappa för att senare gå och äta på ett indiskt ställe.
Vid spärren tänkte jag fråga vart hissen var, för det hade jag glömt. Jag lät istället min assistent göra det. Det tog mig emot, för jag vill alltid prata direkt till människor. Inte via assistenten eller en annan person som är med, för jag kan prata och då ska jag göra det. Men denna gång lämpade det sig bättre att assistenten frågade, för vakten i kuren skulle förmodligen inte uppfatta det jag sa. Sorlet som fanns gjorde att jag var tvungen att komma närmare kuren för att göra mig hörd, men det var inte utrymme till det.
Till min förvåning vände vakten sig till mig och beskrev vart jag skulle gå för att nå hissen. Av erfarenhet hade de flesta andra berättat för assistenten vart hissen låg. Det är lätt att göra det, en person frågar en annan om något och denne svarar personen. Det är naturligt, men vakten tänkte till: Han som frågar om var hissen är, behöver inte veta det för han kan ta trapporna. Det är mannen i rullstolen som behöver veta.
Tänkte inte vakten alls till, var det hans naturliga sätt att bemöta människor?
Eller hjälpte assistentens agerande till när han tog ett steg bakåt efter ha ställt frågan, så vakten kunde se mig?

Jag skriver inte om all bra bemötande som jag får, för då hade jag inte hunnit med något annat på arbetet, men just det här bemötandet finner jag speciellt. Jag blev glad.

- Har du färdtjänstkort?

Jag var på väg in till stan åkandes i permobilen. Höstens färgprakt hade lockat ut mig till Djurgården*. Gula, röda, brandgula och orangea löv, ett inferno av färger. Det kändes som att vandra genom en vänlig gigantisk eld, gnistrande och värmande.

Hösten är i mitt tycke naturens vackraste skådespel.

Innan jag kom till Djurgården ställdes en fråga till mg i en stund då jag tyckte att svaret var uppenbart.

Eftersom det inte kom något tåg med vagnen som jag kan komma in i med permobilen, åkte jag till närmaste tunnelbanestation som är Mörby Centrum.
Vid spärrvaktens lucka saktade jag in för att få ögonkontakt med kvinnan som satt där. Hon såg mig och log. Det tog jag som en signal att hon skulle öppna spärren, så jag kunde fortsätta in mot hissen ner till perrongen. Vid alla tidigare gånger har plastskärmarna då vikts undan, vilket inneburit att spärrvakten har tryckt på sin knapp, men inte denna gång. Något förvånande stannade jag, väntade, men skärmarna förblev stängda. Jag backade tillbaka för att be henne att trycka en gång till. Jag hann inte öppna munnen förrän hon frågade.
- Har du färdtjänstkort?
- Ja, sa jag och ansträngde mig för att inte börja fnissa.
- Kan jag få se det?
- Kortet ligger i min jackficka. Tyvärr kan jag inte ta fram det. Kan du hjälpa mig?
- Nä, det är okej, log hon och lät skärmarna glida isär.

Vad har jag lärt mig av detta? Att det inte är uppenbart för alla att vi som sitter i permobil har beviljats färdtjänst. Å andra sidan gjorde kvinnan sitt arbete, och det var att kontrollera resenärernas färdbevis. Det gjorde hon med bravur.

 *Ett stort och fint naturområde mitt i vår kungliga huvudstad.

Är ni föräldrar intresserad av att lyssna på mitt föredrag ´Sikta mot stjärnorna och nå dit´?

Kanske är ni med i en grupp av föräldrar med barn med funktionsnedsättning som träffas regelbundet och delar erfarenheter av att ha barn med ett större hjälpbehov än andra. Tipsar och råder varandra om allt möjligt. Precis som alla föräldrar funderar ni på hur det ska gå för barnen när de blir tonåring eller vuxen med kompisar, arbeten och om de finner någon att dela sitt liv med. Men av förklarliga skäl kanske ni funderar mer, och till och med oroar er sig för ert barns framtid.
Jag har haft en bra uppväxt tillsammans med mina två yngre bröder tack vare våra föräldrar. De hjälpte och stöttade oss. De vågade släppa taget om oss och lät oss på egen hand utforska livet. De trodde på att vi kunde. Tack vare det har jag fått ett bra självförtroende som gör att jag vågar göra saker som omgivningen tror att jag inte mäktar med, men som jag oftast klarar av.

Bjud in mig till någon av er en kväll, och låt mig skingra eventuella orosmoln för ert barns framtid och inspirera till att det går. Om ingen lokal finns att tillgå, går det alldeles utmärkt med vardagsrummet.

Vid kontakt: jnordansjo@hotmail.com

Jag vill och bör köpa en 30-dagarsbiljett.

För tre år sedan frågade min dåvarande assistent om varför jag inte någon gång tar buss eller tåg när jag skulle iväg istället för taxi (Färdtjänst).
- Men det finns trappor upp, i alla fall upp till tåget, sade jag.
- Det grejar jag. Din rullstol är lätt och du väger inte mycket.
Visst gick det bra och det var trevligt att åka med andra människor. När han slutade frågade jag de som kom efter om de ville, kunde och vågade hjälpa mig upp på tåg och buss. Oftast har svaren blivit positiva.

När jag senare regelbundet började åka med kollektiva färdmedlen gick det upp för mig hur märkligt det var att jag som färdtjänstkund slapp betala, givetvis under förutsättning att jag visade upp mitt färdtjänstkort. Att min assistent eller en annan följeslagare åkte gratis var förståeligt. Jag måste ju alltid ha någon med mig.
Det som verkligen fick mig att undra hur saken låg till, var när jag satt på tåget för en tid sedan på väg till arbetet, och såg konduktören gå runt och kontrollerade färdbevisen hos oss resenärer. När denne var framme vid mig och såg mitt färdtjänstkort som assistenten höll fram, brydde hen sig inte om att låta kortläsaren läsa av mitt färdtjänstkort. Efter den resan har detta hänt ett flertal gånger. Men det märkliga är att vissa konduktörer vill läsa av kortet medan andra vinkar avvärjande när det tas fram. Vad är logiken frågar jag mig?

Jag kontaktade Färdtjänst för att få veta anledningen. Så här ligger det till:
Resor som färdtjänstresenärerna gör med SL-trafiken är väsentligt billigare för Landstinget i förhållande till färdtjänstresor gjorda med taxi. Det är därför man har gjort det förmånligt för färdtjänstresenärerna att kunna nyttja SL-trafiken.

"Förmånligt", betyder det i detta fall gratis? Ja, för mig personligen är det det. Men frågan är om Landstinget betalar SL för de resor vi färdtjänstresenärer gör med de eller har Landstinget och SL gemensamt beslutat att inte ta ut någon avgift? Är det möjligt så att Landstinget låter oss resa gratis för många av oss har inte det tillräckligt ekonomiskt förspänt? En fin gest i så fall.
Om det är så att SL inte får betalt, vilket är min slutsats (Rätta mig gärna om jag har fel.), förstår jag inte varför en del konduktörer vill låta kortläsaren läsa av mitt kort. Förmodligen för att det finns en del som sitter i rullstol som inte har beviljats färdtjänst och konduktören vill förvissa sig om att tillståndet finns.

Jag vill och bör köpa en 30-dagarsbiljett, som förr hette månadskort. Precis som alla andra Svenssons, men dessvärre har jag svårt att göra det av ekonomiska skäl. Jag vill arbeta heltid, men jag orkar inte det på grund av CP-skadan som jag har.

I dag åker jag taxi (Färdtjänst) då assistenten inte är med, som när jag ska träffa vänner.

På väg till arbetet en sommarmorgon.
Jag sitter i en de nya vagnarna där jag bara rullar in. Smidigt.
Permobilen har jag inte än provat att köra in med, Det ska inte vara
några som helst problem för utrymme finns. Däremot tänker jag att
permobilen kan skapa irritation bland medresenär och konduktör för
den kommer att göra det svårt eller kanske omöjligt att passera. Men
å andra sidan finns det en utgång på vardera ändan av vagnen som
kan nyttjas.

Adamsdräkten och Evakostymen.

Visste ni att när vi män har på oss Adamsdräkten är vi nakna? Det kommer från den tiden Gud skapade mannen och kvinnan. Eva då, hade hon något löv eller något annat som skylde delar av hennes kropp? Jag har aldrig hört ett ord för den kvinnliga motsvarigheten av Adamsdräkt. Jag var säker på att det inte fanns, men för säkerhets skull sökte jag på nätet och fann överraskande ´Evakostym´. Har ni hört det tidigare?
En lustbetonad beskrivning för att vara naken är´barfota över hela kroppen´.

Medaljvisning i sonens klass.

I förmiddags var jag med på samlingen i sonens klass. Han har bett mig i två månader att visa mina medaljer för sina kompisar, och så klart ville jag det.
Jag berättade om mitt funktionshinder, mitt idrottande och mitt arbete. Eleverna satt tysta och lyssnade. Ingen skrattade eller kommenterade hur jag pratade, vilket har hänt vid ett tidigare tillfälle. Inte i sonens klass utan när jag besökte en klass i årskurs sex, där eleverna inte visste i förväg vem jag var. Jag hann med att säga, "Hej. Jag heter Johan.", sedan bröt skrattsalvorna ut, och en och annan elak kommentar sades om mina talsvårigheter. Jag lät det ebba ut och sa med styrka i rösten, "Jag är världsmästare i rullstolsåkning.". Det blev knäpptyst. Förvånade blickar vändes mot mig, och sedan haglade det frågor kring mitt idrottande. Nu var det ingen som skrattade åt mig eller gjordes löjlig på min bekostnad. Jag var en stor man i deras ögon.

Sonen skickade runt medaljerna, så var och en fick se. Jag såg att de tyckte att det var spännande. Det är sällan man har en guldmedalj från ett världsmästerskap i sin hand.
Det ställdes frågor, men få. Barnen var kanske blyga eller var det nöjda med det jag hade berättat. Ett barn av tjugofem visste hur jag hade fått CP-skadan. "Genom syrebrist.", sa flickan.
Undrar var hon har lärt sig det? Föräldrarna? tänkte jag och blev smått imponerad.

- "Jag ska bara kissa snabbt."

Det hör jag många säga, men hur går det till att kissa snabbt? Jag har alltid undrat. Det är bra att kunna det när jag har bråttom. Är det en viss teknik som de har anammat? Sitter de på ett speciellt sätt, de som sitter? Kanske framåtböjd, som gör att det blir en passande vinkel så kisset rinner ut snabbare. Eller de som står, rör de kroppen i små cirkelformade rörelser, så det uppstår en virvel i kisset? Precis som när vi roterar en flaska med vatten några gånger bildas det en virvel på ytan. Mitt i virveln blir det ett hål där luft tar sig upp i flaskan, och det gör att vattnet rinner ut snabbare.

Så länge jag inte vet tekniken kommer jag säga som jag alltid har gjort, "Jag ska gå snabbt och kissa.".

Inspelningen av scenerna om bemötande får bli efter jul.

I ett inlägg, som skrevs i somras, berättade jag om planerna att filma in två tre scener tillsammans med två vänner. Scenerna ska ge exempel på hur det kan gå till när jag blir bemött på ett felaktig sätt. Det är tänkt att ha de i Power Point-bildspelet, som jag använder mig ut av vid föredraget.
Det har dessvärre varit omöjligt att hitta en dag som passar oss alla under hösten för dessa tagningar. Vännerna har sitt skådespeleri som yrke, så de måste tacka ja när de blir tillfrågad för ett jobb. För att av mig får de inte sin berättigade lön, av den enkla anledning att jag har inte dem pengarna. Förutom vår vänskap, hoppar de på detta "filmprojekt" för de tycker att det ska bli kul, och kanske för det är annorlunda mot vad de arbetar med i vanliga fall. Först i januari har deras almanackor troligtvis luckor.

Den som väntar på något gott, kan vänta ännu lite längre.

Kåthetens klor.

Hur än jag gjorde lyckades jag inte få ihop det med någon av det motsatta könet förrän långt upp i åldern. Jag var trettionio när jag träffade kvinnan som sedermera blev min käresta. Innan det var det stiltje, inte ens en krusning på vattenytan i form av ett ligg. CP-skadan och rullstolen hade kanske ett finger med i spelet, även om jag bortsåg från det då. Det som verkligen la krokben för mig, och det är jag säker på, var min blyghet. Jag var för blyg för att hinta att jag vill knulla med kvinnan som jag hade spanat in på krogen eller festen. Att få i gång ett samtal med henne, det gick oftast bra om det inte var alltför hög volym på musiken. Men att sedan få henne att förstå på ett inlindat sätt att jag vill ligga med henne, det visste inte jag hur det gick till. Och att fråga något så när rakt på sak, som exempelvis ´Vill du äta frukost med mig i morgon?´, det tordes inte jag göra. Det gjorde däremot några kompisar med varierande resultat. Ibland fick de sällskap hem, ibland lämnade de festen ensamma. Det värsta som kunde ha hänt var att jag hade fått ett nej, men ett nej skulle jag inte ha dött av. Även om det skulle kännas hemskt att bli nobbad, hade jag repat mod ganska så omgående. Nej, jag var en riktig fegis då det begav sig.
Visst var den innersta önskan att finna kärleken, men i väntan på det kände jag att sexbehovet måste tillfredsställas.

Jag tycker det är härligt att vara kåt, men det är under förutsättning att jag får ligga med någon. Däremot att inte ha möjlighet till sex när kåtheten sätter in, det är ett helvete. Kåthetens klor borrar in sig i kroppen och vägrar släppa taget. Det är ett svårhanterbart tillstånd. Det känns att det fattas något. Jag klättrar på väggarna av frustration.
Så kände jag mig i många år tills jag en dag upptäckte onani, och då var jag runt tjugofem. Ja, jag vet att det är långt upp i åldern, men jag och mina kompisar pratade inte om det. De kanske pratade sinsemellan, men för mig var det nytt att vi kunde göra det skönt för oss själva.
Upptäckten gjordes när jag såg en porrfilm där en man i en scen stod och runkade. Jag prövade att göra likadant, och fast min spasticitet har omöjliggjort och försvårat mycket i mitt liv lyckades jag.

Jag var så glad och lättat att jag kunde onanera. Det var en befrielse från kåthetens klor. I väntan på det första ligget, var detta bättre än ingenting.

Jag ser fram mot dagen då tabun över att prata om sex och onani är borta. Hoppas jag får uppleva den innan jag lämnar livets väg. Faktiskt är att ha sex och att onanera naturligt, så varför finner många att det är jobbigt och genant att prata om det?

To my readers.

I see that you are many live in the US who reading my blog, nice!
I understand that you are maybe swedes, work, study or having another relationship with Sweden. I´m sure that you can read swedish cause I do not write in english.
I m going to continue writing in swedish because I´m better writing in my language.

Först och främst är jag en människa.

Jag är en man med en CP-skada. Jag är inte en CP-skadad man, om någon av en outgrundlig tanke trodde det.

Först och främst är jag en människa och därefter en man, son, make, pappa, bror, fadder, kusin, svåger, vän, livsnjutare, friidrottsälskare, nakenbadare, bloggare, bokälskare, gourmand, djurgårdare, arbetskollega, optimist, biobesökare, författare, teaterbesökare, Facebookanvändare, föredragshållare, schackspelare, tennisintresserad, tidsoptimist, framåtsträvare, radiolyssnare, Jonas Karlssons-diggare (skådespelaren), sudokulösare, restauranggäst, historienyfiken, inspiratör, klädintresserad, curling-tittare, Stockholm-älskare, taxikund, tågresenär, permobil-användare, färsk-pressad-juice-fantast, surströmmingsätare, Gamla Stan-vandrare, skogsströvare, bastubadare, diktare, flygplanspassagerare, rullstolsanvändare, barnvakt.

Listan är längre, men för er som har tröttnat på att läsa vem jag är stoppar jag här. För er som inte har tröttnat, ja ni får leva i nyfikenhet.

Höstlovskul med sonen.

I dag tog jag ledigt från arbetet, för sonen ville se spöken. Lite grann så pass att inte nattsömnen blir störd.
Ett besök på Historiska museet fick det bli, för jag läste på deras webb att där berättades sagor från förr i mörker. En och en annan spöke slinker även förmodligen med tänkte jag, så vi satte oss på Roslagsbanan och åkte in mot stan.
Väl på plats blev vi tilldelade varsin pannlampa av vår berättare som skulle leda oss bland skatter och skelett. Med pannlampa på begav vi oss ner i mörkret och pirret i magen på sonen växte. Vi lyssnade till sagor som var kusliga från många år tillbaka i tiden.
Lagom skrämda gick vi sedan och åt lasagne på museets restaurang.

Det är en härlig känsla jag har när jag ute med sonen, bara han och jag. Min son och jag. Vi har trevligt tillsammans och småpratar med varandra.

Dessvärre behöver jag ha med en assistent, i alla fall när vi är i stan eller i simhallen, så det är inte riktigt sant att det är bara vi två. Det är riktigt synd att jag inte klarar att ensam hjälpa honom när han behöver och ser till att han håller sig nära mig. Det betungar mig kolossalt. När han är tolv tretton år kan han torka sig själv när han har bajsat, springer inte sin väg som det händer nu att han gör och kan hjälpa mig med maten, ja då får assistenten stanna hemma. Till den dagen längtar jag efter.

På Strandvägen utmed kajen går vi hemåt.
Visst ser vi rätt bleka ut? Kanske blev det för mycket kusligheter på en och samma dag.