Inspirera eleverna på Katrinebergs.

På tisdag den 3/3 sätter jag mig på tåget för att fara till Vesigge bro, ett samhälle utanför Falkenberg. Där finns Katrinebergs Folkhögskola och de har bjudit in mig att tala på deras temadag på onsdagen. Temat är självkänsla/självförtroende - tro på dig själv.

Klicka och se.

Nu finns det smakprov att se från ett av mina föredrag ´Ett gott självförtroende är A och O.´.

1. https://www.youtube.com/watch?v=ahAOqMx2KDI
2. https://www.youtube.com/watch?v=RpTqRZLRFSc
3. https://www.youtube.com/watch?v=T-uR27G3TPo

Utdrag nr1 ur Johan Nordansjös föredrag "Ett bra bemötande är A&O" Alla är vi människor och därför ska vi ge alla ett gott bemötande. Om ni vill anlita mig s...

Johans språklåda.

"Allt väl, Johan?"
Rycktes bort från mina tankar när jag var på väg hem en eftermiddag.
”Hej Oskar. Nej, allt är inte väl.”
”Vad har hänt? Är det något allvarligt?”

Sirener från ett utryckningsfordon hördes i fjärran. Det sades att det fanns skillnad mellan brandbilens, ambulansens och polisbilens sirener, men jag kunde inte uppfatta det.

”Jag har fått ont i halsen. Djurgården har förlorat de tre senaste matcherna i allsvenskan. Har en enorm hudhunger som jag inte kan tillfredsställa. Behöver köpa en dator för min har fått krämpor. En funktion i toalettduschen fungerar inte. Betyder att jag nu blir tvingad att be om hjälp att torka när jag har bajsat. Romanen som jag vill läsa är utlånad från biblioteket och det är två som är före mig på väntelistan.”

”Men vänta Johan, vänta.”

Ungdomar passerade oss. En flicka hållandes i boken ´Nicke Nyfiken på sjukhus´ kom ut från biblioteket med sin pappa. De diskuterade om apor fick vara på sjukhus eller inte.

”Menar, hur du mår?”

”Bortsett från halsont är det okej.”

Vi slank in när vi tillbringade dagarna på Tibble. Oskar och jag läste samhällsvetenskaplig linje, men i olika klasser. Han frågade om ett par klasskompisar till mig som han hade umgåtts med, men där kontakten bröts något år efter studenten. Ett par gånger fick jag upprepa mig för Oskar uppfattade inte vad jag sa.
”Var säker på att vi tre skulle hålla ihop länge. Kändes så. Hade inte blivit förvånad om vi kom att sitta på en parkbänk som pensionärer och fabulera.
”Var ni så tajta?”

Oskar nickade.

”Ofta växer vi ifrån varandra. Det vi såg i vänner i ungdomen och fann det attraherande, det attraherar inte längre efter fem tio år. Eller flyttar vi långt bort på grund av olika anledningar. En del bildar familj och har svårt att finna tid till sina vänner.”

”Det är väl så.”

Han såg bort mot Täby Centrum. En äldre kvinna med käpp gick långsamt förbi.

”Jag ser att även du har mycket att stå i.”

I barnvagnen låg det ett barn som sov. På mössans färg antog jag att det var en pojke.

”Det har jag. Verkligen”, sa Oskar och rättade till filten. ”Jag älskar min man och våra barn, Elias här och Anders fyra är. Det bästa som kunde ha hänt mig, men den vänskapen mellan oss tre saknar jag.”

”Inga nya vänner?”

Oskar nickade.

”Men inte nära. Du? Har du kvar dina vänner från gymnasiet?"

”Ett fåtal.”

”Umgicks du inte rätt mycket med Per från din klass?"

”Det gjorde jag. Vi träffas fortfarande.”

”Roligt.”

´Var redan sen från arbetet och nu pratet med Oskar. Tiden måste ha dragit i väg väldans.´
"Trevligt att prata med dig, Oskar, men jag måste gå. Annars får jag äta kall middag.”

Började sparka mig fram baklänges.

”Ja, gör det. Men vi ses säkert snart igen. Vi har nyligen köpt ett radhus i Skarpäng, så jag har blivit Täbybo igen.”

Jag rundade en plantering. ´Oskars röst antydde att min uppräckning var löjlig. Å andra sidan frågade han om allt var väl med mig. Han fick ett uppriktigt nej till svar och ville då veta vad som hade hänt. Räknade upp saker som för mig är viktigt att få och att det fungerar för att jag ska må bra. För honom och andra är förmodligen dessa ovidkommande. Vet inte hur det var förr i tiden, men nu känns det som ”Allt väl?” och ”Trevligt att se dig.” likställs. ”Allt väl?” går bra att fråga om vi är inställda på att det kan komma ett nej. Det händer jag säger nej för att få material till min forskning för privat bruk. Det slår aldrig fel. Alla har blivit överrumplad och stannar upp. Får ett ansiktsuttryck som signalerar att det värsta har hänt mig. Exempelvis att jag har fått cancer, någon av mina nära och kära har gått bort eller har förlorat mitt arbete. När jag berättar att jag har stukat ena foten säger de att var det bara det eller något liknande, men för mig är det besvärligt med en brukbar fot.´ Efter några försök fick jag tag i dörröppnaren som hängde i en rem runt halsen. Tryckte på ettan och porten flög upp. ´Hur många dagar om året är allt väl för de flesta av oss? En dag? En vecka? Tio dagar? Ens smekmånad? Minns när jag arbetade på Studiefrämjandets Stockholmsavdelning träffade jag en man som hette Johan. Han satt i styrelsen, eller var han till och med ordförande? När han gick förbi mitt kontor höjde han handen och sa leende ”Allt väl?”. Med sina älgliknande klev var Johan snabb i korridoren, så sekunden därefter var han borta. Jag hade ingen sportmössa att säga något trevligt tillbaka eller ”Hej Johan.”. Kunde ha tänkt mig att Johan undvek mig för att han kände sig obekväm att prata med mig på grund av de talsvårigheter jag hade. Men så var det inte. Vi pratade med varandra vid andra tillfällen. Hans ”Allt väl?” måste ha varit för honom en hälsningsfras. Hur jag än vrider och vänder på det är det en fråga. En fråga som fodrar svar.´