En påskhälsning.

Tulpaner i vasen. Solstrålar skiner in på duken. Äggen ligger i kokande vatten. En halvklämt kaviartub på diskbänken. Kylskåpskalla sillar upplagda på tallrikar. Påskris med gula och lila fjädrar i vardagsrummet. Purjolök och burk med locket av med röd rom. Dammkorn dansar i solstrimman. Påskmusten kyls i kylskåpet. En hare på gräsmattan skuttar i väg. Den inkokta laxen i ugnen. Creme fraiche-klick på diskbänken. Hängen i björken utanför fönstret dallrar. Locket från kastrullen med potatisen lyfts och vattenångan stiger. Gårdagens hembakta bröd ligger uppskuret i en korg på köksbordet. Cheddarn och smöret plockas fram. En ljum vind från den öppna balkongdörren. Gubbröra på knäckebröd. Snöfläck vid uteplatsen. 

Märker guldkllimparna att jag inte längre är mobil?

Kroppen fungerar inte längre som den ska, som jag tidigare berättat om. "Längre? Din kropp har ju aldrig fungerat", hör jag mina vänner säga. Förvisso är det så, men jag själv har aldrig sett det så. Trots skavankerna har jag gjort det jag har velat. Har inte blivit ledsen eller besviken när jag inser, och den insikten i de flesta fallen kommer snabbt, att det jag inte kan uppleva eller göra hur jag än strävar. Är jag nu ärlig mot mig själv? Jag vet inte. Har det aldrig runnit en tår av besvikelse eller två när CP-skadan la krokben för mig? Är dessa tillfällen glömt med vilja för jag vill inte acceptera att det var jobbigt? Däremot när jag ser en liten möjlighet, så liten som en mikrotopisk möjlighet, håller jag på tills jag når fram. Det ska hända något exceptionellt som gör att jag lägger av.

Från att kunna sparka mig fram baklänges och sätta mig på toaletten till att knappt kunna röra på benen längre. Även koordinationen i armarna har blivit sämre. Än så länge är orsaken döljt i dunkel, trots att min rygg och nacke har magnetröntgats. Jag var säker på att en eller flera nerver var klämda, men enligt kirurgen som jag fick ett möte med kunde inte se på plåtarna att det var det. Viss förträngning vid en del av halsryggen såg han, men inte så pass att det är orsaken.

Jag fortsätter att söka efter orsaken till besvären. Senast genomgick jag en neurogisk undersökning för att få lokalisera var felet eller felen är någonstans. Jag fick elektriska stötar i flera olika ställen på kroppen. Jag väntar på resultatet.

Vad tänker våra barn när de ser att deras pappa är nu inte mobil i sin rullstol, om de nu gör det? Förr tog jag mig till deras rum och satte i gång och prata intresserad om deras hobbys eller annat som var aktuellt. I dag behöver jag hjälp, vilket gör att det blir färre gånger. Kanske tycker de att det är skönt. Vet själv hur jag var i deras ålder, kände detsamma.

Eller märker guldklimparna ingen markant skillnad? Jag har inte sprungit, lekt kull, spelat fotboll, tennis, bangolf, inte cyklat, ritat, byggt med lego, bakat med dem och det för jag inte har kunnat. Däremot har jag varit med vid sidan och hejat på och instruerat.