Nyår med vemod.

Många av oss kommer att äta och dricka extra gott på onsdag, årets sista dag. En del ska även festa loss hemma med vänner eller ute på lokal. Är anledningen att på ett fint sätt ta ett farväl av det gångna året eller fira det kommande?

Själv får jag en känsla av vemod på nyårsafton. Ännu ett år lagt bakom mig, ett år med minnen som inte kan komma att upplevas igen. Visst kan jag tänka tillbaka på dem, men samma känsla som jag hade får jag inte. Sekunden efter midnatt ligger det ett helt år framför mig, ett år som är orörd, ett år som jag planerar in saker som jag blir glad och får energi av som konserter, teater, semestrar och utflyktsmål. Det är ju positivt, men nyårsafton betyder även ett år närmare det för oss alla det ofrånkomliga. Det skrämmer mig för det roliga kan endast göras ovanför jordytan, inte under. (De som gillar att utforska grottor har förmodligen en annan uppfattning.) Tiden blir allt mindre att hinna med det vi vill förverkliga. Nyårsafton är en milstolpe som många av oss bockar av och tänker inte mer på det. I motsats till mig, Hinner jag med det jag vill göra?

Min Nu kommer att göra vårrullar på onsdag, som våra barn och jag ska njuta av under kvällen när vi ser på film. En lugn nyårsafton, precis som jag vill ha det. Festa loss tycker jag om, men det blir en annan kväll.

Julmotiv.

Snötäckta träd. Dess toppar rör sig i vinden. De sträcker sig mot himlavalvet. Några av stjärnorna lyser starkare än andra. Månen vakar över skogen, vars ände endast djuren vet om. En ekorre far fram mellan två tallar och skuttar upp i en tredje. En lykta rör sig bland träden. Spår av björn och lo i snön.

I stallet mumsar hästen på havre. Här och var ligger det hö på stengolvet. En fotogenlampa i fönstret sprider sitt sken. Intill dörren till stallet hänger det en krans av granris. Två grisar bökar i stian. En upptrampad stig i snön mellan stugan och dasset. Uppför slänten vid äppelträdet dinglar lyktan fram i tomtens ena hand. Hans annars röda luvan är vit av den snön som faller. Ett rådjursskall i fjärran. Tomten ställer sig på tå vid köksfönstret. Han höjer lyktan och lyser in. En kittel med kaffe kokar på vedspisen. En adventsljusstake med mossa på bordet. I de fyra lågornas sken syns julduken.

I farstun står det ett par skor. Snön på dem smälter, ner på trasmattan. I trappan upp till övervåningen brinner det ett stearinljus i de två fönstren. I kökets värme bland doften av nejlika och kaffe, syns den klädda granen i rummet intill. Bland kulörta kulor, girlanger, små tomtar och hemmagjorda dekorationer sitter det tända ljus.

Tomten pulsar vidare i snön med lyktan i handen. Skenet lyser upp några steg framför i julkvällen. En gren knäcks bakom ett av uthusen. En uggla sitter i en gran och plirar över gårdsplanen. Tomten öppnar stallets dörr. Hästen tittar upp. Gnäggar lågt när den ser vem det är, fortsätter sedan att mumsa på sin havre. Ett fat med gröt står framför stian. Tomten sätter sig på knä. Grepppar träsleven och börjar äta. Gårdens katt tassar fram ur sin vrå ocb stryker sig mot tomtens rygg.

Lönnlövet.

Ett orangerött lönnlöv virvlade runt. Ett tu tre flög det åtta tio meter ovanför den gråa asfalten för att plötsligt tappa all fart och falla rätt ner. Lönnlövet låg stilla i avvaktan på vinden med den rätta kraften som kunde föra det vidare till en plats med bättre leverne. En plats som inte bara fanns i drömmar utan i verkligheten. Men var?

Letandes efter platsen, men ovetande var den var belägen lät lönnlövet sig gripas av den vind som den hade extra tillit till och sveptes med.

Försent?

Det händer att jag glömmer att jag har en CP-skada. Jo det händer faktiskt, som när jag ringer till en myndighet och hen som svarar förstår vad jag säger, Precis allt och det utan att jag behöver upprepa mig. Efter samtalet blir mina ögon blöta och jag tänker, inte har jag talsvårigheter. Min dåvarande läkare feldiagnostiserade mig. Begära skadestånd, är det försent?

Fler bra bemötanden

I går fick jag mitt ena öga undersökt på S:t Eriks Ögonsjukhus.

Det trevliga bemötande som jag fick från de som utförde undersökningen, fick mig att maila avdelningen och tacka. De pratade med mig och frågade mig, inte min personliga assistent som var med.

Det är tragiskt att jag blir positivt överraskad när jag får ett gott bemötande från läkare och sjuksköterskor. Det ska vara naturligt att få det, men för mig är det inte det. Pga de talsvårigheter jag har och att jag tar mig fram med rullstol signalerar det hos en stor del i dessa yrkeskårer att jag inte kan prata och har ett intellektuell funktionsnedsättning. Just därför vänder de sig till min fru eller assistenten och pratar med dem, trots att det som de vill säga är riktad mot mig, t ex frågor som jag kan svara på. Det gjorde inte de tre, de pratade med mig.

Dessvärre har jag erfarenhet av dåligt bemötande från läkare och sjuksköterskor. Märkligt, för de, med tanke på deras utbildning, bör veta att när vi har talsvårigheter betyder det inte att vi även har en intellektuell funktionsnedsättning. Det kan vara så, men det är ingen regel.