Väl mött på Hjultorget.

 

Två föredrag och två böcker

 

I montern C:03 kommer jag att finnas och signera mina böcker. Jag berättar om mina föredrag.

Jag har alltid sett möjligheter och levt efter devisen Jag kan. Det har gjort att jag lyckats med det som i de flestas ögon inte trodde, med mina förutsättningar, att jag skulle mäkta med. Som följd av det har jag fått flera guldkanter i livet. Jag har skrivit två böcker, har mästerskapsmeriter inom friidrotten, arbetar och är pappa, de är några av guldkanterna.

Det finns flera som inte tror att de kan, men oftast kan de nå sina mål om jag-kan-tänket finns ihop med envishet.  Det är främst de jag vill entusiasmera med föredraget Sikta mot stjärnorna och nå dit, men även andra får en kick. Med blickar från friidrottskarriären, som gav VM- och EM-guld, ger jag verktyg så möjligheten att lyckas blir större.

I många år har jag varit förundrad i hur vi bemöter varandra. Det  föddes när jag blev medveten om att det hände att det pratades över huvudet på mig. Blev än mer förundrad när jag insåg att även hudfärg, sexuell läggning eller talsvårigheter kunde ge upphov till ett dåligt bemötande.

Med både humor och allvar i föredraget Ett gott bemötande är A och O berättar jag och visar sketcher på film, med bland annat mig som aktör, om hur bemötande inte ska gå till. Jag ger råd hur tänket bör vara i mötet med en för dig obekant person.

Det förekommer dagligen att en del av oss ger varandra dåliga bemötanden, och det på grund av avvikelser från bilden som vi själva har målat upp hur en människa ska se ut, vara och föra sig. Vad kan det bero på att en del gör det? Alla är vi människor, från en och samma grupp.

 

 

Min debutroman (2005)

Huvudpersonen Max lever för honom ett någorlunda bra liv. Han bor i en etta, har ett arbete och umgås med vänner. Men det fattas något som gör att det gnager i den trettiotvå-årige Max. Han saknar kärleken från en flickvän, har aldrig haft någon, trots att han är social. Men det mesta som Max saknar är hångel och sex. Han har aldrig kommit nära en kvinna, så hans hudhunger är kolossal. Skyller inte på att han tar sig fram i rullstol, har talsvårigheter och okontrollerade rörelser som CP-skadan har medfört utan på den blyghet som han får inför kvinnor som attraherar honom. När Max trots blygheten får igång en dialog, vilket händer vid ett fåtal tillfällen, vet han inte vad han ska prata om och vilka frågor som ska ställas för att de ska bli intresserad. Det hade underlättat att få till en fortsättning som en fika eller ett krogbesök om kvinnorna varit lite intresserad av honom innan. Kanhända att någon var det, men det var i alla fall inget som han visste om.

Max berättar om sin frustration av att inte ha fått ligga eller hånglat för vännen Emma. Hon vill hjälpa honom, så tillsammans ger de sig ut på ett äventyr som de sent kommer att glömma.

Min autofiktion (2024)

Har vi möjligheter att nå våra högt uppställda mål? Ja, det har vi anser jag, men då under förutsättning att vi har Jag-kan-tänket. Utan det är meningslöst att ens börja försöka, för chansen då att nå ända fram är liten. Tyvärr räcker det inte med ett positivt tänk utan tillsammans med envishet och en stor mängd med träning/repetitioner finns det stora möjligheter att lyckas, nå ända fram.

Jag har alltid haft Jag-kan-tänket, en enorm envishet och förmågan att se möjligheter. Det har lett till flera guldkanter i livet.

I boken får ni följa med mig i vardagens tristess och glädjestunder. Jag fick den sämsta tänkbara start i livet, syrebrist vid födelsen. Följden blev en grav CP-skada. Efter den käftsmällen och den kraftiga uppförsbacken kunde det endast gå bättre. Eller?

Skolgången, vänner, letande efter arbete efter studenten, försöket att ta en plats i friidrottslandslaget i klassen sparka-sig-fram-baklänges, hur gick det med det? Sökandet efter en kvinna som ville vandra med mig på livets väg, fick det ett lyckligt slut?