Matmarknad i Suratthanee.

Hela fiskar ligger på en isbädd i några stånd. Kvinnor med varsin stor rejäl kniv står och rensar. Nedanför på golvet bredvid står det hinkar med fiskrens. Flugor har letat sig dit och kalasar.
Hela raden mittemot finns det frukter av alla de slag upplagda: äpplen, kiwi, apelsiner, mango, korta bananer som är sötare i smaken än sina längre släktingar, hela ananaser och andra vackra och mindre vackra frukter som jag inte sett tidigare. Ytterligare en rad bort köps det kött från gris och ko.

Jag är på matmarknad i Suratthanee i sydöstra Thailand. Det är vid sextiden på kvällen. Solen är på väg ner efter ännu en het dag. Övervägande av de som här är handlar för middagen. Det är ett konstant sorl varthän jag går. Från isboxar, stora fläktar i taket som ger en minimal känsla av svalka och små på enstaka bord för att hålla bort flugorna från maten, och från de som köper och säljer. Ingen falanger (thailändsk ord för européer) så långt ögat når. Surratthanee är ingen turiststad. De som kommer hit är antingen de som har tagit sig hit med färja från de närbelägna öarna som Ko Samui och Ko Pha-ngan eller de som ska ta sig över. Kanske övernattar de en natt för att sedan dra vidare.
Jag i sällskap med min frus svåger går runt och ser på allt som finns på den stora marknaden med högt i tak och frånvaro av väggar. Det är rogivande. Att få ta del av andra länders matkulturer är spännande, och jag smakar gärna på nya rätter. Stannar till vid ett stånd där det säljs ananas och ber svågern att ta upp 100 bath från shortsfickan. Jag frågar den unga kvinnan vad en hel kostar på min något knaggliga thailändska. 50 bath. Hon skalade ananasen och delade den i skivor.
- Khunn ma dak brated arai? (Var är du ifrån?) frågar hon.
- Swiden (Sverige).
- Khunn pod passa thai gheng mack (Du pratar mycket bra thai.), ler hon och räcker över plastpåsen med den söta frukten och växeln.
Kvinnan låter förvånad, som så många andra som hör mig prata.
- Mie påmm ben kånn thai. (Min fru är thailändska.).
Vi säger hejdå, och jag och svågern går vidare. Jag ser i ögonvrån att frun, hennes tre systrar och en mängd med barn (syskonbarnen), däribland våra barn, är på väg till bilen bärandes på plastpåsar med middagsmaten. Egentligen vill jag vara kvar, men det är bäst att göra henne till viljes. En hungrig thailändska ska man inte sätta sig upp mot, det vittnar erfarenheten.
Alla dessa genomskinliga plastpåsar, stora som små, som används att ta med sig maten i, från marknader och matstånd längs vägarna, flinar jag. Det måste vara en miljardindustri. Undrar vad som händer om produktionen läggs ner? Blir det kris, folk vet inte hur maten ska tas med?

Det här med som en del säger här hemma att vi bör undvika att äta från en vagn på gatan eller köpa hem färdiglagad från marknader i Thailand eller andra asiatiska länder för att på så sätt minska risken för att bli magsjuk eller få diarré, det är nonsens. Jag har varit i Thailand sju gånger och ätit nästan uteslutande från gatustånd eller marknader, och aldrig känt mig risig i kistan. De flesta rätter som serveras på restauranger i semesterorterna är komponerad för att falla turisterna i smaken, hälften thai och hälften europeiskt.
Ät maten som säljs på gatan och kom närmare Thailand.