En av mina biickar på Hjultorget 2024.

Förr ansågs det av många att det var oetiskt att tjäna pengar på oss med handikapp. Jag minns de negativa reaktioner när ett privatägd företag som tillverkade och sålde manuella rullstolar öppnade. Deras rullstolar var smidiga och vägde mindre. Desutom såg de inte ut som de grotiskstora som landstinget erbjöd. Efterfrågan blev stor bland brukarna. Vem ville inte ha en rullstol som gör livet enklare att leva?

I dag är det accepterat att företag tillverkar produkter som är till för oss.

I veckan som har gått vat det en hjälpmedelsmässa i Kista, Hjultorget, och jag var där.

Några företag som tillverkar rullstolar visade upp sina produkter, ett stående inslag på mässan. På ettt ställe låg det en curlingbana i miniatyr.. Ingen is utan stenarna, som hade hjul under, "gled" på ett glatt underlag. Bana mätte ungefär arton meter. Många provade på att lägga stenar i boet. Curling är en av idrotterna i Paralympics.

Så länge som jag minns har jag varit nyfiken på husvagnar och husbilar. Mysigt det vore att gå in i en efter en dag på stranden eller en promenad i en stad och laga till middagen. Med mättad mage och disken undanplockad sätter jag mig på soffan och laser en bok med radion på. När sömnen tar över går jag ett par meter till sängen och kryper ner. Dagen efter talar nyfikenheten om för mig vart jag styr.

När jag gick runt på mässan i sakta mak såg jag en husbil. Kinderna hettade till.

"Hej", sa mannen som satt intill husbilen i sin rullstol. "Vill du komma in?"

Han såg kanske de rrånade ögonen.

"Gärna."

Jag rullade upp på den lilla plattan och snarrt lyftes jag upp.

Mysfaktorn var stor. Trångt, men mysigt. Jag kunde komma fram till toaletten, så liten att jag tror inte att jag skulle kunna använda den, och de två sängarna längst bak i bilen. Jag såg mig runt. Tänk att ha sån här. När Bam har körkortet, då kan vi hyra en. Köra runt i Norges vackra natur.

Bam är mn son. Hjultorget kommer åter 2026.

Att vara vän är inget yrke.

Jag var på väg hem från en arbetsdag. Assistenten frågade mig om han fick göra ett ärende på Forex, som jag snart skulle passera, Efter sitt pass skulle han inte hinna för butiken stängde när han slutade. Jag sa ja, men egentligen hade jag velat säga nej. Var trött, ville hem och äta middag, men å andra sidan är jag en snäll man.

Assistenten ställde mig en bit från innan han gick fram till kvinnan i luckan. Mannen sa sitt ärende, varpå hon började ställa kontrollfrågor.

"Vad har ni för yrke?"

"Vad ser det ut som?", sa han samtidigt som han vände sig mot mig.

De exakta orden minns jag inte, men innebörden var detsamma.

"Personlig assistent?"

"Ja."

Jag hoppades att kvinnan på frågan "Vad ser det ut som?" hade svarat "Att vara vän är inget yrke.".

Partiledare intresserade sig för funktionshinderpolitiken.

Bengt Westerberg, före detta folkpartilearen, är fortfarande engagerad i LSS-lagen. Som socialminister drev han igenom lagen 1994.

Nyfikenheten över Bengt Westerbergs engegemang krng dessa frågor har följt mig genom åren. Det kanske har funnits politiker som har lagt ner lika mycket tid som han har gjort, men det har gått mig förbi. Jag läste en intervju med honom nyligen och där stillade nyfikenheten. Som politiker försöker de se vad som brister i samhället och.vad som finns att göra åt dem. Bengt såg att funktionshinderpolitiken var ett sådant område. Så när han blev partiledare träffade han människor med funktionshinder för att lära sig hur det är att leva med en kropp som inte fungerar som den ska. De flesta, förmodligen alla, ville bo i sina egna boenden och inte bo på institutioner som var vanligt förekommande förr. För att det skulle kunna förverkligas, behövdes det människor som hjälper. LSS-lagen började att ta form, och 1994 var den ett faktum.

Drygt 80 miljarder kostar LSS-insatser och assistansersättning per år eller i genomsnitt ungefär 1 miljon per användare. Svindlande summor tycker jag, men det är tur att riksdagsledamöterna förstår att assistansen är livsavgörande för oss assistansanvändare,