Utställare på Täby Företagaträff.

Nu på fredag är det dags för den årliga Täby Företagaträffen, och jag har fått möjlighet att vara med som utställare.
Mässan är för företagen, organisationerna och föreningarna som är verksamma inom kommunen att ges tillfälle att informera om sina verksamheter och att knyta nya kontakter.

Om jag nu vill bli en eftertraktad föredragshållare är det viktigt att visa upp sig så här i början av den tänkta karriären. Ett ypperlig tillfälle att göra det är på denna mässa för övervägande av besökarna som bor och/eller arbetar i Täby, och chansen att de känner till mig är god efter landslagstiden. Romanen ´Mitt nakna jag´, som gavs ut 2005, fick nog endast ett litet eko.

Förhoppningen är att representanter från utbildningsväsendet och idrottsföreningar letar sig fram till mitt bord, där romanen kommer att ligga för försäljning och information om mitt föredrag ´Sikta mot stjärnorna och nå dit´. Givetvis tar jag emot alla som är intresserad. De är många som behöver få veta hur man gör för att få ett bra självförtroende.

Nu ska jag sätta pennan mellan stortån och pektån, och signera ett tiotal exemplar av romanen. Det vore fräckt att på mässan ta av sig sko och strumpa, och skriva JNö, men jag vet att jag blir nervös när det är människor som ser på. Signaturen blir då oläslig.


För den nyfikne hålls Täby Företagaträff i Täby Park Hotel den 19:e oktober mellan kl 09.00 och 13.00. Gratis inträde.
Adress: Kemistvägen 30.

En härlig höstdag.

I morse möttes jag av en solig småkylig dag på väg till tåget för vidare färd till arbetet. Det påminde mig om lördagen för några veckor sedan.

Det var en ljuvlig dag. Värmen hade hittat tillbaka till Täby, från att inte ha synts till i någon vecka. Solen lyste från en blå himmel. Det som indikerade att det var höst och inte sommar, det var ju nästintill vårvärme, var den härliga höga luften och löven på träden som var allt annat än gröna. Ett inferno av färger och lungorna fyllda med den klara uppfriskande syret, det är dessa dagar som sätter guldkant på livet.

Vi packade permobilens korg med frukt, kex och vatten, och promenerade till en närbeläggen skog. Vår dotter på tretton månader satt i mitt knä medan min käraste och son gick bredvid. Jag noterade hur lätt dottern var. Jämfört med sonen hade jag nu bomull i knät.
För en tid sedan började sonen, fem år, lyssna på musik på en av våra mobiltelefoner med öronsnäckor. Han tyckte nog att han såg tuff ut där han nu gick med händerna nerkörda i fickorna i mjukisbyxorna, kepsen bak och fram, och musik i öronen.

Väl framme tog vi oss runt på en av motionslingorna som mätte 1,5 kilometer. Dottern tultade fram, stannade då och då, och plockade upp kottar, småstenar och barr. Hon såg på dessa ingående. När intresset svalnade, slängde hon de och tultade vidare. Jag och grabben tävlade mot varandra. Även om jag körde på den högsta hastigheten, hade jag svårt att följa.

Hungriga satte vi oss att äta vår medhavda matsäck medan solen värmde våra ryggar. Ungarna hade tydligen inte fått nog av rörelse, så de gick till lekplatsen efter äpple, banan, Diggestive-kex och vatten. Med ett öga på barnen, lutade vi oss bakåt och lät solens strålar värma oss den sista gången för det här året. Det kändes att höstrusket skulle komma vilken dag som helst.

Föredragsuppdrag på BOSSE

I måndags höll jag föredrag på BOSSE Råd, Stöd & Kunskapscenter i Stockholm.
Jag hade hört att intresset var stort att komma och lyssna, så de var tvungna att säga nej till en del. Det bådar gott, tänkte jag.

Jag höll mitt föredrag `Sikta mot stjärnorna och nå dit´. Jag pratade om min uppväxt, familjens betydelse, friidrottskarriären, bemötande gentemot människor och författarskapet. Den röda tråden, som finns i samtliga versioner av föredraget, är vikten att tänka positivt i allt vi ger oss in i, för då ökar möjligheten väsentligt att nå dit vi vill.

Åhörarna denna gång var vuxna. De flesta var de som går till BOSSE för att få råd och stöd, och deras assistenter. De lyssnade intresserad och ställde frågor.
Jag fick uppfattningen att de tyckte att föredraget var bra. En såg jag fick vattniga ögon när jag läste min dikt Lågan.

Eftersom det var en del som inte fick plats, kom det upp en förfrågan om jag vill komma tillbaka och prata nu i vår. Visst vill jag det.

På BOSSE får du som har en funktionsnedsättning hjälp med att finna lösningar på besvärliga situationer som uppstår i samband med funktionsnedsättningen.

Ord att ta med sig på livets väg.

Ta för dig av livet. Det gör ingen annan åt dig.

Bokmässan i Göteborg

I fredags kom jag hem från Göteborg efter två intensiva dagar på Bokmässan. Första gången jag var där var 2005 i samband med att jag debuterade med romanen Mitt nakna jag. Efter det har det inte blivit något besök förrän i år.
Jag såg fram emot Bokmässan. Att beblanda mig med författare och böcker, och att förhoppningsvis lyssna på intressanta debatter och föredrag. Blev det som jag ville? Ett rungande ja.

Jag skulle göra en kupp, och det kanske jag gjorde. Inte med vapen som vapen, som de flesta tänker på när ordet kupp nämns, utan med ord och engagemang. Min tanke var att jag går fram till de utställare som bör vara möjlig intressent till mitt föredrag och sälja in det. Svårt mentalt, för mässbesökaren ska ta emot information, inte ge.
Till fem utställare, som hade med utbildning att göra, gav jag presentationen över mitt föredrag, romanen och mitt färska visitkort som knappt hade hunnit torka. En var Lärarförbundet, vars en av representanterna jag frågade om hur det är med elevernas självförtroende i dag och hur arbetar lärarna med att stärka det. Kvinnan väntade sig inte dessa frågor märkte jag, men svarade. Jag berättade sedan om mitt föredrag, som hon blev intresserad av.

Det görs intervjuer med författare i många av förlagens montrar under mässans fyra dagar. När jag gick förbi Piratförlagets hördes en välbekant stämma med finländsk touch. Där satt Mark Levengood som blev intervjuad av Fredrik Belfrage. ´Skriver Mark?´, tänkte jag förvånat, och stannade och lyssnade. Jag tycker Mark är duktig i han gör, som konferencier i olika tillställningar, och jag har fått en bild av honom att han verkar ha fötterna på jorden. En trevlig prick tänker jag mig.
En tanke inom mig formades under intervjun och när den var över hade jag bestämt mig. Jag ställde mig i kön för signering av hans senaste bok Rosor, min kära, bara rosor.
Ska vi växla böcker med varandra?, hade jag tänkt säga när jag stod framför Mark, och sa så, men det drunknade i sorlet av människor och min nervositet. Istället för ett försök till, bad jag min assistent att räcka Mark min roman och föredragspresentationen. Han blev glatt överraskad. Han läste till och med meningen på romanens omslag "Tänk vad syrebrist vid födelsen kan ställa till med." och blev intresserad. Det lät så på rösten i alla fall. Vi hann även byta några ord om föredraget innan det var dags för nästa att få Marks namnteckning.
Jag måste ju vara framåt nu när jag är i början av min tänkta föredragskarriär.

Trots att jag lyssnade på ett intressant föredrag med Mattias Klum, lysande berättare som var suverän att trollbinda sin publik. Han berättade om att vi bör ta vara på vår planet innan det är alldeles försent. Och trots att jag lyssnade på mannen som översätter Tomas Tranströmers alster till polska. Att få inblick i hur han tänker i arbetet var fascinerande. Och trots det jag har berättat tidigare om, är det inget som slår det ögonblicket när Tomas Tranströmer och jag passerade varann på fyrtio centimeters avstånd. Inte nog med det, i en nanosekund hade vi ögonkontakt.
Att få den ynnesten att se, dessutom på nära håll, en svensk nobelpristagare i litteratur, det är ett minne som jag alltid kommer att bära inom mig.

Jag på bokmässan i Göteborg.

Nu på torsdag slår portarna upp för bokmässan i Göteborg, och jag ska vara där. Dock inte som utställare utan som besökare. Det blir så kul och intressant. Jag längtar. Planerar nu på en reklamkupp; sticka min roman och erbjudandet om mitt föredrag i händerna på de inom massmedia. :-) ssssh, säg inget.
 

Jag blev stoppad av polisen.

Jag brukar ta en träningsrunda när tid finns. Med småbarn hemma händer det alltför sällan.
En dag i förra veckan efter arbetet lyckades jag slita mig från guldklimparna, det är svårt ska jag säga, och gav mig ut på en joggingtur.
Jag använder vardagsstolen på mina rundor numera, ids inte att bli fastbunden i stolen som jag hade när jag tävlade. Eftersom mina armar gör som de behagar, tar jag mig fram på ett ovanligt sätt. Jag sparkar mig fram baklänges och dessutom går det nästintill i snigelfart. Om man som jag har gjort det i trettio år är det inte jobbigt, men för den oinvigde ser det ansträngande ut. Det kan jag konstatera att många uppfattar det så efter mina oräkneliga turer på gång- och cykelvägar. Varje gång, det slår aldrig fel, kommer det fram personer och frågar "Går det bra?" eller "Vart ska du? Jag kan hjälpa dig dit du ska." Jag svarar så gott jag kan, svårt när prio ett är att få ny luft i lungorna, "Nej tack." Ett nytt andetag. "Jag tränar".
Jag hade varit ute på rundan i ungefär trekvart och var inte alls redo på att prata, när jag såg i ögonvrån en bil köra långsamt förbi på bilvägen parallellt med den cykelväg jag var på. Jag anade att bilisten hade sett mig och kanske funderade på om jag var i behov av hjälp eller så spanades det efter svamp. Hoppades på det sistnämnda. Det har faktiskt hänt, just på denna del av rundan, att en bil har stannat. Ut hoppade en man och småsprang över vägen. "Behöver du hjälp uppför backen? Jag ser att det är jobbigt."
När bilen för tredje gången passerade mig, nu än långsammare, blev jag obehaglig till mods. Inte nu igen. Jag hann bara ett tiotal meter ytterligare förrän jag såg bilen komma mot mig, rullandes på cykelvägen. Lika bra att jag stannar, för en bil kan jag inte åka ifrån.
Bilen stannade och dörren till främre passagerarsätet öppnades och ut kliver en polisman. Hjärtat slog dubbelslag eller var det trippelslag, hann inte räkna. Hur ska jag övertyga honom att jag är ute och tränar, och inte behöver någon hjälp? Såg framför mig hur han ringde till polisstationen och bad att få nummer till hem för personer med funktionshinder i Täby.
- Hej. Går det bra?
Jag svarade att det gjorde det.
- Jag är ute och tränar.
- Okej, sa han intresserad. Så du behöver ingen hjälp?
Jag hörde att han trodde på mig.
- Nej tack, det går bra.
- Var bor du någonstans?
Jag berättade var.
- Fint. Ha en fortsatt fin träningstur, log han och gick och satte sig i den civila polisbilen.
Inte kunde jag tro att det var poliser, tänkte jag när bilen försvinner bakom ett krön.
Jag pustade ut. Med något lugnare hjärtrytm sparkade jag mig hemåt.

Även om det är ett störningsmoment och irriterande när det frågas om jag vill ha hjälp, tycker jag att det är bra. Det är ett tecken på att människor bryr sig.