Vår vackra höst.

Livet är som ett leende.
Löven ger ett färgglatt farväl innan de vissnar och slutligen lämnar oss.
Urkraften från trädet och lövens färgsprakande fyllde mig av positivism.

Dikten Glädje

Glädje


Sittandes på golvet var jag målvakt i innebandy och fotboll i mellanstadiet
med fäktningsmask på kunde kompisarna kruta på hur mycket de ville

När de andra åkte skidor, kröp jag i djup snö
tog tid om och om igen på den egna rundan
rödblommig och svettig
vanten ramlade av, men jag fortsatte

När de andra sprang orientering kröp jag orientering
gympaläraren gjorde en bana till mig
över sten och rötter, mossa och kottar for jag fram
med våta kläder och ömma knän stämplade jag sista kontrollen

Huden på knäna var hård som pansar
tanken att jag inte skulle vara med fanns inte

En vedervärdig skollunch.

Jag hade assistent i skolan. De var sällan sjuka, men när det hände fick jag en vikarie.
När jag en dag i fjärdeklass, ja om jag minns rätt gick jag i fyran, kom med kommunens skolskjuts till skolan stod det en för mig okänd person och väntade på mig med min rullstol. Förstod att Marianne var sjuk och en vikarie hade satts in. Jag var en rätt säker kille redan då, så jag blev inte nämnvärd orolig att en ny bekantskap skulle hjälpa mig.
Som jag minns gick förmiddagen bra fram till lunch. Jag fick den hjälp jag behövde, som att slå upp böcker och hon, vikarien, skrev det jag ville.
Lunchen smakade sådär, men jag åt upp. Lärde mig hemifrån att inte slänga maten utan det som fanns på tallriken ska intagas. Det sitter i ryggmärgen även i dag.
När jag hade svalt sista tuggan, ville jag bli ren runt munnen. Istället för att hämta vatten från kranen där mjölken fanns som den ordinarie assistenten alltid gjorde, stoppade hon ner en bit av servetten i glaset och lät den suga upp den sista skvätten av mjölken som fanns kvar och började ta bort kladdet. Fy vad äckligt det var. Luktade mjölk i hela ansiktet. Efter ett tag när mjölken hade torkat stramade huden. Hemskt.

Jag undrar vad kvinnan tänkte. Eller om hon överhuvudtaget gjorde det. Iddes hon inte hämta vatten och tyckte att mjölk fungerar lika bra som vatten att göra ren min mun med?
Jag sa inget till henne. Förmodligen blev jag paralyserad, för jag hade aldrig varit med om detta tidigare. Tack och lov, inte efteråt heller.

Jag både gillar och ogillar pocketböcker.

Pocketböcker är enkla att ta med sig. De är lätta och tar liten plats i ryggsäcken. Perfekt när vi ska till stranden, på semestern eller till och från arbetet.
För mig blir pocketböcker svårhanterliga när jag vänder deras blad, därav mitt ogillande. Så svårhanterliga att jag sällan ser åt deras håll när jag går in i bokhandlar och välsorterade mataffärer. Jag undviker i det längsta att läsa dem, för det är väldigt fysiskt ansträngande. Anledningen till det är att de är instabila i utformningen jämfört med de inbundna.
När jag läser vill jag ha den inbundna boken på ett stabilt bord. Jag böjer mig ner, fuktar underläppen med lite saliv, trycker lätt läppen mot bladet och vänder. Det fungerar bra med en inbunden. (En del som ser mig första gången läsa tror att jag ska äta upp boken. Även om jag slukar böcker föredrar jag mat.) Jag behöver inte hålla något finger på sidan för att den ska ligga kvar.
Helt andra förutsättningar är det med en pocket. Pocketbokens ovilja att självmant ligga uppslagen gör att jag måste hålla nere sidan med ena handen, och det är kraftödande. Eftersom handen har spasmer, som min övriga kropp också har, behöver jag trycka ner den relativt hårt för att få den att vara på plats. I denna stund vore det bra med ha även en till hand, som är funktionsduglig, som hindrar bokens högra uppslagna del att slå igen, men det har jag inte. Min högra hand och arm är alldeles för spastisk för det. Jag vet inte hur lång tid det har tagit att bläddra fram till den sida jag var på efter boken ha slagit igen, och den gör det ofta. En tredjedel av tiden från det jag börjar att läsa till den sista punkten, tänker jag mig. Och även mycket energi har förbrukats.

Jag har funderat länge på hur jag ska göra för att få sidan ligga kvar utan ansträngning. Visst finns det hjälpmedel för det på hjälpmedelscentralerna i landet, apparat som boken placeras i och med knapptryckningar vänds sida för sida. Jag vill ha så få apparater som möjligt, så jag avböjde när jag erbjöds en.
Det slut kom jag på det.

Jag lägger boken på golvet och ha foten på så den förblir uppslagen.
När jag har läst den vänstra sidan placerar jag en handduk/tröja på den. Jag kan då flytta foten och få en något skönare sittställning.

Vänder bladet gör jag med tårna.
Efter det tar jag upp handduken/tröjan och tar den i knät.

Även om mitt ogillande till pocketböcker består har tre vars handling intresserat och fascinerat mig så pass att jag ändå har börjat läst. Nyfikenheten segrade över ogillandet. De var ´Shantaram´ av Gregory David Roberts, ´Lyckostigen´ av Anna Fredriksson och ´El choco´ av Markus Lutteman. Rekommenderas starkt.
I dag tog jag reda på att samtliga är utgivna som inbundna. Det är så dags nu.
När jag ser en pocket med en berättelse som jag faller pladask för, tänker jag inte på att den kanske finns även som inbunden. Jag vill börja läsa meddetsamma.

Ljudböcker? Böcker ska läsas, inte lyssnas på.

"Nu kan rullstolen komma fram."

Häromsistens när jag var på bio hände det något märkligt.
Jag hade köpt biljett, och stod och väntade tillsammans med de andra på att få gå in i salongen. De var en månghövdad skara som ville tillbringa kvällen med att se den kritikerrosade filmen ´En oväntad vänskap´.
Salongsdörren öppnades och ut steg mannen som river biljetterna. Han såg sig runt och fick syn på mig. Med en stark stämma sa han:
- "Nu kan rullstolen komma fram."

Inte visste jag att en del tror att rullstolar kan ha något utbyte av att se på bio.
Om jag hade kunnat på kort tid hade jag satt mig på bänken som var alldeles intill och med en lös spark få stolen att rulla fram till mannen och sagt:
- Finns det plats även för mig?

Medverkan på Bokmässan ger resultat.

I dag är det den tredje dagen efter Bokmässans slut och redan har två personer hört av sig och vill att jag ska komma att föreläsa. En studerar på en folkhögskola och den andre arbetar inom personlig assistans.

Se hur viktigt det är att synas.

Bokmässan är nu slut,

och det är även jag höll jag på att skriva.
Många besökte montern, och fann föredraget intressant och blev nyfikna på romanen. En del som var på väg att gå förbi och såg ut som möjliga intressenter, sa jag med hög röst, "Hej! Mår ni bra?". De flesta stannade upp och kom fram, och då var det bara  presentera romanen och föredraget. Det här med "Mår ni bra?" var också för att knyta an på föredraget och komma in på det. Romanen såldes bra, så bra att det överträffade mina förväntningar. Jag är väldigt nöjd med mitt utställande. Nu bör det vänta en veckas rekreation på varmare ort, för jag är sanslös trött.

Det var verkligen en upplevelse att vara utställare på Bokmässan, en milstolpe i mitt skrivarliv.
Jag förstår inte hur en del utställare tänker när de sitter eller står i sina montrar och gör ingen ansats till att få kontakt med de besökare som passerar. Visserligen log dem och montern var inbjudande, men inget annat välkomnande. De som var mest oengagerad som jag såg var i från ett kyrkligt samfund. Två tre personer var de och alla såg ut som om de var på sina egna begravningar. Inget tillstymmelse till ett leende.
När man har fått chansen att vara utställare på Bokmässan, tycker jag att den ska tas till vara på.

Jag ber om ursäkt till ni som förväntade er att jag skulle skriva inlägg under mässan. Fem sju rader per dag orkar jag väl med, tänkte innan mässan mitt jag som är väldigt optimistisk av sig. Detta jag hade fel, uppåt väggarna fel. Kvällarna fick vara till vila och äta, för att orka med nästkommande dag