Jag har inte avlagt något nyårslöfte, för jag kom inte på något bra att lova. Däremot har jag flera önskningar som jag ska arbeta hårt för att de blir uppfyllda under 2014. Bland annat att . . .
. . . få fler föredragsuppdrag än 2013.
Jag vet att föredraget ´Sikta mot stjärnorna och nå dit´ är intressant för alla och att jag framför det bra. Det bekräftas av dem som går fram och pratar med mig efter föredragens slut. Även de skriftliga referenser vittnar om detta.
Det som gjorde att jag inte fick fler uppdrag 2013 berodde troligtvis på att de möjliga intressenter som jag kontaktade inte visste vem jag var och hur jag var som föredragshållare. Det var inte konstigt att de inte vågade anlita mig, det var naturligt. För tänk om jag exempelvis inte infriade rektorns förväntningar när jag kom till hens skola, ja då hade hen få stå till svars.
Det fanns dock en skola som "vågade" anlita mig, June Folkhögskola i Jönköping, efter att endast ha läst presentationen av föredraget. Där pratade jag inför de som studerade på assistansutbildningen. Av deras lärare fick jag en bra referens.
Hur ska jag gå tillväga för att få fler föredragsuppdrag? Jag vet att jag har givit mig in på en arena där det råder hård konkurrens. Att se det positiva i livet, och att ta fram förmågan att finna redskapen som ger en möjlighet att nå dit du vill, som i stora drag mitt föredrag handlar om, är det många som föreläser om. Inte nog med den konkurrensen, allmänheten har ingen susning vem jag är. När ett stort företag eller organisation med flera anställda ska ha konferens och vill anlita en föredragshållare som pratar om liknande som jag gör, så inte väljer de mig. De väljer Thomas Fogdö, Tina Thörner eller en annan i den kalibern. Jag påvisar inte att jag är lika bra föredragshållare som dessa två är, för det är jag inte i nuläget.
Det finns saker som skiljer oss åt. I alla fall en som är till min fördel, jag tar ut betydligt lägre arvode än vad de gör.
Jag ger inte upp. Jag ska arbeta hårt för att fler ska få upp ögonen för mitt föredrag.
. . .
få spela teater.
På senare år har jag blivit intresserad av skådespeleriet på teater. Det som satte igång intresset var när jag studerade på skrivarlinjen vid Åsa Folkhögskola utanför Katrineholm 2004/05. Våra lärare berättade att förutom att vi skulle bli bättre på att skriva, skulle vi även lära oss att stå på scen och framföra våra egna skrivna texter. Jag hade inte läst kursinnehållet ordentligt, för det kom som en överraskning att vi skulle göra det.
Det var skrämmande och nervöst de första gångerna när jag klev upp på scen, men sedan började jag alltmer tycka om det. Till slut blev det en kick att framträda inför publik. Visst var det fortfarande nervöst, men inte alls i den digniteten som de första gångerna.
"Ska jag söka in på Teaterhögskolan?", har flugit in i huvudet ett par gånger efter det. Skoj och lärorikt hade det definitivt varit, men frågan var när jag hade gått ut; Hade jag fått tillräckligt med roller med tanke på det funktionshindret som jag har, så pass att jag skulle kunnat ha försörjt mig? Svaret var nej, och nejet är fortfarande ett nej.
Jag får nöja mig med att stå på scen vid mitt föredrag. Det är också en slags teater, även om jag är mig själv. Men om det dimper ner ett erbjudande om en roll i mailboxen skulle jag utan tvekan tacka ja.
.JPG)
.JPG)
.JPG)
