Typiskt.

Efter en semester med ovanlig mycket regn och en temperatur som sällan nådde över tjugo grader, sitter jag svettig och arbetar medan solen skiner från en klarblå himmel. Visst har jag rätt att bli småirriterad?

Fin vy.

Inloppet till Vaxholm. Till vänster kastellet.

Inspirationsresa i skärgården.

Högsommarvärmen kom äntligen i veckan. Jag kunde inte
då motstå, trots att jag har börjat arbeta, att ta mig från Vaxholm
till Finnhamn, en ö långt ut i den bedårande vackra skärgården.
En inspirationsresa bör alla ta sig, vilket denna tripp blev.

Ordlådan.

"Det blir svalt när solen inte lyser.", har många konstaterat denna sommar. Va! Är det ett nytt fenomen att solen då och då inte lyser? Jag som alltid ha trott att solen lyser jämt och ständigt även om molnen skymmer den.
Säg istället, ´Det blir svalt när solen inte visar sig.´ alternativt ´Det blir svalt när molnen döljer solen.´.

Än har solen inte slocknat och jag hoppas att den inte gör det på många många år.

Inte i år heller.

För två år sedan bestämde jag mig för att gå med i Prideparaden. Det året var det trettio grader varmt och att få i mig vätska var ett absolut måste om jag inte skulle tuppa av. Ingen hade jag gå med som kunde hjälpa mig att hålla flaskan medan jag sörplade vatten, så jag stannade hemma. Visst kunde jag låta någon göra en flaskhållare på permobilen. Det kunde ha gått, men då uppstår ett annat delikat problem. När vätska intas, måste en viss mängd ut. Kände mig inte för att ha blöjor på mig.
Förra året fick permobilen elfel tre dagar innan paraden och hann inte bli lagad förrän efteråt. Så tränad var jag inte så jag hade kunnat sparkat mig fram baklänges i rullstolen, som var ett alternativ. Jag anade tanken i horisonten, men jag viftade bort den innan den hann ankra i idéernas hamn.
I år, det vill säga i lördags, var jag och familjen i Värmland på fars och hans syskons sommarställe. Därför blev det inget i år heller. Fjärde gången gillt nästa år?

Varför vill jag vara med i paraden? Jag tycker att vi ska få älska vem vi vill och klä oss hur vi vill.
Visst får alla ha åsikter, men nedvärdera inte någon och släng inte glåpord efter hen som inte passar in i den norm som du har. Och vem kan motstå denna härliga och festliga stämningen som paraden har? En explosion av färgglada färger, glädje, medryckande musik, dans är ett välkommet inslag i den annars så rätt så händelselösa Stockholm vad gäller sådana här glädjeyttringar. Nästa år ska jag vara med och släppa loss ännu mer vad jag gör och skaka rumpa.

Visst är den fin och grann, tröjan?
Jag fann den i favoritaffären Zapata i Gamla Stan. Snarlik
Prideflaggans färger.

Kreativiteten kommer att blomstra.

Trött och seg sitter jag här i kontoret, denna andra dag efter semestern. Ledigheten är för att ladda upp batterierna, det vill säga koppla av. Det finns många sätt att göra det på. Själv har jag gått och badat med ungarna, dock alltför sällan på grund av det svala vädret. Själva badandet var föga intressant, roligare att sitta på stranden och göra sandslott, racingbanor eller bara gegga runt. En förmiddag föreslog jag de att åka till ´Pippis hus´ (Junibacken på Djurgården i Stockholm). Grabben sa "Tråkigt." medan tösen utropade "Jätteroligt.". Sagt och gjort, hon och jag tog Roslagsbanan in, därefter tunnelbana och spårvagn. Oj, vad roligt hon hade, ville aldrig åka hem. Vi lekte i Ville Villekulla, såg barnpjäsen Loranga, Masarin och Dartajang, åkte Sagotåget, där bland annat var en "läskig råtta" enligt dottern som smög omkring vid Nils Karlssons Pysslings lya, och en massa annat skoj. Detta var en månad sedan, men hon har inte glömt hur kul det var, för ibland säger att hon vill tillbaka till ´Pippis hus´.
Lika nöjd som hon var, var jag av att endast hon och jag fick umgås och göra något roligt tillsammans en hel lång dag. Det händer alltför sällan. En här-är-min-dotter-och-jag-känsla blev jag medveten om att jag signalerade. Ja ja okej, ni som följer med i bloggen kanske förstår att riktigt på tu man hand var vi ju inte. Min assistent för dagen var med, men han höll sig i bakgrunden. Tösen är inte tillräcklig till åren kommen för att jag ska lita på henne, som att hålla sig intill mig på perrongen i väntan på tåget.
Jag har verkligen fått mer energi, även om jag nu är seg både i kropp och knopp. I söndags på tåget från Värmland läste jag en artikel i SJ:s tidning Kupé som gav mig hopp. Jag läste att vi behöver inte oroa oss att det tar lång tid för att komma in i arbetet efter semestern. Hjärnan har lätt att komma igång efter att ha varit en stunds ledig.

Jag ser fram mot hösten. Bloggandet, föredragsuppdragen och besöket på Bokmässan i Göteborg bland mycket annat. Följ med!

Verklighetens seende.

Jag bär inte solglasögon för jag vill se verkligheten.