Det gläder mig att sonen nu har funnit en aktivitet som han vill göra efter skola. Äntligen höll jag på att skriva, för jag och min fru har länge föreslagit en mängd aktiviteter, men det har inte varit något som var roligt. Köra gokart vill han, men än så länge har han inte längden och åldern som fordras.
Sonen har börjat med luftgevärsskytte. I somras när vi var i sommarstugan hade far tagit med sitt luftgevär och lät sina barnbarn prova. Sonen tyckte att det var kul och sköt även bra för att vara nybörjare.
Jag tog reda på att det fanns en Skytteförening i Täby, Täby Viggbyholm Östra Ryds Skytteförening. De har sin lokal i Tibblehallen.
Perfekt, tänkte jag. Fem minuters promenad från oss, kan knappt bli närmre.
I kväll blir det tredje gången han och jag går dit. Än så länge, peppar peppar ta i trä, tycker sonen att det är kul. Konstigt vore annars för han skjuter bra. Vid första träningen sköt han på fem skott trettioåtta poäng av femtio möjliga som bästa resultat. Han följde upp med fyrtioen poäng vid andra. Det går åt rätt håll med andra ord.
Sonen skjuter sittandes på en stol med stöd och tavlan är 4x4cm på tio meters avstånd. Jag är imponerad bara att han träffar tavlan. Det finns märken att ta. När det har skjutits tio serier (en serie är fem tavlor) med trettioåtta poäng erhåller man bronsmärket. Vid fyrtioen poäng blir det silvermärket. Minns inte poängantalet för guld.
Jag gläds inte endast åt att sonen tycker att det är roligt att skjuta luftgevär utan att vi två gör något tillsammans utanför hemmet. Bara han och jag. Det händer alltför sällan och det beror på den CP-skada jag har. Tack vare skyttet hoppas jag att vår relation stärks ytterligare.
