Hinder är till för att övervinnas. När de . . .

. . .  övervinns stärks vårt självförtroende och därmed blir vi stärkta när vi går vidare genom livet. Fortsättningsvis ses de hinder, som vi sågs som svåra eller ogenomträngliga tidigare, lätta att hantera eller forcera om vi ställs åter framför de.
Trappor med breda steg är numera inget hinder för mig. Se här.

Skryt på, mina vänner. Gläds när andra lyckas.

En del tycker det är ofint när andra talar eller skriver om vad de har gjort, vad de gör och vad de ska göra, hur duktiga de är, snygga, vackra, beresta, belästa, kunniga. De flesta av oss menar att det är att skryta.
Ordet ´skryta´ har alltid haft så länge jag kan minnas en negativ klang. Det är fult skryta och det är något vi inte ska göra. Jag däremot tycker inte det är fult.
Jag har funderat på varför det uppfattas som fult och kommit fram till att det bottnar i avundsjuka och Jantelagen ´Du ska inte tro att du är något.´.
Avundsjuka av att inte själva mäkta med det vad det nu kan vara, trots att försök har gjorts. Eller har de inte de förutsättningar som krävs nå ända fram. Jantelagens budskap,´För att du gjort det, ska du inte tro att du är förmer än oss andra.´, tänker de som känner sig underlägsna personer som lyckas.
Minns en kompis i klassen som oftast sa ´Skryt inte, Johan.´ när jag berättade vad jag hade gjort eller skulle göra. En dag berättade jag att på sommarlovet skulle jag och familjen resa till Danmark och besöka Legoland. Jag sa endast det, varken förskönade eller förstärkte. Ändå fick jag tillbaka, ´Skryt inte, Johan.´. Jag skröt inte. Jag sa endast fakta, att vi reser till Legoland. Det är inte att skryta. Ju tiden gick lärde jag mig att inte berätta något om mig eller mina göromål för honom. Det hände på mellanstadiet, men även i dag när jag helt oförhappandes träffar honom drar jag mig för att berätta om mig själv. För en tid sedan slant min tunga. Han frågade mig ´Jaha Johan, vad ska du göra i sommar?´. Svarade att jag ska till New York och tävla i VM. Visserligen sa han inte ´Skryt inte, Johan.´, men jag såg på honom att han ansåg att det var fel svar. Att jag hade rätt bevisades att han rätt så omgående försökte byta ämne och jag lät honom lyckas med det.

Jag tycker att det inte är fult att skryta. Tvärtom, det är bra att skryta, både för dig som gör det och de som lyssnar. Dessvärre är det alldeles för få som gör det i dag. Hur gör vi för att få bort den negativa klangen som ordet ´skryta´ har med sig?
När du berättar som hur bra du är, vad du ska göra på semestern och hur roligt du ska ha det, att träningen går som planerad och du är i fin form, att du är en fena på att göra en god skomakarlåda, att på den senaste tentan var du lysande, att du har fått ett ärofylld uppdrag av din chef som du har kämpat hårt och länge för att få, smittar din optimism och framåtanda till andra i din omgivning.
Det blir en vin-vin-situation. Du berättar hur duktig och bra du är, vilket stärker ditt goda självförtroende, samtidigt som de som du berättar för inser att ´Om du kan, kan jag.´ vilket kan leda till att de ger sig den på att klara det, vad det nu kan vara.

Skryt på, mina vänner. Gläds när andra lyckas.

´Vi återkommer vid mån om tid.´

På vissa områden undrar jag om utvecklingen har stannat upp. Inte bara det, utvecklingen har förbytts till ´nerveckling´. Bemötande är ett sådant.
Det finns en hel del exempel på det. Ett är expeditionen på Plusgymnasiet i Göteborg. När den är obemannad sätts en telefonsvarare på. Den inspelade rösten meddelar bland annat expeditionens öppettider och föreslår att vi lämnar telefonnummer så de kan ringa tillbaka. Avslutningsvis säger rösten, "Vi återkommer vid mån om tid.".
Jag tycker att det är ett dåligt bemötande, "återkommer vid mån om tid.". Det känns som jag läggs i ett dammigt hörn och tas fram, det vill säga de ringer upp mig när det finns tid över. Det känns som jag stör deras ordning. Tänk om det inte finns tid över, betyder det då att de inte hör av sig? Ponera att du handlar mat och när du lägger upp varorna på rullbandet får du syn på en skylt uppställd på kassaapparaten som förkunnar ´Vi återkommer vid mån om tid.´. Jag hade rivit bonuskortet och börjat handlat i en annan affär.
Jag har ett förslag till ändring som gör att det känns välkomnade trots att det inte finns någon som som svarar: ´Vi kan dessvärre inte ta emot ditt samtal nu, men om du lämnar ditt namn och telefonnummer ringer vi upp dig. Önskar dig en fortsättningsvis trevlig dag.´

Föredrag i Fellingsbro.

Den 13/4 bär det av till Fellingsbro folkhögskola. Närmast större stad heter Arboga, vilket jag inte visste innan jag blev kontaktat av skolan. Örebro trodde jag låg närmast.
Varje onsdag har skolan Kulturstund för eleverna och till den har de bjudit in mig till. Inspiration och skratt är önskan och det ska de få så det står härliga till. Därefter direkt till klassen som studerar på kursen Personlig Assistent och ge de en inblick i yrket.

Jag hoppas inte.

Jag förlitar inte mig alls på hoppet, inte ens en gnutta. Istället tror jag på mig att jag kommer att lyckas med det jag har föresatt att göra.

Min hudhunger har tillfredsställts.

Jag såg i dag att Katerina Janouchs senaste utgivna bok har namnet ´Hudhunger´. I tre noveller om kvinnlig sexualitet öppnar författaren dörren till lusten, begäret och passionen.
Titeln får mig att tänka på min hunger efter hud. Från ungefär arton nittonårsålder fram till trettionio år, då jag mötte min blivande fru, gjorde hungern att jag befann mig i ett kallt fuktigt mörkt gigantiskt stort hål. Fuktigheten naglade sig fast på den skrovliga stenväggen, som slutade tvärt vid många meters djup. Där utvidgade sig hålet än mer. Fuktigheten lämnade stenväggen i form av droppar. De föll. De föll. Plopp ... plopp ... plopp ... plopp hördes det långt därnere. Längtan efter att känna en kvinnas hud mot min var obeskrivlig stor. Hoppet fanns att jag kommer en dag bli smekt. Ju längre tiden flöt i väg, månader blev till år, lyste hoppet svagare och svagare.
Jag avundades de killar och tjejer, män och kvinnor som kunde leva ut sin lust. När de ville, fick det de ville ha. Jag stod vid sidan av och såg på, försökte få det motsatta könet att förstå att jag också kan kramas, kyssas och smekas.

Det här är ingen recension.

I går började på SvT andra omgången av ´30 grader i februari´ med tio avsnitt. Jag tog denna svenska dramaserie till mitt hjärta när första omgången sändes för ett antal år sedan.
Det är några svenskar som reser till Thailand med olika drömmar var för sig. En del drömmar går i krasch, med andra uppfylls.
´30 grader i februari´ är bra. En av de bättre dramaserier som har visats på SvT. Ibland, nej faktiskt ofta, är den otäck. Människor är onda mot varandra. Jag finner den är jobbig att se på. Känner den metalliska smaken av en vass kniv i många scener.
Jag rekommenderar er att se detta magnifika konstverk. Om ni är beredda att bli till mods och angripen av ångest.