Karl-Johan i korg.

Dagens skörd. Inte jag som har plockat svamp utan min fru och det
bara på en timme. Hon har näsa för svamp.

Ställ frågor med finess vars svar antyds hur det förhåller sig.

Min nioårige son och jag väntade i lördags på tunnelbanan vid Högdalen, en av Stockholms förorter. Vi var på väg hem efter ha firat en son till en av mina kompisar. Han fyllde fem och vi firade honom som brukligt är på barnkalas med korv med bröd och tårta. Med stinna magar och trötta efter all lek och prat, gick vi till en bänk. Sonen med sin kulspruta i högsta hugg beredd på att trycka ut i fall att zoombies skulle dyka upp och jag bredvid åkande i permobilen. Han var just på väg att sätta ner rumpan när en man vände sig mot honom. Mannen satt på en bänk som var placerad bakom med ryggstödet vänd mot oss.
- ´Är det här din pappa?´
Han pekade mot mig lite slött.
- ´Ja.´, sa sonen.
Mannen verkade nöjd med det svaret för han återupptog läsande i sin tidning. Jag sa inget, men situationen födde funderingar inom mig.

Jag undrar hur tankarna går i sonens huvud när han möts av sådana frågor om jag är hans far och av de reaktioner som då och då förekommer när han svarar jakande. Reaktioner som ett överraskande ´Jaha!´, underförstått ´Är det verkligen din pappa?´, eller som i lördags ingen verbal reaktion utan ett neutralt ansiktsuttryck och ett återupptagande av hens göromål. Sonen förstår inte vad reaktionerna som blir betyder, om han nu märker dem, vilket jag är rätt säker han gör. För honom är jag hans far och det tycker inte han att det är något konstigt med. För honom är det naturligt att jag är hans far, lika naturligt som att natten följs av morgonen.
Om jag hade kommit gående med min son där i lördags, hade mannen inte frågat. Han hade förmodligen inte ens lagt märke till oss. Vad är det som gör att en del vuxna, det kanske är väldigt många, vad vet jag, tycker att det är legitimt att fråga oss med funktionshinder som har barn gående bredvid oss eller har barn som sitter hos en i knäet i rullstolen, om det är vi som är föräldrarna? Jag förmodar nämligen att det inte är endast jag som får frågor. Är de så nyfikna på hur det förhåller sig att de inte tänker på vilka tankar och funderingar som väcks hos barnen? Jag själv har aldrig haft tanken på att fråga en vuxen som har barn med sig om hen är förälder till dem. För mig är det ointressant att veta.
"Om du inte frågar får du inget veta.", sa ofta min mor. Hon hade rätt, men frågor som rör barnen när de är med ska inte vara så raka. Jag svarar gärna på frågor och funderingar, men ställ dem med finess. Ställ frågor vars svar antyds hur det förhåller sig.
Om barn och unga ungdomar reagerar med ett förvånande ´Är det här din pappa?´, när våra barn berättar att jag är det, förstår jag dem. De har inte hunnit bekanta sig med livet än. De har inte fullt vetskap om att människor är olika. Vi ser olika ut, har olika förutsättningar, kan olika saker och är bra på olika områden. Bara för att jag förstår deras förvåning, betyder det inte att jag inte funderar på vilka tankar och frågeställningar våra barn får.
Vuxna däremot tycker jag att jag kan kräva att de inte ställer till barnen den raka frågan ´Är det här din pappa?´. De har tillräckligt med erfarenhet av livet att veta människor är olika och olikheterna behöver inte medföra att man inte kan bli förälder.

Jag hoppas att våra barn, om de undrar varför en del reagerar med förvåning eller ställer frågor som de tycker är märkliga om mig när de berättar att jag är deras pappa, frågar mig eller min fru om anledningen.

Mycket nu.

En stressig period är det nu. Nu när rektorer och lärare planerar för fullt det kommande läsåret, är det en bra tid att maila och ringa runt och sälja in mitt föredrag. Som jag gör det, tangenterna smattrar likt en kulspruta på tangentbordet, mobilen hettar och bluetoothen har bytt färg från svart till röd.
Jag har fått en hel del uppdrag redan nu till hösten, men jag orkar med fler. Jag brinner för att inspirera och entusiasmera så många som det går att alla vi har möjligheter att nå dit vi vill, men det föresatt att vi tänker positivt. Varför ska vi INTE göra det, tänka positivt?
Jag ger er även den dystra, tunga och långa tiden av mitt liv, tiden utan kärlek från kvinnor. Inte heller sex, inget hångel, inget smek fick jag. Ett föredrag som är mörk och naket. Det speglar frustrationen som en ensam människa kan känna.

Jag går bättre än krattor.

Vad jag är dålig på att gå!
Ja, men du har skäl till det, tänker kanske du. Har jag?!
Jag minns när jag bodde med far och mor, och brorsorna, gick jag inomhus
en hel del. Nu går jag väldigt sällan och det märks klart och tydligt.
Jag går som en kratta i jämförelse. Nej, så dåligt är det inte. Krattor
går ju inte, men jag går som synes.
Här är en kompis till mig som stöttar mig på livets väg. Med den hastighet
som jag uppnår gör att jag inte kommer att hinna förverkliga mina mål,
så det är bäst att jag sitter. Men visst, det är en suverän träning för mig.

Ett stort grattis!

I går fyllde vår prinsessa fem år.

Jag hämtade prinsessan från dagis.
Fröknarna och barnen hade firat henne ordentligt.

När det fylls år får barnen välja vilken mat de vill äta.
Jag var inställd på att det skulle bli McDonalds. Istället
blev det Dunkin Donuts. Det blev en mysig stund.
- Pappa, nu vill jag ha en klänning, sa hon när vi hade ätit.
. Ja visst, sa jag och tänkte på de fem klänningar som redan
hängde i garderoben. Var ska vi gå?
- Jag ska visa dig, pappa. Följ mig, sa hon kavat och stegade på.

Dottern visste precis var klänningen hängde i butiken. Inga
tveksamheter där inte.

Jag älskar dig.

Lycka.

Några av er kanske inte förstår denna enorma glädje och stolthet jag känner när jag tillsammans med barnen gör någon utflykt. Det kan vara till en lekpark, skogen eller stranden. Vart som helst, även till Hemköp och köpa två liter mjölk gör mig euforisk. Ingen hjärtevän eller assistent följer med, endast barnen och jag. Ni föräldrar som utan svårigheter eller har det men är så små att de inte är värda att nämna tycker förmodligen också att det är trevligt och kul att umgås med ert barn/era barn utanför era vardagliga göromål, men eftersom ni gör det ofta blir det lätt slentrianmässigt efter en tid. Det är inget sällsynt för er.
För mig är det en fantastisk känsla av glädje och upprymdhet jag upplever var gång jag är med barnen på egen hand. Anledningen till att det ha blivit sällan är att jag kunde inte hjälpa dem när de var yngre när exempelvis de behövde bli torkad efter att de har varit på en offentlig toalett, kunde inte hålla de i handen när vi gick över gatan eller när det var mycket folk där vi befann oss. kunde inte knäppa deras jackor när det blev kyligt.
Nu har barnen ingått den åldern, grabben nio och tösabiten fem, att de kan en del själv och vet hur man uppför sig, i vart fall sonen. Då kan jag verkligen träda in i papparollen, en roll som jag har längtat efter.

I lördags tog grabben och jag Roslagsbanan in till Stockholms Östra, därefter tunnelbanan till T-Centralen. Vi skulle lyssna på en bekant till mig som sjöng på Sergels torg. För att underlätta både för honom och mig tog jag permobilen.
En timme varade den lilla spelningen, en blandning mellan reggae och hiphop. Efter det blev grabben kissnödig. Tur som det var var vi nära en toalett, men där var det en avgift på tio kronor. Inga kontanter på mig, gick vi till en bankomat och tog ut hundra kronor. Tillbaka till toaletten växlade sonen till sig till den tiokronan som behövdes för att komma in. Med blåsan tömt kände både han och jag att våra magar också var tomma. Vi gick således ner mot Kungsträdgården, sonen tätt intill mig, och köpte en French Dog som vi delade på. Sedan bar det hemåt.
Mina händer och armar lyder inte mig så pass att jag kan ta ut pengar från bankomaten, hålla en korv och en läsk. Den nioårige sonen hjälpte mig.
Vi var hemifrån i fem timmar.

Det blev en härlig dag tillsammans.

Magiskt.

Jag ser ingen anledning att ta mig utanför Sveriges gränser på sommaren när detta kan ses.