Kicka i gång med hjälp av ´Sikta mot stjärnorna och nå dit´.

Behöver ni kickar och inspiration på ert arbete? Det får ni av mig.
Vill ni spränga era gränser, de som ni själva har satt upp fast de egentligen inte finns? Jag ger er redskapen.
Blir ni oroliga när ni möter personer som för er är obekanta med för ni är osäkra hur ni ska bemöta dem? Jag ger er tips och råd hur ni ska tänka.
Maila mig på johan@nordansjo.nu för bokning.

          Föredraget ´Sikta mot stjärnorna och nå dit´

Det finns en sorts varelse på vår jord som kallas för människa och det är vi.

En del av oss har svart hy, en del har ett ben, andra har en annan sexuell läggning än vad du har medan andra har talsvårigheter.  Andra är födda i länder som du inte är bekant med och så vidare.

Trots att alla är vi människor förekommer det dagligen att en del av oss ger varandra dåliga bemötanden, och det på grund av avvikelser från bilden som vi själva har målat upp hur en människa ska se ut, vara och föra sig. Vad kan det bero på att de gör det?

Jag berättar och visar sketcher på film, med bland annat mig som aktör, om hur bemötande inte ska gå till. Jag ger råd hur du ska tänka när du bemöter en för dig obekant person.

 Livet är fullt av möjligheter. Det som begränsar många av oss är det negativa tänket: "Jag kan inte.", "Jag vågar inte.". Detta tänk gör ingen glad, så släng bort det. Spola ner det! Bygg upp det positiva tänket. Genom det har vi möjligheter att nå dit vi vill. Livet blir så mycket roligare och händelserikare. För det finns egentligen ingenting som är ouppnåeligt.
Jag ger tips hur du ska tänka och inspirerar dig till att nå dina mål. Inspiration är viktigt för alla att ha, inte endast de som idrottar.

Jag lever efter devisen ´Jag kan.´ Om jag inte hade gjort det hade jag inte nått mina mål:

Paralympier och världsmästare i rullstolsåkning (friidrott)

Skriva en roman som blev utgiven på ett förlag

Finna kärleken och få två underbara barn

         Tidningen ´Mitt i´ om föredraget. Klicka och läs Artikeln .

Föredraget ger ögonöppnare och inspiration samt skratt och allvar.

Öl utan alkohol, fungerar det?

Försäljningen av det alkoholfria ölet har ökat kraftigt i Sverige enligt ett nyhetsinslag på TV häromdagen. I inslaget intervjuades ägaren till ett av landets bryggerier. Han svarade med ett säkert ja om alkoholfria ölet är ett riktigt öl.
Dessvärre misstänker jag att de flesta som gärna tar en öl eller två inte har samma uppfattning. Det är inte enbart smaken de vill åt utan det är alkoholen.
Bra att det alkoholfria alternativet finns och nu med många sorter att välja emellan. Enda negativa är att detta öl kostar några kronor mer per burk och flaska jämfört med alkohol-ölet. Det beror på att det krävs en extra process för att avlägsna alkoholen.
Om det alkoholfria alternativet gör att minst en inte blir gripen av alkoholismens klor är det en seger för samhället.

Fritt fram att älska.

Älska den du vill oavsett kön. Det är personen som du älskar. Hens särdrag, hens knäppa morgonritual, hens fina kropp, att hen då och då har middagsmaten färdig när du kommer hem från arbetet trots hens matlagningskonst har mer att önska, hens stora intresse av arkeologi som ni har gemensamt. Om det är en man, en kvinna eller det tredje könet, vad spelar det för roll? Just det, det spelar ingen roll.

Morgon i december.

Öppnar porten för gå till arbetet en kall morgon i december vore det önskvärt att plocka fram en ask med sommarens värme och släppa ut den.

När något tar slut tar annat vid.

Värmen har fortfarande Sverige i ett järngrepp. Värmen gör mig orkeslös och trögtänkt. Förr påverkade den mig mindre. Måhända är det ett ålderstecken.
Värmen består. Dock gör inte min semester det.
Att vara kreativ på kontoret i denna hetta är svårt. Det som går att göra upplevs att det görs i en bassäng med kåda.

"Jag tycker inte om att du är handikapp, pappa."

Ett utomhusbad i Näsbypark heter Norskogsbadet, en tjugo minuters promenad från där vi bor. Nu, jag och barnen var där för två helger sedan. Det var rätt så mycket folk i åttio centimeters grunda poolen där de våra höll till med andra små och stora barn. Även några föräldrar var med och lekte och stojade.

Jag satt i permobilen vid bassängkanten och såg på när sexårige dottern Selina dök från kanten tillsammans med en av hennes kompisar och den några år äldre brodern Bam. Väl i vattnet klängde de på varandra och ibland såg det ut som Bam bogserade flickorna. Vattnet yrde. De skrattade och tjoade. De hade väldigt skoj.

Vid några tillfällen simmade Selina fram till mig. Hon pratade på och vad jag förstådd befann hon sig i sin fantasivärld. Jag lyssnade intresserad. Fick inget sammanhang hur jag än funderade. Hon la sig uppe på bassängkanten.

  "Nu ska jag sola", sa hon och blundade.

Lik en säl låg hon där i solskenet. Det tog inte många sekunder förrän hon åter var i vattnet och simmade iväg till brorsan och kompisen.
Det är en fröjd att se Bam och Selina leka. Många föräldrar väljer att spela på sina mobiltelefoner eller kolla sin sida på Facebook i fall om det har hänt något av vikt än att se på deras knoddar. Jag skulle inte göra det även om jag hade kunnat. Det är en ynnest att få umgås med sina barn.
  "Hej pappa", sa Selina plötsligt.
Hon hade summit under vattenytan fram till mig utan jag hade märkt det.
  "Nämen hej min lilla prinsessa."
  "Jag är Ariel, den lilla sjöjungfrun", log hon.
Böjde mig fram.
  "Det ser jag nu."
  ”Jag tycker inte om att du är handikapp, pappa. Jag vill att du också ska slänga mig i vattnet."
Precis intill var det en pappa som höll dottern kring midjan och kastade upp henne i luften. Med stort plask landade hon. Skrattade så hjärtligt.

Jag hann inte svara för Selina simmade snabbt i väg tillsammans med Sebastian och Blunder. 

Den direkta känslan var sorg. Sorg att inte kunna vara delaktig i leken så mycket som hon önskade. Dock byttes den snabbt till glädje. Glädjen över att Selina ville ha med mig.

Kära mina bloggläsare!
Ovanstående inlägg är det första på ett bra tag. Jag ber om ursäkt för det. Om det har förorsakat abstinens för några er är jag uppriktigt ledsen för det.
Anledningen är inte idétorka eller skrivkramp utan det är ett spännande projekt som jag har gått helt och hållet in i. Resultatet av detta projekt kommer ni få ta del av i sinom tid.
Jag önskar er att ni får en sommar precis som ni vill ha den.

Är åter här på bloggen i augusti.


Johan

Jag blev retad i femte klass.

Från första klass till sjätte gick jag i Hägernässkolan, två minuter med bil från familjens villa i Viggbyholm. En liten skola, då med 300 elever.
Jag trivdes bra. Vad jag minns fick jag kamrater ganska så omgående. På rasterna spelade vi kula i sandlådan, jag var målvakt sittandes i min transportrullstol (fyra lika stora hjul, icke svängbara) när vi spelade fotboll på skolgården, såg på när de klättrade i klätterställningen och rutschade ståendes nerför en backe med is. Minns inte säkert, men jag tror det var i trean och framåt så behövde inte assistenten följa med ut på rasterna utan en klasskompis eller flera tog tag i rullstolen och hjälpte mig ut på skolgården. När signalen ljöd för lektion gick vi in tillsammans och där väntade assistenten på mig. Vid ett fåtal tillfällen under dessa år glömdes jag bort. Barn har ju en förmåga att glömma när de är mitt i något som en lek när det ringer in.
Vid ett av dessa tillfällen var på en vår. Jag var med fem sex kompisar på ett skogsområde med stora stenar. Detta låg alldeles utanför skogsgården och därför var det inte med blida ögon som lärarna såg att några av eleverna uppehåll sig där. Vi tyckte om att gömma sig där bakom stenarna, ett perfekt ställe för lekarna Krig och Kurragömma. Jag blev ställd på en strategiskt plats med bra sikt åt alla håll när vi lekte det förstnämnda. Min uppgift var att se till att inga fiender kom för nära vår borg. När de gjorde det, skrek jag mitt speciella varningsläte och då kom mina kumpaner sättandes. Mitt i leken, när det var som mest intensivast, ringde det in för lektion. Jag såg hur kompisarna dök upp från sina gömställen och skyndade sig i riktning mot skolbyggnaden. Jag släppte bromsen på rullstolen och förberedde mig mentalt att en kompis eller flera skulle komma ta mig med. Väntade. Det kom ingen. Jag började ropa "Peter." "Jonny.". Hörde efter röster och fotsteg. Det enda som hördes var vindens sus mellan tallarnas barr. Jag hann bli orolig och tänkte ´Hur länge ska jag sitta här?´ innan assistenten kom gåendes efter ett par minuter. Vår lärare blev inte arg på mig för att jag kom försent, vilket jag var orolig för, när jag steg in i klassrummet. Hon och assistenten blev inte heller besvikna på mina kompisar att de hade glömt mig. De var ju bara barn.
På lektionerna var det likadant. Jag var med på alla ämnen, deltog grupparbeten och gymnastiken. Vid friluftsdagar och utflykter likaså. Således var jag kompis med de andra och även en elev bland de andra för vår lärare.
I femte klass började det en ny kille, Henrik. Första tiden gick det bra, men efter några månader började han att reta mig. Han ville inte heller ha med mig i grupparbeten och i lekarna på rasterna. En dag i syslöjden höll han fram en burk med synålar åt mig och det nära min högra arm. Grabben visste att rätt som det var kunde armen vifta till på grund av mina okontrollerade rörelser. Det tog bara ett fåtal sekunder så hade jag slagit till burken och hundratals nålar låg på marken. Ett flertal hamnade även på mig och i rullstolen.
- "Se vad Johan har gjort", sa Henrik med hög röst till vår lärare tvärs över klassrummet.
- "Jag ser det, men du vet att Johan inte kan styra sina armar lika bra som vi andra, så varför höll du fram burken?
- "Ja, men . ."
- "Plocka nu upp alla nålar", sa lärare med en hård ton.
- "Det var ju inte jag."
- "Men det var du som orsakade det. Sätt i gång."

Jag kan inte säga att jag blev mobbad, för det blev jag inte. Jag blev retad, väl så jobbigt.
Inte retade Henrik mig varje dag, men det hände något varje vecka som gjorde att jag blev vaksam och smått orolig när han närmade sig.
I sjätte klass började det ytterligare en ny kille, Dickie. Jag antar att Dickies tuffa attityd berodde på att han var nervös att komma som ny till en klass och ville skaffa sig respekt och hävda sig gentemot oss andra. Kunde även bero på att hans far var amerikan, den amerikanska mentaliteten. Dickie pratade flytande svenska för modern var svenska.
När Dickie såg vad Henrik gjorde mot mig hakade han på. Det mest frekventa tilltaget var kalsonggreppet. Båda pojkarna eller en och en smög sig fram bakom mig och stack ner händerna mellan rullstolens ryggstöd och min rygg. De trevade sig fram till kalsongens resår och drog till. Det gjorde så ont i pungen, brändes som eld. Skar in i rumpan. Pressade ryggen i försök att hindra deras händer. Det lyckades sällan. Hade kunnat gå till toaletten och rättat till kalsongerna, men gjorde det inte. Gick aldrig på toaletten när jag var i skolan fram till högstadiet. Inga fel på assistenterna, de var bra på alla sätt. Förmodligen var orsaken den att jag fann det jobbigt att bli hjälpt av en annan person än far och mor, barn som jag var.
Att ta ett kalsonggrepp var vanligt förekommande bland oss pojkar i klassen. De kunde ofta värja sig mot det hemska jämförelsevis med mig.
Efter en tid undrade mor varför mina kalsonger ofta var uttänjda, ibland även trasiga. Jag hittade på något. Vågade inte säga som det var.
Ju längre tiden gick desto underligare blev det. En del av de klasskompisar som jag hade spelat kula, fotboll, byt bilder eller suttit på en bänk och pratat med innan Henrik kom till klassen, började även de reta mig. Dock inte i alls samma utsträckning som Henrik och, i sinom tid, Dickie hade gjort. Mina forna lekkamrater visade alltså upp ett helt nytt ansikte. Det tyckte jag också var jobbigt, men mest märkligt.
Till slut berättade jag med gråtklumpen i halsen för mor hur det var i skolan. Hon ringde då till Henriks föräldrar och efter det samtalet blev det mycket bättre. Inga fler kalsonggrepp och Henrik började allt eftersom visa vänlighet mot mig. Dickie likaså. Även de forna lekkamraterna återfick sina gamla ansikten.

Även om jag blev retad en del av min skoltid tyckte jag alltid om att vara där.