Dagens mening.

Inte försöka är att dö en smula.

Detta bör vara kutymt.

Att skolor, företag, organisationer, förbund, föreningar och affärskedjor får stora mängder med email dagligen, förstår jag. En del har viktigt eller intressant innehåll för mottagaren medan en del har det inte. Den tredje delen har ett innehåll som är mindre angeläget, och som därför kan väntas med att svara på. Trots mängden bör det vara kutymt att svara inom två arbetsdagar. Om det inte hinns med bör det avsättas tid för det, för avsändaren är oftast det som hen skriver och/eller bifogar viktigt att få respons på.
Att svara efter fem dagar eller inte alls är ett dåligt bemötande. I tid ger det ett dåligt renommé för mottagaren.
Vad vore skolor, företag, organisationer, förbund, föreningar och affärskedjor utan oss som anlitar dessa?

En oförstående kvinna.

En dag var sonen och jag på väg till skateboardrampen. Sparkade mig fram baklänges sittandes i rullstolen och han gick bredvid. Sonen var då sex år.

En kvinna kom ut  från en port och gick med raska steg mot oss.

"Hej. Var har du din ledsagare?", frågade hon oroligt.

"Jag har ingen i dag. Det går bra ändå", sa jag.

"Jaha, men ska jag inte ringa till någon som kan hjälpa dig?"

Hon förde sin hand till bakfickan på sina jeans där jag såg en mobiltelefon ligga.

"Nej tack. Jag har sparkat mig fram baklänges i trettiofem år, så jag rätt rutinerad."

Att få kvinnan förstå att jag kunde ta vara på mig själv och var vid mina sinnens fulla bruk, pekade jag på sonen.

"Det här är min grabb. Vi ska se när de åker skateboard vid Åva gymnasium."

Sonen höll på att ta sig uppför en lyktstolpe likt en apa.

"Då hjälper du pappa när han behöver hjälp?"

Säg inte så, tänkte jag.

"Ja."

Sonen lät oförstående. ´Hjälpa pappa? Han kan ju själv´, fick jag för mig att han tänkte.

"Kom nu så går vi", sa jag och fattade tag i hans lilla hand och fortsatte vår promenad.

----

Om jag hade gått på mina ben med sonen hade kvinnan kommit fram då?
Är less att en del tar för givet att jag behöver hjälp för jag har ett funktionshinder. De föräldrar som inte har ett funktionshinder, inte blir de tillfrågad när de promenerar med sitt barn om de behöver hjälp. Även de kanske behöver det.
Om jag behöver hjälp ber jag om det.


Bjud in mig till er event, så ger jag er verktygen för att ge ett bra bemötande till dem som ni möter. Varning för skrattanfall och gråtklumpar i halsen.

Ett råd i bemötande.

Om du blir orolig eller osäker i mötet med personer som rör sig annorlunda, pratar annorlunda och/eller ser märkliga ut, kommer här ett råd hur du ska tänka.

Du själv kan inte allt. Ursäkta, men det är den bistra sanningen. Du kan inte allt.

Hen som du möter tar sig fram med rullstol, pratar otydligt och har okontrollerade rörelser. Hen lagar kanske välsmakande mat och är duktig på matematik, nästan på professors nivå.

Jämfört med hen är du duktig att gå, men kanske usel på att laga god mat. Din kunskap i matematik är på en måttlig nivå. Däremot är du kanske fenomenal på att bygga ihop stora modellflygplan och spela klassiska stycken på piano.

Med detta vill jag säga att vi kan olika saker och det beror på att vi vid födseln och senare i livet har fått olika förutsättningar, både i intelligens och motorik. Ändå är vi människor allihop och ska därför alla bemötas lika positivt. Vi sitter ju i samma båt.

Uppdrag om bemötande.

Nu på fredag den 18e ska jag hålla ett föredrag inför de anställda på rullstolsföretaget Panthera.
Föredraget heter ´Ett bra bemötande är A & O´. Platsen är Hotell Birger Jarl i Stockholm.

Ett tips.

När någon i din närhet har gjort bra i från sig, se denne i ögonen och säg med eftertryck, "Vad du är duktig. Det var bra gjort.".
Ett enkelt sätt att stärka andras självförtroende.

Bemötande i vårdutbildningen, är det bland de prioriterade ämnena?

Jag mailade en gymnasieskola i hopp om att prata om bemötande för dem som studerar på Vård- och omsorgsprogrammet. Fick detta svar:
Dessvärre får vi tacka nej. Orsaken är att vi har fått sparkrav och det gör att vi måste vara restriktiva med alla externa aktiviteter.

Mitt svar.

Men då får ni göra en omprioritering. För mitt föredrag innehåller mycket lärorikt kring bemötande som är viktigt för era elever som ska arbeta inom vården. Detta tänkande som jag lär ut, ger även tips och råd, kan inte era lärare lära ut. Anledningen är att de har inte blivit dåligt bemöta av läkare och sjuksköterskor, men det har jag på grund av något simpelt som att jag använder rullstol. Era lärare vet inte hur förnedrade det känns att som en 42-åring få en klapp på huvud av en sjuksköterska. Det vet jag. Era lärare vet inte hur ledsen vi blir när en läkare tilltalar en som vi vore en 3-åring. Det vet jag. Jag var 31 år.

Dessa dåliga bemötanden har jag fått endast för att jag använder rullstol och pratar annorlunda. Räcker det inte med det jag redan har fått, en grav CP-skada? Ska jag även acceptera att jag får dåliga bemötanden av sjukvårdskunnig personal?

Johan

Jag finner det självklart att läran om bemötande ingår i läroplanen gällande vårdutbildningarna, från undersköterske- till läkarutbildning. Frågan är vilken mängd av tid lärarna lägger på att lära ut ett gott bemötande. Kan tänka mig att det som avgör är deras egna intresse av ämnet.
När det kommer till ett skarpt läge, det vill säga när före detta eleven möter patient eller kund i arbetet och ger ett dåligt bemötande, är det orättvist om jag endast skyller på utbildningen. Den egna livserfarenheten och bakgrund spelar även in.