Det sämsta med 2019.

Minns att strax vi tog farväl av 2018 avla jag ett nyårslöfte: Innan 2019:s slut skulle jag ha skrivit färdigt manuset till min andra roman. Löftet sprack i och med nyårsklockorna började klämta för 2020.
Jag är besviken. Likvärdigt att förlora en 800-metersfinal på VM som att inte hinna med att trycka dit den sista punkten. Egentligen vet jag inte säkert att det är samma känsla, men antar det. Nämligen aldrig förlorat en final på distansen under ett VM.
Några av orsakerna att löftet inte höll: Tre veckors bortovaro från tangenterna på grund av lunginflammation. Det tog ytterligare någon vecka för att få orken och det stora intresset åter för manuset. I slutet av november började jag att umgås med barnen efter 18 till läggdags tack vare mitt införande av skärmförbud. Det betyder inget Tv-tittande (nyheter är tillåtet, men de är föga intresserad ut av), mobil- eller IPad-tittande. Söka efter musik för att lyssna på är tillåtet, men inte se på de tillhörande videos.
Tack vare skärmförbudet får jag umgås med barnen. Vi tre lägger pussel, läser böcker, målar eller tecknar, lyssnar på musik, leker med bollar och dockor (Mest dottern som gör det). Det är så mysigt och jag antar att barnen tycker likadant. De ser så ut.
Tiden med barnen är viktig för mig att få. Den vill jag inte vara utan fast det får konsekvenser gällande skrivande. Kan och vill inte skriva från det jag har ätit middag till sovdags. Om jag gör det, när ska jag då umgås med våra fina barn?
Inte nog med att jag prioriterar att vara med de små, har jag en släng av prokrastinering. Inte märkligt att manuset då inte har blivit färdig. Detta år ska jag lägga band på mig när jag sätter mig vid datorn för att skriva och inte surfa in på P3 Historia och lyssna på ett avsnitt, och inte se på Sportnytt. Inte heller läsa någon bok. Allt det här kan vänta för det är inte viktigt och även det mesta av annat. Det viktiga är att få manuset klart detta år. Vet hur jag kommer känna mig när jag får hålla romanen i händerna. Den stolthet går inte beskriva. Den måste upplevas.
I dag är det 364 dagar kvar på året. Jag ska klara det.

Det bästa med 2019.

Så här bara några timmar kvar på är det dags att tänka tillbaka på året.
Jag lever! Det är det bästa med 2019, att jag lever än. I februari med flera sömnlösa nätter på grund av ökat spasticitet fick mig att endast se mörker i den tunnel jag befann mig i. Ingen tillstymmelse till ljus. Becksvart. Eftersom jag inte kunde ligga stilla fick sömnen aldrig tag i mig. Provade att sitta och sova, men det gick inte. Så snabbt som de tunga ögonlocken föll och slappheten kom flög armarna upp och så var sömnen borta. Efter flera nätter utan sömn visste jag inte vilken dag det var, jag som alltid har koll på det. Obehagligt.
Jag led inte bara av sömnbrist och ökad spasticit, blev tvungen att få högra handen fastbunden i rullstolen när jag åt så jag inte vispade i väg tallriken, utan även talet fick en smocka. På grund av en förfärlig hosta kunde jag inte prata på några veckor. När jag var på väg att säga något satte hostandet i gång. Hemskt att inte kunna prata.
De sista dagarna på kulmen på lunginflammationen när det var nattsvart, kolmörkt, becksvart i tunneln var jag orolig att jag skulle dö. Lämna barnen till sina öden. Utan sin far skulle de vandra ensamma på livets väg. Givetvis med sin mor vid deras sida, men två föräldrar är bättre än en.
Efter tre veckor avskärmad från samhället och från barnen, steg jag ur dvalan och såg med tillförsikt på livet.
Jag lever.

Julhälsning.

Önskar er en jul som ni vill få.

Från verkligheten.

Sonens bild av mig vid mina föredrag.

Jag vill önska mina läsare en God Jul.

Dagens mening.

Inte försöka är att dö en smula.

Detta bör vara kutymt.

Att skolor, företag, organisationer, förbund, föreningar och affärskedjor får stora mängder med email dagligen, förstår jag. En del har viktigt eller intressant innehåll för mottagaren medan en del har det inte. Den tredje delen har ett innehåll som är mindre angeläget, och som därför kan väntas med att svara på. Trots mängden bör det vara kutymt att svara inom två arbetsdagar. Om det inte hinns med bör det avsättas tid för det, för avsändaren är oftast det som hen skriver och/eller bifogar viktigt att få respons på.
Att svara efter fem dagar eller inte alls är ett dåligt bemötande. I tid ger det ett dåligt renommé för mottagaren.
Vad vore skolor, företag, organisationer, förbund, föreningar och affärskedjor utan oss som anlitar dessa?

En oförstående kvinna.

En dag var sonen och jag på väg till skateboardrampen. Sparkade mig fram baklänges sittandes i rullstolen och han gick bredvid. Sonen var då sex år.

En kvinna kom ut  från en port och gick med raska steg mot oss.

"Hej. Var har du din ledsagare?", frågade hon oroligt.

"Jag har ingen i dag. Det går bra ändå", sa jag.

"Jaha, men ska jag inte ringa till någon som kan hjälpa dig?"

Hon förde sin hand till bakfickan på sina jeans där jag såg en mobiltelefon ligga.

"Nej tack. Jag har sparkat mig fram baklänges i trettiofem år, så jag rätt rutinerad."

Att få kvinnan förstå att jag kunde ta vara på mig själv och var vid mina sinnens fulla bruk, pekade jag på sonen.

"Det här är min grabb. Vi ska se när de åker skateboard vid Åva gymnasium."

Sonen höll på att ta sig uppför en lyktstolpe likt en apa.

"Då hjälper du pappa när han behöver hjälp?"

Säg inte så, tänkte jag.

"Ja."

Sonen lät oförstående. ´Hjälpa pappa? Han kan ju själv´, fick jag för mig att han tänkte.

"Kom nu så går vi", sa jag och fattade tag i hans lilla hand och fortsatte vår promenad.

----

Om jag hade gått på mina ben med sonen hade kvinnan kommit fram då?
Är less att en del tar för givet att jag behöver hjälp för jag har ett funktionshinder. De föräldrar som inte har ett funktionshinder, inte blir de tillfrågad när de promenerar med sitt barn om de behöver hjälp. Även de kanske behöver det.
Om jag behöver hjälp ber jag om det.


Bjud in mig till er event, så ger jag er verktygen för att ge ett bra bemötande till dem som ni möter. Varning för skrattanfall och gråtklumpar i halsen.