Ett fall för Diskrimineringsombudsmannen?

I lördags var det soligt och relativt varmt i Stockholm. En perfekt dag att ta en promenad på det natursköna Djurgården tyckte jag och dottern Selina. Packade permobilen med vattenflaska och extra kläder. Efter att ha gått från Östra Station (jag undviker tunnelbanan i dessa tider med Corona) till Djurgården blev Selina hungrig. Vi skulle äta senare, men för att något stilla hungern köpte jag en French hot dog till henne på Djurgårdsgrillen utanför Gröna Lund. I väntan på korven läste jag texten ovanför luckan.

Hur går tänket när de bjuder på mjukglass
till alla barn med funktionsnedsättning?

När Selina stod och mumsade på sin korv tänkte jag att det var gulligt och snällt av Djurgårdsgrillen. Vid närmare eftertanke undrade jag av vilken anledning att endast dessa barn får mjukglass och inte de som inte har någon funktionsnedsättning. Kan det vara att de som driver Djurgårdsgrillen tycker synd om dem och vill därför pigga upp med en glass? Hyggligt, men det finns även barn utan funktionsnedsättning som behöver piggas upp. Är de inte värda att få en glass?

Selina hade ätit upp och vi fortsatte promenaden. Jag kunde inte släppa gratis-glassen utan frågade mig hur Djurgårdsgrillen definierar en funktionsnedsättning. Måste barnet tar sig fram med rullstol eller permobil? Godtas barnet som hoppar på kryckor på grund av att hen stukade foten i gymnastiken? Barn med ett dolt funktionsnedsättning som psykisk, hur gör de för att få sina glassar?

Jag vill inte barn och vuxna med funktionsnedsättning ska ha förmåner för det har en eller flera. Om vi får det hur blir det då med jämlikheten i samhället där alla ska vara lika mycket värda?

Historiska vingslag i helgen.

Kände att jag i helgen behövde ta ett uppehåll i skrivandet på bokmanuset och ägna mig åt intresset som jag har haft i många år, men de senaste åren vuxit: Historiska händelser.

Jag har lyssnat på avsnitt från P3 Historia och på den nya podden Diktatorer. Avkopplande, intressant och kunskapsläckande.

Kylskåp med hänglås sökes.

I fredags piffade Selina och jag upp fredagskänslan än mer genom att göra chokladbollar. Jag tillförde baket med positiva kommentarer medan dottern stod för det fysiska. Det blev 26st med pärlsocker på. Det kunde ha blivit någon ytterligare om inte smeten hade varit så god.

Några timmar senare satte vi oss framför vår dator med kylskåpskalla chokladbollar och såg en av LasseMaja Detektivbyrå-filmerna. Se på film är bättre på Tv:n, men den var ockuperad som så ofta av Bam. Långt mycket kuligare att skjuta och döda än att mysa med far och syster framför en film där två barn löste ett brott.

På lördagskvällen blev jag sugen. Bad Selina att hämta en chokladboll.

"De är slut, pappa:"
"Va! Det var ju åtta tio kvar i går."

Hon slog ut med armarna.

Finns det kylskåp med hänglås att köpa?

Nannskogs "Nej".

Även om jag har tyckt om att se på fotboll i många år, i synnerhet när dam- och herrlandslaget, och Djurgårdens herrar spelar, har jag inte lärt mig att se på denna idrott som dess experter gör. De förklarar vad som händer på planen. De ser saker som jag inte ser och uppfattar. Det gör att min lekmässiga syn på fotboll har höjts några snäpp.

En av de är Daniel Nannskog, SvT:s fotbollsexpert. Han figurerar i rutan när Allsvenska matcher är på tapeten och inför landskamper och efteråt. Det är härligt att se och höra honom när han analyserar, kritiserar och berömmer. Med sitt gestikulerande och ord som strömmar ut vittnar om Daniels passion och kärleken till idrotten.

Har ni som jag noterat att det händer att när Daniel börjar pratar eller svarar gör han det med ordet "Nej", trots att det inte är frågor som han får? Oftast hörs det knappt för han pratar snabbt.

Småler när jag hör Daniels nej i felaktiga sammanhang. Jag undrar om sportens redaktion har påpekat det för honom att han gör det.

Om inte förr medverkar Daniel i Fotbollsstudion på måndagskväll.

Ta för er av det smörgåsbord som livet dukar upp.

Livet är ingen transportsträcka till döden. Det tycker säkert ingen av er heller. Det finns så mycket vi kan göra, utbilda oss till och uppleva innan vi lämnar in. Livet är ett smörgåsbord som vi får ta av. Läckerheter finns det i överflöd av som att resa på uppdrag av Röda Korset och biståndsarbeta  resa runt jorden, uppleva kärleken, hoppa bungyjump, lära sig att knyppla. Listan är lång, den tar aldrig slut. Att läckerheterna försvinner på grund att vi är sena finns inte. Det räcker för oss alla.

Allt vi vill göra går att göra. Det enda som krävs att du själv tror att du kan. Du behöver inte ha föräldrar som har varit framgångsrika för att du ska klara av det utan tro på dig själv att du kan. Tron på dig själv fick du när du föddes. Om du inte känner av den i vuxen ålder betyder inte att den är bortta. Tron ligger latent inom dig. Du kan själv aktivera den genom positiva tankar. Om det är svårt eller att det inte går, beblanda dig då med vänner och andra som är framåt i tänket. De som gör saker som du vill. De som förbereder sig för något som sex dagars tur på fjällen, seglats till Gotland, sy en klänning eller studerar till ett yrke som du själv vill som läkare, advokat, bonde. Tro mig, deras framåtanda och positivism kommer att smitta av sig på dig.

Livet blir mer roligt och får mer innehåll när vi tar för oss av det livet erbjuder och att vi tror på att vi kan.

En märklig semester.

 

Semestern är till ända, en semester som var olik de andra. Pga oron att bli smittad av Corona har jag mestadels varit hemma i Täby. Tråkigt, men det får jag ta. Risken är stor att jag inte klarar livhanken om jag får Corona.

Något har jag gjort trots oron som att med dottern på åtta år besökt Skansen, Sigtuna, Vaxholm och Hagaparken. Mellan tripparna har vi badat i Norskogsbadet. Den trettonårige sonen stannade hemma och spelade på sin XBox, vill hellre göra det än att gå ut och se Sverige. Få idéer och uppslag på vad han kan fylla fritiden med hade varit bra. Jag är glad att dottern har fått min lust att se något nytt. Hon vill med när jag föreslår resmål i motsatt till sonen och min livskamrat som är oförstående till varför de ska lämna lägenheten. ”Det brinner ju inte.”

Jag ser inget slut på Coronapandemin, men förmodligen finns det ett. Eller hoppas jag på för mycket. Är oron att bli smittad något vi får leva med i framtiden? Smittorisken avtar med tiden, men kommer den försvinna helt? Människor på gator och torg, i mataffärer, restauranger, dansställen, biografer med munskydd, är det något vi får vänja oss vid att se?

Black lives matter

Svarta arbeten. Svart taxi. Svarta pengar.

Märkligt att en färg förknippas med olagliga förehavanden, en färg som miljoner människor har på sin hud.