Bokmanuset är nu färdigt.

Jag tror att det var 2018, möjligen 2017, som jag började skriva en text till bloggen. Den blev allt längre, som det brukar göra när jag skriver texter. Jag har svårt att tygla fantasin. Det flöt på, orden kom utan jag behövde fundera. Plötsligt hade jag skrivit fyra sidor. ´Alldeles för långt inlägg´, tänkte jag. Funderade lite till och insåg att texten skulle passa i en roman om mitt liv.

Jag som hade lovat mig själv, när manuset till min första roman sändes för tryck, att jag aldrig mer skulle skriva en till. Det var inte det att jag slutade att tycka om att skriva. Det var det att jag ville läsa romaner, slöa framför tv:n, flanera runt i Stockholm, träffa vänner, resa runt i världen och se olika kulturer utan att det gnagde i mig att jag borde sitta framför datorn och skriva. Men så kom nyfikenheten över mig om jag skulle kunna skriva om mitt liv på ett sätt som fångar läsaren, och det gjorde att det blev ett försök. Det som också fick mig att skriva, var att genom att berätta vad jag har gjort trots den CP-skadan jag har,  skulle inspirera andra att börja sträva efter sina drömmar eller de som redan strävar, entusiasmera dem att fortsätta. Det är på tok för många bland oss som har inställningen att det går inte, jag kan inte, vågar inte. Även många av de som har fullt fungerande kroppar tänker så.

I veckan sänder jag in manuset till de förlag som jag tror skulle kunna vara intresserad.

Kunskap går till spillo.

Vissa barn växer upp med goda förutsättningar till att få ett bra liv. De har föräldrar med god ekonomi, tak över huvudet, säng att sova i, äter sig mätta, går i skolan och får en utbildning som leder ännu högre studier som kan leda ett välbetalt arbete, hela kläder att ta på sig, har möjlighet att ägna sig åt sina intressen efter att skolan slutar på eftermiddagarna.

Andra barn växer upp med dåliga förutsättningar till att få ett bra liv. De har föräldrar med dålig ekonomi, bor med deras syskon och föräldrar under ett tak som läcker in vid regn, sover på en tunn madrass på marken, äter sig sällan mätta, går inte i skolan för de behöver hjälpa föräldrarna med djuren och andra sysslor hemma, och det leder till svårigheter att få ett arbete eller inget alls, slitna kläder att ta på sig, har inte tid eller ekonomisk möjlighet att ägna sig åt sina intressen.

Jag har inte gjort någon undersökning om detta, men varför skulle det inte finnas barn i fattiga delar av världen som har en överraskande stor kunskap inom ett visst område. I skolan finns det möjligheter att den kunskapen upptäcks av lärare, som förhoppningsvis inspirerar barnen att lära sig mer om det. Men i länder där inte staten betalar skolgången eller där föräldrarna inte har dem pengarna att de kan stå för skolavgiften, är det risk att den stora kunskapen inte upptäcks.

Förmodligen skulle vi ha haft fler vetenskapsmän, konstnärer, jordbrukare, lärare, forskare, författare om alla barn hade möjlighet att gå i skolan. Listan är betydligt längre än så. Det skulle gynna oss alla på vår jord om all kunskap tas tillvara. Men framförallt för dem, de skulle få arbete som i tur leder till att de kan låta deras barn gå i skolan.

Firande och alkohol, hör de ihop?

"Träning och alkohol, hör de ihop?" Alla säger nej på frågan, hoppas jag. Svaret på frågan, "Se på idrott och alkohol, hör de ihop?" varierar. Många tar gärna en öl när de ser på matcher. Det hör liksom till, tycker de.

När det firas idrottssegrar är det vanligt att alkoholen plockas fram. Vid bröllop, födelsedagar, premiärer, releaser dricks det också alkohol. Visst ska vi ge oss belöning när vi har lyckats, men varför sker det i drycker som innehåller ett ämne som bryter ner kroppen, redskapet som gjorde att vi nådde ända fram?

Segraren i bilsportstävlingen Indy 500 dricker en flaska mjölk när han står på podiet. Något att ta efter för Formel 1, där segraren får en flaska champagne.

Upp ur dvalan.

Den kraftiga nedstängningen av samhället på grund av att försöka dämpa spridningen av Covid19, medförde att jag inte fick några föredragsuppdrag. Om jag hade fått några, hade jag ändå tackat nej. Ville inte sätta mig på tåget och beblanda mig med människor som kanske har Covid19, men var inte medveten om det.

Vad har jag gjort istället? Jag har ändrat, lagt till och raderat i föredragen. Med en förhoppning av att de blev mer intressanta.

Nu när våra barn har kommit upp i den ålder att de sköter sig själva, har jag fått tid på kvällarna att skriva på bokmanuset. Det har gått så bra att jag är nästan klar och kommer att kunna sända in manuset i närtid till förlag.

Hör av er om det är något ni undrar. Det går också bra att ge mig komplimanger. Vi ger varandra på tok för lite komplimanger. Det stärker vårt självförtroende, och det är alltid nyttigt.

Ett konservativt tänkande?

 En bok ska vara av papper. När bokens text publiceras digitalt är det ingen bok längre utan enbart en berättelse.

2

• 
  

Asken

Önskar mig en ask i julklapp. I den vill jag lägga de känslor som jag får när jag leker med barnen eller vi gör något annat tillsammans. De är borta någonstans under en längre tid eller är hos sina vänner öppnar jag asken och minns när saknaden blir alltför stor.

Sonens pepparkakshus.

 

Ett mästerverk enligt mitt tycke. Hörde jag någon säga att jag är subjektiv? Struntprat.