Jesus födelsedag

Från stugans ena vrå hörs eldens sprakande. Skal bredvid den fyllda apelsinskålen. Snön ligger vitt på fönsterblecken. En tomte står lutad mot träbordet. Lågan i fotogenlampan står i givakt. På vedspisen värms rödkålen på. Det knarrar till i golvtiljorna. Den rödgrönrandiga trasmattan från ytterdörren till bordet med den senapsgriljerade julskinkan. Tända stearinljus vid fönstren. Nygräddade saffransbullar på ett fat.

Skogsvinter.

Stockholm har haft snö och riktigt kallt i en tid. Det är mysigt och promenera bland granar och tallar med snötyngda grenar. Den kalla luften in i mina lungor. Snöflingor dalar ner mot marken. Det knarrar under däcken. En ekorre far ner från en granstam och lämnar spår i snön när den ilar in mellan träden. Den kalla luften mot ansiktet. En sol anas bakom de gråa molnen. En domherre sätter sig på en gren. Skogens tystnad omger mig. Jag känner rök. Korvgrillning? Värmen finns än under kläderna. Flingor lägger sig i knät.

Det gick inte sia.

Trots att läkaren var kunnig på förlossningsskador kunde han inte säga hur CP-skadan skulle påverka mig. Han sa till mor och far en tid efter födelsen att jag antingen skulle kunna gå med haltande inslag eller inte kunna gå med nedsatt intelligens. Eller något där emellan.
Hur blev det? Det blev att ta mig fram med rullstol, men däremot ingen nedsatt intelligens

När vi får en gåva, vill vi att den ska vara fulländad. Om den inte är det utan har skavanker här och där, blir vi besvikna. Normalt att vi tänker som så. Min kropp hade redan i begynnelsen fått skavanker, men jag brydde mig inte. Bryr mig inte i dag heller för jag fick livet och det är jag väldig glad för. Visst får jag kämpa, men vem behöver inte det i vår värld?

Min språklåda.

När molnen skymmer solen, säger de flesta att solen inte skiner. Mig veterligen gör den det hela tiden, året runt.

Jag förstår att det sägs så. På den platsen som vi befinner oss på, är det den som vi vädermässigt tänker på. Det är så vanligt förekommande att ingen reagerar att det är fel sagt bokstavligen.

"Det är molnigt dag", säger jag när jag inte ser solen av all moln.

Mina ord om romanen Satansviskningar

Under Bokmässan hörde jag ett samtal med Sami Said, där han pratar om sin nya roman Satansviskningar. Det han berättade om romanen gjorde mig nyfiken, så jag ställde mig i kön för att köpa den och få den signerad. Det är alltid kul att få de böcker och romaner, som jag kommer läsa och har läst, att få dem signerade.

Jag har nu läst Satansviskningar. Jag hade tyckt om romanen om den var skriven på ett mer vanligt sätt. för berättelsen fängslade mig. Stilen som Sami Said använder gjorde att jag ibland inte förstod vad som menades.

Förvånad blev jag när jag läste att Satansviskningar har blivit nominerad till årets Augustpris. I mitt stilla sinne tänkte jag, ju svårare romaner är att förstå sig på, växer möjligheten att de blir nominerade.

Min självbiografi med inslag av autofiktion, som ges ut i vår, har inte en chans att bli nominerad. Den är lättförståelig och lättläst.

En kväll i besvikelse.

Att se skådespeleri på scen är en smekning på min kind. Musik tillsammans med låttexter gör att jag svävar i väg i ett dimmigt töcken. Om jag gillar de båda genrerna, bör jag även gilla musikaler, tänkte jag dag. Och visst hade jag rätt. Jag har sett "Jesus christ superstar", "Miss Saigon", "Annie get your gnn", "Bodyguard", "Så  som i himmelen" med flera. Varje gång lämnade jag salongen med eufori och ett leende på läpparna.

För en tid sedan satte jag mig tillrätta på Göta Lejon för att se HAIR. Med mig hade jag sonen. Jag ville få honom upptäcka musikalernas underbara värld, en kontrast till hans intressen: köra gokart, spela på XBox och gymma.

Besvikelsen dröp om mig när vi lämnade salongen. Denna uppsättning var snarare en konsert än en musikal. Det sjöngs mycket, lite skådespeleri. Ovanpå det hade musiken till låtarna gjorts om. Jag hade förväntat mig originalet.

Vad tyckte då sonen? Bra, men musiken var konstig.

Författarsamtal, mumma.

Med inspiration att läsa och skriva mer satte jag mig på tåget på söndagseftermiddagen för resan hem till Stockholm. Jag bar inte endast på mer inspiration utan en enorm trötthet. Gå runt i två dagar på Bokmässan bland tusentals människor och lyssna koncentrerad på diverse författarsamtal i en luft som blev sämre med tiden, tog på krafterna.

Jag lyssnade bland annat på ett samtal med Dogge Doggelito, där han presenterade sina två nya böcker. Ett annat var med Carina Bergfeldt som pratade om sin bok "En bra dag att dö". Den verkar vara läsvärd, så den kommer jag att läsa. Ett tredje samtal var med Sami Said om sin roman "Satansviskningar". Den verkade vara något för mig, så jag ställde mig i kö efteråt för att köpa och få den signerad.

Plötsligt, när jag och en av mina vänner gick runt, såg jag förre detta höjdhopparen Stefan Holm gå rakt mot oss. Det var på en plats där det var få med människor, så han kunde ha hört det jag alltid ha velat säga till honom, "Gratis till OS-guldet." Men av att jag blev överraskad av att se honom fick jag inte fram ett ljud ur min gapande munnen. Suck, vad jag är besviken på mig själv. Men timmen senare fick jag min revansch. I en monter stod Glenn Hysén, en av Sveriges fotbollslegendarer enligt mig och många kunniga inom sporten, och signerade en bok om hans karriär. Jag gick fram och sa "Grattis till dina framgångar."

Jag kom hem med fyra romaner, så nu blir det läsa av.