Njuter du att vara frisk?

I januari, nära tre veckor, hade jag hosta. Förutom att jag hostade ofta, vilket var nog besvärligt, gjorde det att jag inte kunde sova den större delen av natten. Mindre sömn ledde till att kroppen fick inte den vila som den behöver, och det resulterade i muskelspänningar. Jag har alltid muskelspänningar, dag som natt, men de här blev kraftigare än vanligt och de vaknade jag av. Det var hemskt, det hände att jag ibland inte visste vilken dag det var vid lunch.

Njuter ni av att vara friska? Känner ni glädje av att gå upp ur sängen utan en täppt näsa? Blir ni muntra när ni möter arbetskollegorna, skolkamraterna och de i föreningen efter en tid av sjukdom? Det förutsätter att ni gillar att umgås med dem i vanliga fall. Blir ni uppåt av att sitta upp utan att få huvudvärk?

Eller gör ni som jag, går vidare i livet utan att känna lycka att inte behöva ligga i sängen och snörvla, ha influensaont eller ha magsjuka? Jag uppskattar lite att jag är frisk, förvånansvärd lite. Varför? Kan det bero på att det är normalitet för mig att vara frisk, och just därför blir jag inte till mig när jag är det? Det bör vara tvärtom, när det normala får sig en törn och jag befinner mig i ett onormalt tillstånd, vilket är ett bedrövligt sådant, bör jag känna lycka när det är åter normalt.

Det är pest, pest, vid flera tillfällen kommer dödsångesten, pest, pest att vara sjuk.

En kommande höjdpunkt.

I dag är det på dagen åtta månader tills Bokmässan i Göteborg öppnar.

Inför årets mässa har det tillkommit en ny känsla jämfört med fjolårets Denna gång var det författarsamtalen och hitta intressanta böcker som lockade, och det hinns säkert med. Men nu är det att få visa upp min senaste roman som blir höjdpunkten. Den ges ut senare i år av Idus förlaget, och det är i deras monter jag kommer att stå.

Hotellrum är bokat.

Slumpen?

Anledningen till att jag föddes i Sverige? Och av svenska föräldrar? Var det slumpen som avgjorde att jag inte öppnade mina ljusblå i en bergsby i Inre Mongoliet, på ett sjukhus i New York eller någon annanstans utan i ett rum på Danderyds Sjukhus?

Tiden när jag föddes, i mitten av 60-talett, var slumpen. Jag kan inte tänka mig att det var en kraft styrde.

Årets sista natt.

Det är stjärnklart. Det ryker ur våra munnar. Snön knarrar under skosulorna. Månen står högt över skogens toppar. I snön syns spår av hare. Granar och tallar klädda i vinterskrud. Långt bort, en lykta rör sig mellan träden. En gren knäcks av ett djur, kanske var det ett rådjur. Kylan rispar våra ansikten. Tystnaden bryts plötsligt av en raket över stadens tak. Det svarta bytes mot ett rött-grönt-ljust-glittrande. Det faller långsamt ner och tystnaden tar över. En och annan stjärna blinkar på himlavalvet. En räv stryker runt en stuga där det lyser från ett fönster.

Jesus födelsedag

Från stugans ena vrå hörs eldens sprakande. Skal bredvid den fyllda apelsinskålen. Snön ligger vitt på fönsterblecken. En tomte står lutad mot träbordet. Lågan i fotogenlampan står i givakt. På vedspisen värms rödkålen på. Det knarrar till i golvtiljorna. Den rödgrönrandiga trasmattan från ytterdörren till bordet med den senapsgriljerade julskinkan. Tända stearinljus vid fönstren. Nygräddade saffransbullar på ett fat.

Skogsvinter.

Stockholm har haft snö och riktigt kallt i en tid. Det är mysigt och promenera bland granar och tallar med snötyngda grenar. Den kalla luften in i mina lungor. Snöflingor dalar ner mot marken. Det knarrar under däcken. En ekorre far ner från en granstam och lämnar spår i snön när den ilar in mellan träden. Den kalla luften mot ansiktet. En sol anas bakom de gråa molnen. En domherre sätter sig på en gren. Skogens tystnad omger mig. Jag känner rök. Korvgrillning? Värmen finns än under kläderna. Flingor lägger sig i knät.

Det gick inte sia.

Trots att läkaren var kunnig på förlossningsskador kunde han inte säga hur CP-skadan skulle påverka mig. Han sa till mor och far en tid efter födelsen att jag antingen skulle kunna gå med haltande inslag eller inte kunna gå med nedsatt intelligens. Eller något där emellan.
Hur blev det? Det blev att ta mig fram med rullstol, men däremot ingen nedsatt intelligens

När vi får en gåva, vill vi att den ska vara fulländad. Om den inte är det utan har skavanker här och där, blir vi besvikna. Normalt att vi tänker som så. Min kropp hade redan i begynnelsen fått skavanker, men jag brydde mig inte. Bryr mig inte i dag heller för jag fick livet och det är jag väldig glad för. Visst får jag kämpa, men vem behöver inte det i vår värld?