Detta är fakta.

Med ett gott självförtroende sträcker sig dina rötter allt längre ner i jorden.

Jag, osynlg?

Är jag osynlig för vissa människor? Av erfarenhet har jag förstått det, men varför är jag inte det för alla? Givetvis är jag lättad för att de flesta ser mig.

I morse när jag var på väg till arbetet var det många människor i den vagnen på Roslagsbanan jag skulle in på. I väntan på att de gjorde plats, sa en kvinna bakom mig med hög röst "En rullstol vill komma in.".

Fyll på med positiva tankar inför hösten.

Vill du höra hur jag nådde mina mål ex att skriva en bok och ta hem det efterlängtade VM-guldet? Kom och lyssna till ett föredrag som inspirerar och få insikten att möjligheter faktiskt finns.

Mitt namn är Johan Nordansjö. Jag arbetar som föredragshållare och inspiratör. Författare till två böcker. Den senaste heter Att inte försöka är att dö en smula (2024).

Har du en guldkant i livet? Eller fler? Grattis. du har nått ända fram. Men visst vore det härligt ytterligare med en? Du kan om du vill.

Måndagen den 22 september kl 11.30-12.30 på Ung Kultur Teaters lokaler på plan 2 i Kulturhuset under Täby Huvudbibliotek kommer du inse att de flesta gränser som vi människor har satt upp finns egentligen inte.

Adress: Esplanaden 11-13 ingång från torget, plan 2. Vid hissarna finner ni Ung kulturs lokaler.

Tilltugg kommer att serveras.

Anmälan senast den 12 september på johan@nordansjo.nu .

Detta föredrag är gratis.

Det här vore något för arbetskollegorna att lyssna på. Varför inte mina vänner, kanske du tänker efteråt. Boka mig och jag kommer till er.

                          Sikta mot stjärnorna och nå dit

 

Livet är fullt av möjligheter. Det som begränsar många av oss är det negativa tänket: "Jag kan inte.", "Jag vågar inte.". Detta tänk gör ingen glad. Släng bort det. Spola ner det! Bygg upp det positiva tänket. Genom det har vi möjligheter att nå dit vi vill. Livet blir så mycket roligare och händelserikare. För det finns egentligen ingenting som är ouppnåeligt. Jag ger er tips hur ni ska tänka och inspirerar er till att nå era mål. Detta gäller alla, inte endast de som idrottar. 

               Lever efter devisen Jag kan. Om inte hade gjort att jag inte hade nått målen:  

                                   Paralympier och världsmästare i rullstolsåkning (friidrott)

Skriva en roman som blev utgiven på ett förlag

Finna kärleken och få två underbara barn

Röster från en idrottsklass på Arlandagymnasiet:  

Jag lärde mig att ingenting verkligen är omöjligt utan att om man har mentaliteten och inställningen kommer man lyckas med sina mål.

 ”Jag kommer nog minnas Johans föreläsning i många år framöver, säkert hela mitt liv. Tänka på hans förutsättningar för att lyckas var riktigt illa, men han gav inte upp, hans vilja övervann allt. Så stark och engagerad person.”

Hemma bra, borta bäst.

Jag sitter i mitt lilla krypin i Hagsätra efter semestern och tänker på nästa. Nej, det gör jag inte. Skicka ut intresseuppväckande mail till skolor, företag, organisationer, idrottsklubbar och andra grupper som kan vara nyfikna på att lyssna på mina föredrag (Finns det någon som inte blir nyfiken när hen får veta vad de handlar om?) och komma på vad jag ska blogga om, det är det som nu cirkulerar i hjärnan. Är det till grupperna i Norrland som jag ska börja maila? Har fått för mig att på grund av snö och kyla på vintern, och avståndet dit upp från Götaland . . . ett sorl hörs från människor som sitter och äter på restauranger på en kullerstensförsedd gågata i Barcelona. På avstånd ser jag leenden. Skratt hörs. På borden står det tända stearinljus i glaskulor. Mörkret har lagt sig. En vindpust från havet svalkar.

Telefonen ringer och med ens rycks jag tillbaka till vardagens lunk. Jag suckar. Drar handen ner för ansiktet. Samlar mig och trycker på lur.

Jag undrar om alla som tycker att borta bra, men hemma bäst egentligen tycker så. Jag tvivlar starkt.

Hur kan det vara bäst hemma med de alla måsten som finns? Vi måste upp på morgonen en viss tid för att hinna med det som måste hinnas med innan det är dags att bege oss till arbeten, skolan eller dagis: äta frukost, göra toalettbestyren och få på kläder under en kort tidsrymd. När vi är på plats är det mötes- och lektionstider som ska passas, få i oss lunchen allt som oftast snabbt och få det klart som måste bli klart innan det är dags att bege oss hem. Efter arbeten, skolan eller dagis är det väl lugnt? Nej, det fortsätter. Middagen ska tillagas och få barnen äta upp innan det är dags för dem att ta sig till träningen eller andra aktiviteter, ofta då med hjälp av föräldrarna eller andra vuxna. Innan läggdags är det läxläsning och tvagning som prioriteras före leken.

På semestern är det eventuella flyg, färjor och tåg som ska passas, men efter det kan vi glömma tiden. Vi äter när vi behöver. Hoppar i plurret, möta människor med spännande liv som är nya för oss, äta rätter som vi inte ätit tidigare, se nya platser och miljöer. Vi gör precis vad som faller oss in, utan att det är något som hindrar.

Nu tar jag semester.

Behövlig vila med lysning på poddar, läsa böcker, ta en simtur, vandra runt i skogarna i Boda i Värmland, följa en citronfjärils ryckiga färd över ängsblomster, ligga på en solstol och låta tiden flyta i väg utan att bry mig, vågornas kluckande mot ekan, skräddare glider fram på vattenytan, spindelnät med droppar från nattens dagg i solstrålarnas famn, torra barr på stigen ner till sjön, dassets närvaro känns ibland i näsan, ligga naken på bryggan efter ett dopp, gröna fötter efter en dag utan skor, ser upp mot trädens toppar med  blå himmel som bakgrund.

Jag önskar dig en skön sommar.

Strövtåg i Stockholm.

På Sveavägen rullar trafiken trögt. En medelålders man kastar ut sin cykel i vänsterfilen och hinner precis innan det slår om till rött. Ett barn kommer gående mot mig. I ena handen håller tösen en glasstrut och i den andra hennes fars hand. Struten döljer hennes halva ansiktet. Fragmentet av samtalet som hörs när vi passerar varandra får mig att förstå att de är far och dotter. Kramar joysticken extra innan jag kör över Kungsgatan. Skuggan från Konserthuset ger välbehövlig svalka. En cab svänger höger en bit framför mig mot Hötorgsgaraget. I antennen fladdrar en rävsvans i vinden.

Tillsammans med andra lördagsflanörer tar jag mig över Sveavägen. I ögonvrån ser jag Kristallvertikalaccenten. Lät bli att ta mig upp på trottoaren när det slår om till grönt för oss trotttoartrafikanter utan jag drar på och sneddar över till övergångstället Hamngatan Sveavägen. Vid entrén till Gallerian kommer jag på att jag hemma blev sugen att läsa Världens Historia, så jag svänger in. Har för mig att långt inne finns det ett ställe där en massa tidningar från all världens hörn säljs. Medan jag manövrerar mig fram mellan stora och små människor, sneglar jag in i butikerna med kläder. Märkligt att intresset för kläder är så stort som det är när jag föredrar att vara utan. Det är väl så att när kläder måste på ska det i mina ögon se bra ut.

Jag rullar fram till kassören

- Hej. Har ni Världens Historia?

- Det ska vi ha om den inte är slut. Ska jag gå och se efter?

Jag ser att det är trångt mellan hyllorna.

- Ja tack, det är bäst så.

Jag börjar att dra i dragkedjan på midjeväskan. En man och en kvinna gör sig smala för att komma förbi mig. Bägge två skakar på huvudena när jag erbjuder mig att köra åt sidan. Efter en stund får jag upp plånboken.

- Dessa nummer finns kvar.

Kassören håller upp två nummer av tidningen. Jag pekar på den med omslaget som intresserar mig mest.

- Är du vänlig att plocka upp VISA-kortet?

Jag räcker fram plånboken. Han tar ut kortet och sträcker sig till kortläsaren.

Med en del av världens historia i textform mellan mig och permobilens ryggstöd, beger jag mig mot Kungsträdgården.

Solens strålar får mig att kisa vid glasskiosken. Ett gäng unga kvinnor kommer mot mig. Några av de bär vita linnen och svarta solglasögon. De börjar att skratta åt något som sades. När vi möts delar gänget på sig och jag rullar emellan. Under körsbärsträden tittar jag på dess grönska. Minns när blombladen i slutet på april visar sig, ett vitt tak med lila inslag. Ett av tillfällen när världen visar sig från sin bästa sida.

Jag rullar planlöst. Barn leker i Forumdammen. Uteserveringarna är fulla med människor. De äts och dricks under den klarblåa himlen. Ett band gör sig ordning på scenen inför kvällens konsert.

Det vore gott och sitta på en bänk med en glass i handen och njuta av stunden, men det går inte. Jag skulle ha tappat glassen omgående efter att fingrarna omslutit pinnen. Med hjälp av assistent hade det gått, men att ha med en endast för att få i mig det sötkalla, det vill jag inte. Kan vänta på tillfällena när assistent eller vän är med.

Oftast har jag med mig assistent vart jag än går och vad jag än tar mig för. Det har gjort att jag funderar på vilket sätt min personlighet har ändrats på grund av det. Att det har gjort det jämfört med ett liv utan assistent-skuggan, det är jag övertygad om. 

En plats mellan två bänkar är tom på folk ser jag. Skyndar mig dit. Slår av motorn  Sätter mig bekvämt. En bit bort i dammen står tre pojkar i bara kalsonger och skyfflar vatten på varandra. I händerna har de bitar av plast. Fiskmåsar kretsar ovanför i hopp om att finna en korvbit eller något annat ätbart.

Så långt bak i tiden som jag minns har jag varit den som avvaktade vid möte med människor som för mig är främmande. Helst vill jag att de ta till orda först. När de gör det pratar jag på, dock med en viss nervositet som lägger sig efter en stund. Har frågat mig själv om nervositeten beror på oron att de inte kommer att höra vad jag säger på grund av de svårigheter med talet som jag har. Oron fanns upptill ungdomsåren, därefter försvann den. Av någon anledning kom oron tillbaka trettio år senare. Vid de tillfällen jag hade assistent vid min sida, lät jag hen sköta snacket när jag exempelvis var i en affär och ville veta något om en viss vara. Det var obehagligt att känna när modet svek. Kände inte igen mg. Så här efteråt hade jag velat att assistenterna uppmuntrat mig att återigen ta till orda. Modet kom tillbaka efter två år.

Två barn med en kvinna hade satt sig på bänken bredvid. Det yngre barnet leker med ett kramdjur. Kvinnan diktar med pojken ihop en saga om den lurviga. I ögonvrån ser jag att den äldre ser på mig då och då. Det är något med hans blick som gör mig relativ säker att han kommer att fråga mig något. Ett moln har glidit in framför solen och genast blev värmen hanterbar. Jag stryker handen på pannan och får med mig svettdroppar. Ljudet från en bil eller motorcykel brännande av gummi hörs, som följs av ett högt brummade.

- Varför sitter du i en bil?

Jag vrider på huvudet och lägger orden tillrätta i munnen.

- Oskar, säger kvinnan och tar tag i pojkens arm.

- Jag svarar gärna på frågan. Barn ska fråga när de undrar över nåt.

- Det tycker jag med, men man vet inte hur folk reagerar.

- Det kan vi inte veta, men för mig går det bra. Oskar, vill du veta varför jag sitter i den här?

Han nickar.

- När jag föddes kunde jag inte andas och . .

- Mamma, andades jag när jag kom ut ur din mage?

- Det gjorde du, men fortsätt lyssna på farbrorn.

- Når vi inte andas när vi föds, kan det bli skador på hjärnan och då kan det hända .att benen inte fungerar.

- Mina ben fungerar, säger pojken och ställer sig upp och hoppar jämfota.

Kvinnan ler.

- Det är jättebra, säger jag.

Det yngre barnet sträcker fram kramdjuret. Jag klappar på dennes huvud.

- Vad den är fin.

- Katten heter Nasse, eller hur Edvin?, säger kvinnan.

Pojken nickar.

Efter en stund med småprat med de tre, drar jag vidare.

Vid övergångsstället över Kungsträdgårdsgatan blir jag stående. Det gröna ljuset för gatutrafikanterna lyser ovanligt länge. Har det hakat upp sig? tänker jag. Bakom mig växer samlingen med människor. Röster korsar varandra. Jag kan inte följa något av det som sägs. Mannen framför har en mobiltelefon i bakfickan på sina byxor. Det behövs bara lite fingerfärdighet för att norpa åt sig den. Gatutrafikanterna stannar och vi går över utan risk att bli påkörda.

Jag rundar hörnet av det hus där China Teatern huserar. Vid entréerna ses vilka som är höstens föreställningar. Jag rullar långsamt för att memorera namnen på dem. Behöver se två musikaler eller pjäser varje halvår för att få min törst av scenkonst släckt.

Jag tänkte styra till grönskan på Djurgården. En tanke svävar in när Berzelii Parks grönska uppenbar sig till vänster om mig. Parken har jag kört förbi flera gånger. Ofta blir det till Djurgården när önskan är att vara omgiven av skog, växter och vatten, men varför nonchalera den här parken igen?

Gruset knastrar under däcken när jag kör in. Träd finns ser jag, men ingen skog. Däremot buskar och planterade blommor. Barnfamiljer sitter på filtar och äter glass. Ett sällskap med kvinnor och män i ett av parkens hörn. Kvinnorna bär klänningar eller kjolar, männen kavajer. I deras glas finns det champagne. Jag är relativt säker, för några flaskor med bubblet står bland matkorgarna.

Efter ett varv runt i parken, rullar jag in på gräset och stannar vid en parkbänk. Två småttingar sparkar en boll mellan sig en bit bort. En kvinna kommer gående med en kundvagn. Hjulen gräver ner sig i gruset. Över kanterna hänger kläder som har sett bättre dagar. Hon stannar då och då, och andas tungt. Mellan två bänkar sätter hon sig i gräset. Ölburken ovanpå paltorna följde med. De första klunkarna följs av ett aaaaa samtidigt som kvinnan blundar.

Självförtroendet är en del av personligheten, och ett gott sådant har jag alltid haft. Föddes med det precis som alla andra. Beroende på hur föräldrarna uppfostrar barnen och i vilken miljö de växer upp i formas de. Likt en bagare, det måste till rätt ingredienser för att få till ett gott bakverk med rätt konsistens. Pappa och mamma bakade mig till den jag är i dag. Med ett självförtroende som har hjälpt mig till stordåd, men också till att våga gå in för saker där jag var osäker på utgången. Ibland lyckades jag, ibland inte.

Jag tittar upp på statyn av vetenskapsmannen Jöns Jacob Berzelius. Även om jag vet endast ett uns om dig råder det ingen tvivel om att du måste ha haft ett stark självförtroende med tanke på ditt yrkesval.

Runt om statyn blommar det, mer som ett lugnt hav än ett stormigt i färgerna. Gräset är grönt trots det lilla regn som har fallit i sommar. Bladen i träden och buskarna rör sig i den stillsamma vinden. En och en annan fiskmås har letat sig hit och spanar från ovan.

Ser mig omkring. Mittemot, något skymt av Jöns Jacob, ligger ett par på en filt. Deras händer är både på och under varandras kläder. Läppar möts. Småttingarna som spelade boll har gått sin väg. På den platsen sitter nu ett tiotals större barn med vuxna och äter smörgåsar och frukt.

Denna oas mitt i Stockholm är helt okej. Än har Djurgården inte fått konkurrens, det måste då vara något extra, men den här parken fungerar. Om den motordrivna trafiken var gles som på en grusväg på glesbygden, hade den närmat sig Djurgårdens trivsel.

Jag lämnar den lilla oasen. I sakta mak drar jag mig till Stockholms Central för vidare färd hem till Täby.

Dialogen kanske skulle bli så här.

Häromdagen gick jag mot Stockholms östra. Jag skulle ta tåget hem efter ännu en arbetsdag. Vid entrén hörde jag orden säga:

  "Can I pray for him?"

Jag vred på huvudet och såg en man som hade fått ögonkontakt med min assistent.

  "No", sa assistenten och vi fortsatte in.

Om jag inte hade mina talsvårigheter, hade jag velat pratat med honom där och då. Dialogen kanske skulle bli som följande:

- Varför vill du be för mig?

- Du ska inte behöva sitta i rullstol. Ingen ska behöva göra det.

- Tror du att Gud kan göra underverk?

- Jag tror inte, jag vet.

- Har du själv sett det?

- Ja.

- Och det skedde plötsligt, helt utan signaler att det kunde ske?

Mannen nickade.

- Tror du att mitt liv blir bättre om jag skulle kunna gå?

- Ja.

- Hur kan du vara säker på det? Det enda du vet om mig är att jag inte kan gå. För dig är jag en främmande person.

- Att kunna gå leder till vänner och familj. Göra saker som bara du kan drömma om.

- Menar du att jag inte har vänner för handikappets skull?

- Vänner har du på ditt boende tänker jag mig, men riktiga. Vänner som hänger med på semestern eller går ut på restaurang och äter middag. Det hade väl varit roligt?

- Du vet knappt något om mig och ändå målar du upp en bild av mig. Du är inte lite fräck.

- Hur är det då?f

Jag berättde. Varvade små bedrifter med stora. Efter en stund såg jag att mannens intresse vacklade.

- Om du vill prompt be för folk, informera dom att dom kan gå till din kyrka, sa jag och gick.