Dikten Livets frukter

Jag är åter på semester, och som ni märker blir det då få inlägg här på bloggen. Jag är ledsen för det, men jag behöver njuta av sol och bad, göra utflykter med barnen, läsa böcker, och det för att samla kraft och energi till den 5/8 när arbetet startar upp igen.

Livets frukter

Vinden tar tag i trädkronorna och ruskar om
Träffar henne, hon som har tappat tron på sig själv
Ta för dig av livet, är vindens budskap
Vänta inte på livets frukter utan gå dem till mötes

Havet brusar upp, vänligt men bestämt
Ett fint stril sköljer över henne, hon som ser allt i svart
Se möjligheterna, är havets budskap
Tackla hindren, livets negativism

Livet är en dignande fruktskål
Spännande intressanta fascinerande livsavgörande frukter
Några hänger över kanten, lätta att ta
Medan andra kräver mer för att nås

Gå ut och se människor
Möt dem och upptäck något nytt
Inom varje människa finns Det
En osynlig skatt
.
Solen kommer fram ur ett moln
Strålarna värmer hennes ansikte, hon som nynnar i moll
Det finns broar över mörka vatten, är solens budskap
Leta upp de
.
Elden sprakar och gnistrar
En låga flammar upp mot henne, hon som tror att allt är över
Ljuset i mörkret finns, är eldens budskap
Nattens mörker släcker dagens låga, men inte hoppets låga
.

Nu kan jag själv resa med Roslagsbanan.

Äntligen.

Dagarna före midsommar sattes Roslagsbanans nya vagnar i trafik, de vagnar som har en dörröppning utan trappsteg.
I går hem från arbetet fick jag möjlighet att resa i en sådan vagn, för än så länge finns det inte tillräckligt med vagnar så det räcker till alla tågsätt som trafikerar Roslagsbanan, men det ska bli.
Det var lätt och smidigt att rulla in från perrongen. På varsin sida om dörren fanns det plats för mig att sitta med rullstolen. Fint och fräscht var det också.
En lyckokänsla pirrade till när jag förstådd hur bra det var. Inga trappsteg. Bra med utrymme, så pass att permobilen får plats. Det innebär, förutom att jag inte behöver bli uppdragen för stegen av assistenten eller annat sällskap, att jag kan följa med min käresta och barnen på tåget med permobilen när vi ska till stan. För mig är det viktigt att resa tillsammans med familjen. Jag har behövt köra till Mörby Centrum och därifrån tagit tunnelbanan till Tekniska Högskolan där vi har mötts upp.

Märkligt att de vagnar som ersatte de gamla, som hade troligtvis trettio fyrtio år på sina hjulaxlar, för tre fyra år sedan inte anpassades direkt för oss som tar sig fram på hjul. Det verkar som upptäckten att det finns de som använder sig av barnvagn, rollator och rullstol för att förflytta sig gjordes 2011.
Vet inte om det tar två år från idé till en färdig tågvagn. Jag drog bara till med ett tänkbart årtal.

Ord att ta med sig på livets väg.

Se livet som ett dignande smörgåsbord som du är inbjuden till. Det är bara att ta för dig.

Ack Värmeland du sköna.

Att bo och vara i naturen hör sommaren till, och jag har den ynnesten att få göra det.
Min far och hans systrar har ärvt en gård med tillhörande skog i närheten av Kil i Värmland, där vi nu har varit de senaste två veckorna. Djuren är borta sedan länge, men ladan, dasset och något uthus finns kvar, och så klart den röda stugan med vita knutar.
Det är rofyllt att sitta på den lilla verandan. Jag ser de tre gamla äppelträden och flaggstången med flaggan hissat fladdrar i vinden. Bakom börjar stigen som tar en genom skogen till en sjö och den egna badplatsen.
Här har vi bröder med far och mor tillbringat några veckor varje sommar så länge jag kan minnas.

Det blev inget badande för mig. Det var endast sjutton nitton grader i luften, och att då slänga sig i ett sjutton-gradigt vatten lockade inte. Hörde jag någon mumla ´Badkruka´? Sonen hoppade i, men det var korta stunder.
En dag besökte vi Rottneros park, som ligger utanför Sunne. Det är en stor park med blommor och växter av alla de slag, både vanliga och sällsynta. Den har även ett område för barn. Klätterställningar, studsmatta, linbana, en bil som man satte sig i och körde på en bana i ett miniatyr samhälle, gungor och rutschkanor. Barnen njöt att vara där och leka. Frun och jag njöt av att de njöt.

Det hände att jag tog en promenad i skogen sittandes i permobilen. När bröderna kom med sina barn till stugan, fick jag tillfälle att göra det. Mina guldklimpar blev då fullt upptagna med att leka med kusinerna och saknade inte farsgubben.
Skogen gör mig lugn. Tyst. Förutom att vinden smeker trädens grenar, likt känslan av bomull, är det tyst. Fridfyllt. Hjärnan får en chans att vila här.
Förutom att tystnaden stärker mig, fyller granarna och tallarna mig med energi på något underligt sätt. Det är skogens urkraft som jag får ta del av.

Semester.



Nu är det dags för semester. Förhoppningsvis med mycket sol och bad, och ett och annat kulturellt inslag.
Jag är åter på plats framför datorn den 8:e juli.






Efter en utsökt lunch är vi redo att besöka Rönninge by och fira midsommar.

Glad midsommar på er.

Midsommarafton är en fin högtid, en hyllning till den svenska sommaren.
Nu, barnen och jag ska till min far och äta midsommarlunch. Det är en promenad på trettio minuter, om nu inte dottern får för sig att kravla sig ur barnvagnen och gå en bit. Sonen, som inte är lika road att gå som sin syster, sitter förmodligen på permobilens pakethållare.
Jag vet inte exakt vad det står på menyn, men det blir grillad fläskkarré. Så mycket har far avslöjat. Det blir säkert även sill och potäter, det är ju midsommar.

Mätta och belåtna plockar vi av och diskar. Nu byter blöja på dottern, och vi andra som inte är blöjbarn går på toaletten. Allt detta i ett raskt tempo, för vi vill se när midsommarstången reses klockan 14.
I säkert femton år har jag firat midsommar på Rönninge by, en bondgård med kaniner, höns, grisar, getter, kor och hästar. Ett trevligt utflyktsmål, speciellt för barnfamiljer. Nu är det roligare att vara där, när barnen har kommit till. Får se om de vill dansa runt stången. Tösen vill säkert, bara hon hör toner dansar hon. Grabben är mer intresserad av sockervadd, det har han nu pratat om i några dagar.
Ponnyridning, lotterier, brända mandlar, äpplen dränkta i sirap, glass, ja det finns att göra och att stoppa i sig. Bäst att ta med sig den tjocka plånboken.

- Jävla CP-skada, skrek jag och började gråta hejdlöst. (Del 1 av 3)

Sommaren är här, i alla fall enligt almanackan, men den verkliga sommartemperaturen som håller i sig, har jag inte känt av på några veckor i Täby där vi bor.
Alla årstider har sin charm, även hösten. Sitta i köket iklädd min långbenta och långärmade gråa bomullspyjamas, och läsa en god bok i stearinljusets sken när mörkret har lagts sig utanför. Regndroppar smattrar mot fönstret. Mys.

Sommaren är bäst. Värmen, naturen visar upp sin bästa sida, ljumma kvällar, sitta på bryggan i solnedgången och lyssna till vattnets kluckande, vandra utan mål runt i en stad i svala nätter. Det som också är bra med sommaren är att jag då behöver bara ha på mig lite kläder. Ibland inga kläder alls.
Även om jag är noga med vad jag har på mig, föredrar jag att vara utan. Det är skönt att vara naken, en befrielse.
Från övre tonåren ville jag ta mig till ett nakenbad, men jag behövde någon som följde med som hjälpte till att få av och på kläderna samt att slänga mig i plurret. I ju för sig hade jag kunnat varit där själv, då utan att bada, men jag hade inte klarat av att klä mig när det hade varit dags att åka hem. För att göra det hade det behövts en vägg eller liknande att ställa rullstolens bakhjul emot, så att jag kunde lyfta på rumpan genom att luta mig bakåt mot ryggstödet samtidigt som jag tog spjärn mot marken med fötterna. Då hade jag kunnat ta på mig shortsen, men eftersom jag inte hade någon att fråga om hur stranden och dess omgivning såg ut, vågade jag inte mig dit. Däremot klä av mig hade gått utan att ha något att spjärna emot. Visserligen frågade jag inte om det var okej att vara naken i taxin, för mitt förstånd hann segra innan. Jag var tacksam för det. Men ponera att jag fick resa utan kläder, det hade löst klädproblemmatiken.
Mina föräldrar frågade jag inte, för jag visste att de aldrig hade ens tänkt tanken att åka till ett nakenbad. Jag övervägde att fråga assistenterna eller personalen i det serviceboende som jag då bodde i, men jag gjorde inte det. Var orolig att de skulle uppfatta min önskan fel, att jag ville se personen som följde med naken eller få kommentaren,´Jaha, du vill se nakna tjejer, Johan.´. (Personliga assistenter behöver inte klä av sig om kunden befinner sig på ett nakenbad. Visst ogillas det av andra badande när en har något klädesplagg på sig, men det accepteras om det är en personlig assistent som är i tjänst. Jag förstod att det var så, men jag tordes inte argumentera.)
Vid tjugofem-årsåldern blev det jobbigt när sommaren kom varje år, för jag visste att jag inte skulle få komma i väg till ett nakenbad som jag så längtade till; ligga på en filt på sandstranden, känna solstrålarna värma hela min kropp, simma ut och bli omfamnad av det ljumma vattnet och dess rörelser utan en tråd på mig.
När jag inte får möjligt att vara naken på en badstrand, får jag väl vara det hemma, tänkte jag. Problemet var bara att jag behövde hjälp av personalen med diverse saker som exempelvis med att laga mat. Även om det var min lägenhet, mitt hem, kunde jag inte kräva att de skulle acceptera att laga mat och hjälpa mig att få in densamma i munnen på mig när jag var naken. Så när det var tio minuter tills någon skulle komma, satte jag på mig kalsonger eller mjukisbyxor. När personen gick, var det av med dem. Med tiden blev jag en snitsare på att ta av och på dessa plagg på kort tid.

En varm sommardag i juli. Jag satt med öppna balkongdörrar och såg ut över den franska balkongen. Solen sken. Utanför promenerade lättklädda människor. En och annan slickade på en glass. Skratt hördes. På avstånd spelades låten Lambada.
Alla verkade glada och förväntningsfulla för de varma dagarna, men det var inte jag. Kände mig fängslad, hade inte möjlighet att leva ut det naturistiska jaget i mig på en strand.
Jag greppade hårt i räcket på franska balkongen. Om jag ändå hade en balkong som jag kunde gå ut på, tänkte jag och svalde klumpen i halsen.
Solen lyste in och bildade en romb på golvet, 1x1.5 meter var den på ett ungefär. Jag rullade fram till en vägg och ställde rullstolens bakre hjul mot densamma, bromsade, lutade mig bakåt och glid försiktigt ner på golvet. Väl nere, lutade jag mig åt vänster och hamnade med en lätt duns på mage. Vilade ett fåtal sekunder innan jag ställde mig på armbågarna och ålade mig fram likt militären i fält. Långsamt och ansträngande. Huden klibbade sig fast i plastgolvet av svett och det gjorde att det blev än mer ansträngande. Ont gjorde det också. Min fettfria kropp på ett hårt golv, det känns det.
Jag sparkade ofrivilligt smalbenet i ett av de fyrkantiga ben på det relativa tunga telefonbordet. Kände hur signalen ilade upp till hjärnan och registrerades, och förorsakade en kraftig smärta.
- "ÅÅÅÅÅÅ", stönade jag högt.
Lät den största delen av smärtan klinga av innan jag åter ålade mig fram. Knäskålarna gnuggades mot golvet, armbågarna träffade sandkorn som hade blivit kvar efter gårdagens städning, och då och då stötte jag i golvet med sträckta stortår.
Till slut nådde jag fram till romben, och det efter att en halvtimme. Jag rullade runt på mage. Med tidens gång hade jorden vridit sig något, så nu var romben mindre, betydligt mindre. Solen täckte endast underbenen.
Klumpen i halsen kom åter, och den växte i takt med att jag insåg varför jag låg på vardagsrummets golv med balkongdörrarna öppna. Är det här det närmast jag kommer till att vara naken i solen?
- Jävla CP-skada, skrek jag och började gråta hejdlöst.


Fortsättning följer.


johan.nordansjo@omsorgsfamiljen.se