Brottningsmatch mellan far och son.

När sonen var runt två år började vi brottas med varandra. Då var jag starkare än honom, fick ta det varligt. Nu är rollerna ombytta, men att han tar det varligt med sin gamla far, no way. Jag får verkligen ta i för att inte bli helt mörbultad.
Jag är glad att vi brottas, en grej som vi gör tillsammans. Bara han och jag. Dessvärre finns det få saker som bara vi kan göra. Spela fotboll gjorde vi tills han blev fem, då sa han, "Du kan inte spela fotboll, pappa.". Han hade rätt. Jag kunde och kan än i dag inte spela så som han tycker att fotboll ska spelas, dribbla, skjuta, springa i fatt bollen, gå i närkamp med motspelare.
I några månader har sonen pratat om att gå och bowla. I förra veckan gjorde vi det, hela familjen. Oj, vad roligt vi hade. Tösen tittade på medan vi andra spelade. Ja, även jag spelade, vilket jag inte trodde att jag skulle göra när vi gick dit. Det plockades fram en ställning (Gotlandsrännan) som placerades på det stället där man i vanliga fall släpper klotet och låter det rulla mot käglorna. Klotet placerades på en ränna, en meter från golvet, och med en lätt knuff med armbågen kom den i rullning. I vilken riktning klotet skulle ta bestämde jag genom att med handen ta rännan antingen till vänster eller höger.
´Det här måste vara enkelt. När jag har slagit en strike, låter jag rännan vara kvar i samma läge tills det är min tur igen.´, tänkte jag.
Så fel jag hade. Vad svårt det var. Fem sex käglor fick jag oftast ner. När det var sonens eller frugans tur, var jag tvungen flytta ställningen. Min strategi gick alltså om intet, att låta den stå kvar. Det blev i alla fall en strike.
Vem vann? Jag, nybörjartur som det verkligen osar om.

Hård kamp.
Tack och lov, inga allvarliga blessyrer blev det.
Även om det ibland gör ont, njuter jag varje sekund. Att göra något
tillsammans med barnen värdesätter jag högt.

Är det någon som vill se kampen? Klicka då på https://www.facebook.com/jnordansjo . Innan ni bestämmer er för att se den, vill jag varna er känsliga tittare att det förekommer våldsamma inslag som kan verka skrämmande.

johan.nordansjo@omsorgsfamiljen.se

Fin sommarkväll med Rikard Wolff.

I torsdags såg jag en affisch på dörren till vårt fina bibliotek vid Täby centrum. På den stod det att Rikard Wolff kommer den 24/8 till Åkerbyparken klockan 19. Endast 300 meter från där vi bor.
Givetvis var jag på plats. En sådan stor artist som Rikard Wolff vill jag bara inte missa. Hans röst är underbar, basröstens basröst, och låttexterna är fina och tänkvärda.
Jag blev inte besviken.

Nu ska här åkas skateboard.

Sonen har upptäckt det roliga med skateboard. Så klart att jag följer med när han vill till skateboardanläggningen.
Tack och lov att jag har en permobil, det tycker även sonen. Om jag tar den manuella stolen, som jag sparkar mig fram baklänges med, skulle det ta en timme i den form som jag är i nu att komma fram. Sonen skulle ha tröttnat många gånger om innan vi hade varit på plats och velat gått hem.

I full mundering är vi på väg till skateboardrampen.

Hissen vid Täby Centrums tågstation fungerar nu.

Sedan torsdags har jag kunnat använt hissen, men vis av erfarenhet dröjer det väl bara några dagar innan den blir trasig igen. Jag hoppas att jag har fel.

Klar jag mig i hatt?

I dag är det två år sedan mamma dog.

Skriven till mors begravning, som ägde rum i Täby kyrka den 16/9 2011.

n

Mamma

Älskade mamma, jag förstår inte.

Förstår inte att du inte mer bakar fruktkaka till jul.
Förstår inte att du inte mer säger, ”Du kör väl försiktigt, Johan?”
Förstår inte att jag inte längre kommer att få höra ”Ska vi säga så?” som du sa allt som oftast, som avslutning på våra telefonsamtal.

Förstår inte att du aldrig mer kommer att vandra på denna jord.
Förstår inte. Det kommer att ta lång lång tid.

Jag är dig evigt tacksam för det liv jag har fått. Med en vacker fru och två guldklimpar, och annat fantastiskt som jag har upplevt och kommer att uppleva. Modet du tillsammans med pappa ingöt i mig, gav mig förmågan att se möjligheterna i livet. Sedan var det upp till mig att ta tillvara på dem.
Du och pappa trodde på oss grabbar och det har lett till att vi har vågat göra saker som vi kanske inte hade gjort om ni hade tänkt annorlunda.

Det finns en mängd med exempel på det i mitt liv. Ett var när jag blev inspirerad av Stockholm Maraton, och själv ville ut och rulla långt på asfalten. Tror att jag var sexton år och hade ett halvt år tidigare börjat sparka mig fram baklänges med rullstolen, så tekniken var bristfällig. Jag var ute i en timme och kom hem glad, nöjd och med ett stärkt självförtroende. Jag förstår i dag, att du måste har varit orolig där hemma och tänkt en massa saker som skulle ha kunnat hända mig, även om det var mycket lugnt trafikerade vägar jag tränade på. Ändå lät du mig göra det. Du-kan-tänket som du hade, har jag tagit till mig och gjort om till Jag-kan-tänket. Tack mamma!

Jag hoppas att du har det bra där du nu är. Att du har hunnit med att ta en stor kopp rykande varmt te med din mor och far.
I sinom tid vill jag höra dig slå i en vävstol – dunk, dunk . . . dunk dunk . . . det trygga varma ljudet – och väva färgglada ranor, det som du är så bra på.
.

Ha det bra, mamma!

 

Vi ses.

 

Johan

.

Så här fint prydde vi mammas grav i dag.

- Jävla CP-skada, skrek jag och började gråta hejdlöst. (Del 2 av 3)

Här är fortsättningen på inlägget som publicerades den 19:e juni 2013.

Ja la inte band på gråten. Nu skulle allt ut, all besvikelse över att jag inte kunde komma i väg till ett nakenbad och frustrationen över att ha en CP-skada. Brydde mig inte om om grannarna hörde. Det hade inte funnits murar mellan mig och det som jag vill göra eller det jag vill uppleva. Det hade alltid löst sig, även om i många fall hade det tagit lång tid att finna knepet. Jag var van att lyckas. Jag var van att nå dit jag vill. Nu var jag framme vid en mur som jag såg som oöverstiglig och ogenomtränglig.
Snoret rann ner för kinderna där jag låg. Tårarna fortsatte att strömma ut i oförminskad mängd.
- Skit, skrek jag och sparkade till en köksstol. Den träffade golvet med en smäll.
Jag satt i fängelse. Jag var berövad på min frihet.
Badande människor, någon låg på sin filt och fikade, en pappa byggde ett sandslott med sin lilla dotter, två par spelade volleyboll (utan nät) på gräset. Jag såg detta när jag blundade. De var där. De kunde. De har ingen mur. Vet de hur lyckliga de bör vara? Ta sig till ett nakenbad utan några som helst funderingar, bara ta bilen eller cykeln och i väg. Lätt som en plätt.
Tårarna hade sinnat och tröttheten efter gråtandet kom, den speciella tröttheten som infinner sig efter en gråt. Jag rullade runt på mage och ålade mig tillbaka till rullstolen. Fick bort bromsen efter ett par missade försök. Vrid på stolen, så den kom framför mig. Upp på armbågarna, pressade de bakåt och gled fram två decimeter, stötte till vänstra bakhjulet med ena handen. Stolen rullade en meter. Upp på armbågarna igen, pressade de bakåt och gled fram två decimeter, stötte till högra bakhjulet med ena handen. Stolen rullade en meter. Så höll jag på i en halvtimme. Målet med denna inte helt smärtfria tillvägagångssättet var att ta mig fram till sängen. Där skulle jag häva mig upp och därifrån sätta mig i stolen. För sängen var tung och stabil. Den välte inte som rullstolen eller annan stol kunde göra.
Så är livet. Kan inte göra allt, konstaterade jag tyst för mig själv när dörröppningen till sovrummet nåddes.
Tankarna började att flyga fritt. Bland annat när jag var häromdagen hemma hos mor och far, och fikade. Jag glömde då att ladda permobilen som jag brukar göra när jag är där. Det var för att förvissa föräldrarna att jag inte skulle få eltorsk på vägen hem. Själv var jag inte orolig. Den går trettio kilometer på en laddning, och det är endast fem till dem, så risken att jag blir stående var försumbar. Men men, det var bättre att ta det säkra före det osäkra, för den är tung att rulla med handkraft om olyckan är framme. Närmaste eluttag kan vara . . .
Jag stannade upp i tanken, även ålandet.
Permobilen . . . . tung . . . . terränggående. Att jag inte har tänkt på permobilen. Kan väl omöjlig välta när jag ska klä mig? Den väger ju hundrafemtio kilo.
Hjärtat slog nu inte bara av ansträngning utan av antydning av hopp.
När den är så tung bör jag också kunna ta mig upp från marken upp på den? Måste försöka. Jag vill helst också ligga på marken. Att sitta i permobilen hela dagen skulle bli tråkigt, och även påfrestande för ryggen.
Små pirr av glädje kändes. Jag återupptog ålandet, nu med lite tillförsikt. Kämpade mig upp på sängen, greppade tag i shortsen, som låg på golvet, med tårna. La de tillrätta, så jag kunde placera fötterna i varsitt byxben. Böjde mig ned, tog tag i byxlinningen med den ena handen och drog upp. (Min högra arm har jag svårt att kontrollera på grund av spasticiteten. Den gör som den vill helt enkelt, ingen hjälpande hand därifrån.) La mig på rygg i sängen, lyfte på rumpan, och efter lite fix och trix kom byxorna på. Hela tiden mumlades tanken ´Det kanske går.´ inom mig.


Fortsättning följer.


johan.nordansjo@omsorgsfamiljen.se

Musik och sommar, det är något det.

Hall of Fame med sångaren Fredrik Willstrand.

Jag och en kompis var på en spelning i går. Det var kanon. Rockklassiker som Jump (van Halen) och Life of Mars (Bowie) dammades av. Jag njöt.
Utomhuskonserter, god mat och trevliga människor hör sommarkvällar till. En av livets krydda.