Bit av hjärnan borttappat.

En härlig vårdag har det varit i dag. Lek och stoj i vår lekpark hela dagen med avbrott för bowling.
En av sonens klasskamrater kom förbi. Efter att de hade lekt en stund, frågade han:
- Varför kan inte din pappa gå?
Sonen svarade självsäkert:
- Det är för att han har tappat en bit av hjärnan.

Dotter och son.

Min iver att röra på mig i barndomen. (Avsnitt 3)

Avsnitt 2 den 5/2 2014.

När ´Gymnastik´ stod på skolschemat i början på 1970-talet var det vanligt att vi med funktionshinder fick stå över. En del lärare konstaterade att "Pelle" inte dök upp på deras lektioner - "Pelle är ju handikappad." - och tänkte inte mer på det. De brydde sig inte ens att försöka anpassa lektionerna, så att vi kunde vara med. Vi fick göra annat som att ha extra stöd i ett ämne med en lärare eller ta en promenad medan kompisarna spelade boll eller hoppade studsmatta och hade kul.

1973 var jag en sjuårig lintott och var som alla andra i den åldern orädd och ville göra allt som verkade kul och spännande. Jag tyckte även om att röra på mig; ta ut allt ur den smala kroppen och kippa efter luft liggande på marken efter att ha krupit snabbt, eller sitta på knä i mål när vi bröder spelade fotboll på gräsmattan hemma, så gymnastiken i skolan såg jag mycket fram emot.
Jag var glad i hågen där jag satt i min rullstol på väg till gymnastiksalen tillsammans med klasskompisarna. Min kvinnliga assistent skjutsade mig. Längst fram gick fröken.
Jag var med på det jag kunde. När kompisarna klättrade i repen, stod på händerna, hoppade fram på ett ben eller något annat som jag inte klarade av, spelade jag fotboll med assistenten eller gjorde hinderbanor med det som fanns, som låga plintar och nedsänkta bommar att krypa över, mjuka mattor att göra situps på och krypa slalom mellan uppställda koner.
Det roligaste var när vi spelade innebandy och kräftfotboll, för då fick jag ställa mig i mål och då givetvis på knä. Vad roligt det var. Jag älskade det. Visst hände det att bollen träffade ansiktet, men det gick onda snabbt över. En liten andhämtning och så in igen i hetluften. Med åren blev jag en rätt så duktig målvakt.

Stafett över bockar och plintar var det en dag. Mitt lag hette Lejonet och det andra Tigern. Två lag men tre banor, vi barn förstod inte varför.
- Banan med de låga hindren är för dig, Johan, sa fröken.
Hon hade gjort en efter mina förutsättningar för att jag skulle kunna vara med.
Efter att ha blivit ivägskickat med en handklapp av Karin, kröp jag i full fart mot första hindret ivrigt påhejad av lagkompisarna.

Jag var inte medveten, när jag ålade mig fram svettig under en låg uppsatt bom, om att jag då gjorde något ovanligt - att vara med på gymnastiken. Jag tyckte att det var självklart.




Fortsättning följer.

I arla morgonstund.

Bästa tiden att filosofera är på muggen
i arla morgonstund. Minnet är då utvilad
efter en natts sömn.  Det finns inget som
blockerar de fina texter och de underfundiga
tankar som flödar in i mitt medvetande.

En föga bekant med på semestern.

Vad skulle ni tycka om att det följer med en person som är föga bekant för dig, din fru och era barn på er årliga och enda semester? För oss kan det dessvärre bli verklighet, när vi i sommar ska semestra i Thailand.
Vad skulle ni som har assistans, tycka om att det följer med en assistent som är föga bekant för dig, din fru och era barn på er årliga och enda semester? För oss kan det dessvärre bli verklighet, när vi i sommar ska semestra i Thailand.

Målet med LSS-lagen* ska vara att personer med funktionshinder ska få möjlighet att leva som andra som inte har ett funktionshinder. När jag inte ges möjlighet att umgås på ett sätt som är självklart för er utan funktionshinder strider det mot lagen.


*LSS är lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade.

En intervjuförfråga.

I veckan som lider nu mot sitt slut har jag blivit kontaktad av en grupp studerande på en socionomlinje på en högskola. Gruppen skriver på en B-uppsats om funktionshinder och sexhjälp genom assistans eller prostitution, och vill intervjua mig om detta. Anledningen att jag blev tillfrågad (säkert inte bara jag) är att jag skrev delar om ämnet i min roman ´Mitt nakna jag´.
Trots att romanen gavs ut så länge som för nio år sedan, 2005, blir jag kontaktad än i dag av människor som är nyfikna på funktionshinder och sexhjälp.

Jag tycker att det är märkligt att det skrivs uppsatser i detta ämne på högskolor och säkerligen även på andra skolor med samma nivå och högre. Är sex och funktionshinder så intressant? Skrivs det också uppsatser om lesbisk sex och pensionärsex? Jag har svårt att tro det, men jag har haft fel förr.

Inspelning av bemötandescenerna.

(Fräscha upp minnet om vad min tanke är gällande scener som speglar dåligt bemötande. Läs inlägget 5/6 2013.)


I dag var det så dags att spela in scenerna som visar på exempel hur det kan gå till när jag får dåligt bemötande av folk i vardagen.
De två erfarna och kunniga skådespelarna Anna Ploby och Nicke Wagemyr, och jag gjorde tre scener. En var i en biofoajé (läs inlägget 4/10 2013) och en var på en restaurang där servitören frågade min flickvän vad jag ska äta och dricka. Den tredje får ni se plus de andra två när ni kommer och lyssnar på mitt föredrag `Sikta mot stjärnorna och nå dit´.

Kul och intressant i dag, för jag gillar skådespeleriet.

Två läsvärda romaner.

Vilka givande romaner Anna Fredriksson har skrivit. Jag har nyss läst ut ´Sommarhuset´ och i somras njöt jag av ´Lyckostigen´. Båda romanerna berättar om det vardagliga i livet hos "vanliga familjer", som föräldrar som arbetar och barnen går på dagis eller i skolan, hinna hämta de efter arbetet innan stängningsdags, laga middag, gosa med barnen framför tevens barnprogram innan tandborstningen, kvällsdiska med Rapports nyheter i bakgrunden, möta mannen som hon är skild ifrån i kvarterets mataffär och som är far till deras barn, ringa till sin åttioåttaåriga mor och berätta vad som har hänt under dagen.
Anna skildrar vardagens tristess till glädjestunder på ett suveränt sätt. Läsaren känner sig närvarande i berättelsen, som att sitta på personernas axlar och se på det som händer och sker.

Läs romanerna ´Sommarhuset´ och ´Lyckostigen´ om ni har tröttnat på spännings- och kriminalromaner, och vill läsa om människors relationer till varandra. Det kanske låter tråkigt, men eftersom Anna formulerar sig på det sätt som hon gör blir det aldrig det. Det blir en fröjd att läsa.