Trevlig valborg på er!

I dag hälsas våren in med sång och brasa.
Vädret är nyckfullt. I helgen var det varmt och skönt, bara vinden påminde att sommaren inte var här. Den stod tryckte bakom knuten och inväntade rätt ögonblick att omfamna oss frusna själar. I går var det kyligt, höstligt. Det verkar som vädret inte kan bestämma sig.
Jag minns att jag har upplevt snö på första maj. Detta var på tidigt sjuttiotal, och vi bröder stod i köket och tittade förvånad ut på det tio decimeters tjocka täcke som hade bildats under natten.
"Får vi hämta pulkorna och skidorna? frågade vi entusiastiskt.
De var för länge sedan inpackade i förrådet.
- "Det är ingen idé, för snön är borta redan till kvällen.", sade mamma.
Visst var det den. Lika plötsligt som snön kom, lika plötsligt var den borta.

Jag hoppas att jag får med mig familjen till en brasa i kväll. Påpälsad från topp till tå ska vi nog se till att hålla kylan ifrån oss.

Uppdrag i Norrköping.

Föredragsuppdragen är som droppar i ett duggregn, de kommer sällan. Jag får ta väl vara på uppdragen, vårda de ömt, så att de blir så intressanta och komiska att de som lyssnar på mig berättar senare för sina vänner och bekanta om föredraget i positiva ordalag. "Ringar på vattenytan", de är nödvändiga för att min inkomstkälla inte ska sina.

Den 20:e maj lägger jag till ännu ett i raden av föredrag. Jag har inte räknat hur många det har blivit, men på ett ungefär ett trettiotal genom åren. Hålla föredrag började jag med långt innan jag anställdes på Omsorgsfamiljen.
Denna dag bär det av till Norrköping, där vårt andra kontor finns. Som den trogne läsare minns var jag bokad där i höstas, men fick då ställa in på grund av att jag hade dragit på mig en besvärlig hosta. Åhörarna blir de som bor i Norrköping som anlitar sin assistans genom Omsorgsfamiljen och deras assistenter.
Nu är det mer än två månader sedan jag höll föredrag, så jag är verkligen taggad.

Ett lästips!

Jojo Moyes ´Livet efter dig´ är en roman som jag hade svårt att lägga i från mig. Den fängslade mig.

Lou Clark och Will Traynor är så olika man kan vara. Lou bor med sina föräldrar, som hon försörjer med lönen från caféet där hon arbetar. Hon har ingen längtan ut i vida världen utan hon nöjer sig med det lilla hon har i den småstad där hon har bott hela sitt liv. Will var en framgångsrik aktiemäklare med toppjobb i London, och levde ett jetsetliv tillsammans sin snygge flickvän. Tills en dag han blev påkörd av motorcykel och allt togs ifrån honom.
När Lou måste sluta från det konkurshotade caféet tar hon jobbet som sällskapsdam till Will som blev nästintill totalförlamad efter olyckan. Jobbet tar hon enbart för att hon hittar inte något annat.
Will har bestämt sig för att hans liv är innehållsfattigt och glädjelöst. Han vill ha ett slut, och han vet exakt hur det ska gå till. Lou bestämmer sig i sin tur att få Will att ändra sig.


Läs denna fina kärlekshistoria som skiljer sig från de traditionella.



Efter arbetet ska jag hämta de romaner som jag har beställt, ´Syskonmakaren´ av Lisa Jewell och ´Augustiresan´ av Anna Fredriksson. Pirr i kroppen av förväntan. Jag tänker ta med de till semestern i Thailand i sommar, men frågan är om jag kan låta bli att öppna dem innan dess. Bemästra sin nyfikenhet är vanskligt.
Det blev inget avkopplande läsning på ett konditori som jag nämnde i onsdags att jag skulle göra. Tiden räckte helt enkelt inte till, ett vanligt förekommande hos barnfamiljer. Men men, jag är snart pensionär. Jag får bida min tid.


Trevlig helg!

Begränsar ditt tänk dig i livet?

CP-skadan innebär att jag har spasticitet (ofrivilliga kroppsrörelser). Spasticiteten yttrar sig på så sätt att jag inte kan göra vissa praktiska saker. Andra saker kan jag göra fast det tar längre tid än vad det gör för er som inte har spasmer.
Mitt positiva tänk har däremot ingen spasticitet. Det har inga som helst begränsningar i hur jag vill att mitt liv ska vara. Jag ser att jag kan forma livet precis som jag önskar, och gör det också. Att leva med den vetskapen är en enorm känsla av frihet.

Ni som inte har något funktionshinder och ofta tänker i negativa banor har inte möjlighet att leva livet fullt ut. Även om ni besitter möjligheten fysisk och psykisk att göra det, tar ni inte den för att ni har fått för er att ni "vet" att ni inte kan. "Så varför ens försöka?", frågar ni er själva. Men hur kommer det sig att ni "vet" det utan att ni ens har gjort ett helhjärtat försök?

Att inte tro på sig själv att man kan, det är också ett funktionshinder. Det hindrar en att leva livet till fullo. De som har det funktionshindret är omedvetna att de har det. Eller?

Vårens pånyttfödelse.

Jag tror att jag har blivit allergisk på äldre dagar. Antingen är det pollen som gör att ögonen svider, rinner från näsan och en dåsighet som gör att jag vill ligga i solstolen och lapa sol eller är det något annat av vårens pånyttfödelse som ger mig detta obehag. Men det är okej att jag känner mig så här, för jag vet att då dröjer det endast veckor tills jag lägger mig i min nakenhet i gräset på Ågestabadet.

I morgon tänker jag sätta mig på ett konditori och läsa ´Minnet av en smutsig ängel´ skriven av Henning Mankell. Som färdkost in i berättelsen blir det blåbärspaj med vaniljsås, och till det varm choklad. Skönt.

Utflykt till Rönninge by.

Vilket härligt väder vi har haft i Täby i dag. Jag tror att det även har varit det i stora delar av landet. Solen sken från en nästan molnfri himmel och de vindar som var var ljumma.
Vi packade matsäck och gick till Rönninge by.

Det är populärt att sitta och åka med på permobilen. Även om jag tycker att när man kan gå, ska man göra det. Det är bra för hälsan om inte annat, men jag kan inte neka när barnen frågar. Sedan är det fem kilometer till Rönninge by, en lång sträcka för sjuåringar. Här är sonen som sitter på pakethållaren. Tjejen sittandes i mitt knä är barnbarn till en av våra vänner.

Rönninge by har anor från 1600-talet och ligger vid Rönninge sjön.
Här finns det kor, hästar, grisar, getter, höns, kaniner och en och katt ses stryka runt husknutarna. Detta här fin och kul plats för barnen, som får klappa djuren. Även vi lite äldre, tycker att det är trevligt.
"Täby - stan på landet.´, är kommunens slogan. Jag kan inte annat än att hålla med.

När jag gör saker tillsammans med barnen som de tycker om att göra, känner jag glädje och tillfreds med mig själv.
Hönorna och tupparna får här gräs och maskrosor av sonen. Kanske inte direkt det nyttigaste för dessa fjäderfän, för efter en kvarts givande av naturens egna förråd såg jag en skylt med budskapet ´Mata inte djuren.´. Oooops!

Körsbärsblommande prakt i Kungsträdgården.

Trots småkyligt och molnigt var det en njutning att se de enastående vackra körsbärsblommorna. Hela familjen var med och såg denna prakt, som jag vill säga är huvudstadens första egentliga vårtecken.
Bilden är tagen i går fredag. 

Nät jag ändå har er uppmärksamhet, vill jag önska er Glad Påsk.