Ordlådan.

- "Är maten varm?", händer det att personen som hjälper mig med maten frågar.
Jag böjer mig fram mot gaffeln och känner med överläppen.
- "Ja."
- "Då får du vänta tills maten svalnar."
- "Jag tycker om att äta varm mat."
- "Bränner du dig inte då?", frågar hen förvånad.
- "Nej. Den är varm, men inte så varm så jag bränner mig."

Ställ istället frågan "Är maten för varm?", för då kan inte svaret missförstås.

- "Ingen fara, pappa. Det var inte du, det var ett pöke."

Min dotter på tre år och jag var på toaletten. Hon hade kissat och jag gav henne papper för hon skulle torka sig. Olyckligt nog trampade jag på hennes ena fot. Inte hårt, men tillräckligt för hon visade en grimas som berättade att det gjorde ont.
- "Förlåt mig.", skyndade jag mig att säga för att undvika att dottern skulle börja gråta.
- "Ingen fara, pappa. Det var inte du, det var ett pöke.", sa hon med en röst som ville lugna mig.

På grund av mina okontrollerade rörelser händer det att jag träffar henne med min högra hand, och då oftast i ansiktet för hon har den längden nu. Det gör så ont i mig när jag gör det. Det blir inte bättre av att hon springer till sin mor och säger gråtande:
- "Mamma mamma, pappa slår mig."
Dotter har inte lärt sig än att inte gå förbi mig eller ställa sig på min högra sida då armen viftar som en elvisp. Sonen har lärt sig, men ända gör han det. Han vet nämligen hur han ska parera armen.

När jag "slår" mina barn förbannar jag CP-skadan som jag har. Det har hänt två gånger tidigare att jag har förbannat den. Det var när jag inte fann lösningen till att ensam vara på ett nakenbad en hel dag och när inte kan hjälpa mina barn att göra de aktiviteter som de vill.

Mitt självförtroende har stärkts ytterligare.

I fredags när jag lämnade kontoret för att ta tunnelbanan hem var jag gladare än vanligt. Jag hade fått mail under dagen med respons från några av de elever från idrottsklasserna som lyssnade på mig när jag pratade på Arlandagymnasiet för drygt en vecka sedan.
Här är tre:


”Jag tyckte att det var väldigt intressant och jag fick en annan syn på livet.”

”Jag lärde mig att ingenting verkligen är omöjligt utan om man har mentaliteten och inställningen så kommer man lyckas med sina mål.”

”Jag kommer nog minnas Johans föreläsning i många år framöver, säkert hela mitt liv. Tänker på hans förutsättningar för att lyckas var riktigt illa, men han gav inte upp, hans vilja övervann allt. Så stark och engagerad person.”

Tydligen berättar jag saker som är intressanta och får en del att öppna ögonen åt de håll som de aldrig har sett åt. När jag skriver manus till föredrag, tänker jag ibland att det här kan inte vara tillräckligt intressant. Här får jag tänka om och tro på det jag gör är bra.

Tillsammans med höstens tidigare referenser och ovanstående respons har självförtroendet stärkts ytterligare några snäpp.

Mitt härliga och hektiska liv.

Jag trivs med livet, även om det är ett hektiskt liv jag lever nu: reser och håller föredrag, bloggar, hämtar då och då barnen från dagis och skola, leker med de efter middagen eller kryper ner mellan de två i soffan och ser på Bolibompa eller XD-channel innan det blir läxläsning med grabben och badning av tösabiten, därefter om hon vill blir det godnattläsning, med grabben en pratstund eller läser jag högt ur "Star Wars-bibeln" eller ´Pettsson och Findus i grönsakslandet´ innan tystnaden lägger sig i lägenheten.
Ibland är det tufft. Hinner knappt krypa till kojs förrän ögonlocken blir alltför tunga och jag förs in i den sköna sömnens värld. Men klagar gör jag inte, för det här är livet som jag hade längtat efter i så många år.

Ordlådan.

Det fattas ett ord i svenska språket, tycker jag. Det finns säkert flera om jag ägnar en längre tid att fundera på det. Ordet som jag tänker nu på är ett som betyder både att det är bättre och bra. Jag ska förklara hur jag menar.
När jag frågar personer "Hur mås det?" och får svaret "Jo tack, jag mår bättre.", får jag veta att det mås bättre, men får inte veta om förkylningen till exempel är borta helt. Jag brukar då säga uppmuntrande "Krya på dig.". En del svarar "Jamen, jag är frisk.".
Hur ska jag kunna veta att hen är frisk när denne säger "Jag mår bättre."? Det kan vara så, men inte nödvändigtvis.

Positiv feedback.

Lärarens ord om gårdagens föredrag på Arlandagymnasiet inför studerande på Vård- och omsorgsprogrammet:

Föredragets innehåll var det jag precis hade hoppats på. De elever jag hunnit tala med tyckte det var så bra och lärorikt - några sa att de blev så berörda att de grät.
Tack för att du kom och förändrade världen lite för våra ungdomar!

Åter på Arlandagymnasiet.

I dag var de som går på Vård och omsorgsprogrammet som lyssnade. Efter önskemål från läraren blev det merparten bemötande som jag pratade om.
Det blev en skarp kontrast till förra veckans föredrag på samma plats då skolans idrottare utgjorde publiken. Nu när jag ställde frågor var det knappt någon som sade något, och endast ett fåtal log eller skrattade när jag berättade om självupplevda dråpliga situationer som har uppstått vid dåligt bemötande. För att vissa att det var okej att skratta, skrattade jag till. Som till exempel hur en del ser ut i ansiktet när jag säger att jag är pappa. Uttrycken efterliknar kan jag tänka mig de som ser King Kong, Martin Luther King och Jesus går hand i hand i Kungsträdgården i Stockholm. Då var det många som skrattade.
Jag tror att det finns personer som inte vågar skratta i tron att de sårar mig. Eller är det så enkelt att de dråpliga situationer inte är roliga för alla?