Hälsa nu våren välkommen.

Ha nu en trevlig Valborg och hälsa våren välkommen. Klä på er ordentlig om ni ska ut och se elden, för våren kan vara nyckfull denna dag. Även Första Maj kan ge oss fula spratt. Minns så väl när vi bröder tio, åtta och fem år såg ut genom köksfönstret och kunde konstatera att vintern hade återvänt: ett tio centimeter lager av snö på gräsmattan. Snopet.

Slitgörat måste också göras.

Hela dagen har jag ägnat mig åt att maila presentationen av föredraget och en säljtext till några av de skolor och företag som möjligen kan ha ett intresse av att lyssna på mig. Nu låter det som att det var första gången som jag gjorde det. Jag mailar två tre per vecka, men det är länge sedan jag ägnat en hel dag åt detta.
Sådant här mailutskickande hoppas jag få slippa inom en snar framtid. Intressenterna hör av sig till mig istället och jag får då mer tid att utveckla än mer föredraget och blogga mer. Det är inget drömscenario utan ett mål.

Det har varit ett magert år hittills - inga uppdrag - och det ser ut att fortsätta så fram till semestern i juli, dock med ett undantag. I slutet av maj ska jag till Ädelfors Folkhögskola och få de att tro än mer på sig själva.
Just i denna period, april och maj, är det många skolor och företag som planerar hösten och nästkommande vår, och då passar jag på att kontakta dessa. Jag har redan fått två uppdrag för hösten och sju åtta är intresserade. Det bådar gott.

Vid frukostbordet i morse.

- Dagarna går ner till sommarlovet, pappa, sa vår åttaårige son och ställde ner glaset.
Han var prydd med en mjölkvit mustasch.
- Längtar du dit?
- Ja, det gör jag väl, sa han nonchalant.

- Vad sa du att du arbetar med?

- Vad sysselsätter du dig med på dagarna? sa mannen som hade presenterat sig som Jocke.
Han tog en klunk av sin öl.
Jocke hade satt sig i fåtöljen bredvid mig tio minuter tidigare. Han såg vilsen ut när han blickade över de tre paren som dansade till Robyns ´Hang with me´. Kanske sökte han efter en kompis eller en som han vill kurtisera. Om det var en kvinna eller man som Jocke letade efter kunde jag inte utläsa på hans kroppsspråk eller kläder.
Jag lutade mig fram till glaset som stod på soffbordet och sög några munnar öl genom sugröret. Två män på min andra sida, den högra, diskuterade svensk politik. Jag var måttlig road, men en och annan kommentar slapp det ur mig.
Såg i ögonvrån att Jocke tittade på mig. Jag vände mig om, men direkt dök han ner i byxfickan och tog upp sin mobiltelefon.
En kvinnlig bekant kom fram till mig. Vi pratade, en konversation som var lika intetsägande som att se målarfärg torka.
- Söker du någon? frågade jag Jocke när kvinnan äntligen hade försvunnit i riktning mot köket.
När vi hade pratat såg jag att han ville säga något till mig och kvinnan.
- Nej . . jag . . undrar om du känner värdparet? Det är så att min syster lurade mig hit, men hon verkar inte har dykt upp än, sa Jocke något svävande.
- Jaha okej. Min fru känner värdparet. Jag är bara med som ett bihang, log jag.
Han skrattade till.
Vi började lite trevande prata med varandra. Jocke gillade golf och bowling, bodde i Västertorp och arbetade som bilmekaniker.
- Golf är roligt. Jag har CP i handikapp. Vad har du?
I ett ögonblick såg ut som han rådfrågade med sig själv, ´Vad menar Johan med det?´.
- Femton. Den var bra. CP i golf, skrattade han.
En discolåt sattes på och vips fördubblades dansparen.
- Vad sysselsätter du dig med på dagarna? sa Jocke efter att vi hade studerat och kommenterat dansstilarna med kärvänliga leenden.

- Jag är runt i skolor och företag och håller föredrag om bemötande och vikten av att tro på att vi kan.

- Förlåt. jag hörde inte vad du sa.
Jag upprepade mig, nu med en något högre stämma.
- En gång till.
Han lutade sig fram mot mig.
Jag upprepade mig ännu en gång.
Jocke skakade på huvudet.
- Nej, jag hör verkligen inte. Får skylla på musiken, sa han skuldmedvetet och drog sin fåtölj närmare mig. Nu ska jag förstå vad du säger.
Jag upprepade mig ytterligare en gång.
Jocke sken upp, som ett barn som får sitt första paket av tomten på julafton.

- Föredragshållare, okej. Vad spännande.

Även om jag får då och då får upprepa mig när jag säger vilket yrke jag har, tycker jag att det då uppstår en komisk situation. En föredragshållare som inte gör sig förstådd har dåliga framtidsutsikter i sin profession. I en tyst miljö blir jag förståelig och det är det vid mina framträdanden.

De är vi. Vi är de.

De som flyr från hem och land, de som med båtar flyr från krig och förtryck, de som flyr genom att vandra mil efter mil efter mil från fattigdom. De är vi. Vi är de.

Vitsippor i Åkerbyparken.

Nu ska det väl inte komma något bakslag i form av snö eller hagel innan sommarens intåg?
Riktig säker kan vi inte vara. Valborg har spelat genom åren många spratt för oss.

Kände mig som en regelbrytare.

´Denna plats är främst avsedd för rullstol.´
Jag läste på det fastklistrade märket på fönstret i den buss som jag och familjen klev på vid Slussen för färd till Spårvägsmuseet.
Var ska jag sitta? tänkte jag och såg mig runt efter lediga sittplatser.
Framför rullstolsutrymmet fanns det två, så jag borde ha hunnit med att förflytta mig från rullstolen till sittplatsen varefter frugan hade ställt stolen på utrymmet och surrat fast den innan bussen hade börjat rulla. Om inte hon nu hade varit upptagen med att se till att barnen blev ordentligt fastspända.
Jag fann mig ingen annan råd än att sitta kvar i rullstolen på rullstolsutrymmet. Kände mig som en regelbrytare när bussen lämnade hållplatsen och rullade ut på Stadsgårdsleden. Nu vet jag inte om chauffören såg mig använda utrymmet, han sa i vart fall inget.

Det korrekta vore: ´Denna plats är främst avsedd för personer som använder rullstol.´