Språklådan.

Vid behov av hjälp frågar jag "Kan du hjälpa mig att . . .?". I alla år har jag tyckt att frågan är rätt ställd, men nu tänker jag om det verkligen är så.
Vid ett jakande svar på frågan betyder det att vederbörande kan hjälpa mig, men frågan är egentligen ställd så att det inte betyder att jag vill att hen ska hjälpa mig utan jag frågar endast om hen kan. När jag har detta i åtanke, blir det lätt löjeväckande att fråga "Kan du hjälpa mig att ställa in mjölken i kylen?". En enkel handling som alla klarar av att utföra, om man nu inte har ett funktionshinder som hindrar. Däremot är denna fråga korrekt ställd, "Kan du hjälpa mig att byta vinterdäck på min bil?". Alla kan nämligen inte byta, för de har inte kunskap och/eller kraft.
Jag formulerar om frågan till "Vill du hjälpa mig att . . .?". Blir det bättre? Nej, för den frågar endast om hen vill eller inte, och inte en önskan att handlingen ska utföras.

Jag har inte kommit på en bra formulering, dock är denna hyfsad: "Är du snäll att nu hjälpa mig att . . .?". Ordet ´nu´gör att tonen kan uppfattas som aningen hård och det blir då ett negativt bemötande.
Om vi tar bort ´nu´, utförs handlingen om vederbörande är snäll och det får vi förutsätta att hen är, men när den ska göras, det framkommer inte.

Är det Jantelagen som spökar?

Barnen har ett starkt självförtroende. De tror att de klarar allt och kommer alltid att göra det, vilken är en underbar inställning. Men vad händer sedan när de når tonåren? Jag vet inte vad, men något är det för det goda självförtroendet är som bortblåst hos en del. Kan det vara Jantelagen som spökar, "Du ska inte tro att du är något.".
För att det goda självförtroendet ska bibehållas längre upp i åldrarna, behöver föräldrar i uppfostran och lärare under skolgången arbeta med det.


Här är två enkla tips, men ack så viktiga:

• Beröm barnen när de har gjort något bra.
• När de försöker, men misslyckas, beröm först barnen att de har försökt. Berätta därefter hur de ska göra för att lyckas.

Vart ska jag sitta på bussen?

I måndags i bussen (Länstrafiken) från Vetlanda tågstation till Ädelfors Folkhögskola var dessa skyltar uppsatta. I ett tidigare inlägg (18/4) undrade jag vart jag ska sitta, för jag har även sett en liknande skylt i en buss i Stockholm. Det vore praktiskt att även jag hade tillåtelse att befinna mig på detta utrymme, inte endast min rullstol.

Gårdagens uppdrag.

Det är inte jag som ska uttala mig om gårdagens föredrag på Ädelfors folkhögskola var bra genomfört eller inte, och om det var tillräckligt intressant. Jag hoppas i alla fall att elever, lärare och rektor är nöjda.
Nu har jag inga fler uppdrag innan sommaren, men till hösten ska jag ut igen i landet.

En resande inspiratör.

Föredrag i Holsbybrunn.

I morgon tidig förmiddag sätter jag mig på tåget för färd mot Ädelfors folkhögskola i Holsybrunn utanför Vetlanda. Jag ska prata inför eleverna och det blir som brukligt: Bemötande människor emellan och vikten av att du själv tror att du kan.
Jag är taggad. Det ska bli så kul.

Barnen vill bli sedda. De har de rätt till.

Tillhör ni de föräldrar som koncentrerar sig på att skriva sms och/eller spela på er Ipad eller mobil medan era barn leker i sandlådan, gungar eller åker rutschkana? Det är beklämmande att se.
För mig är det otänkbart att göra så. Jag har inte ens tänkt tanken att spela på mobilen när jag är på lekplatsen med mina härliga barn. För mig är det en gåva att få vara med i barnens lek. Jag älskar att leka med dem. Om en tid vill de inte att pappsen ska vara med, så jag får nu passa på.
Hur tänker barnen och hur reagerar när de ser sina älskade mammor och pappor ser ner i Ipads och mobiler istället för att leka med eller säga berömmande ord när de gör något som de tycker är bra gjort? Det är en omöjligt att få veta det nu, eftersom "sandlådebarnen" är för små för att sätta ord på sina känslor, men jag är säker på att det är negativt.

Barnen vill bli sedda. De har de rätt till.

Ett av livets höjdpunkter.

Det är en fröjd att leka med barnen,
Efter jag har hämtat dottern från dagis, brukar vi gå till
denna lekplats. Här rattar hon bussen som ska ta oss till Leos Lekland.
Fast jag har köpt biljett, som hon har klippt, fick jag sitta
på flaket. Det var väldigt obekvämt, därav mitt
ansträngda ansiktsuttryck.