När något tar slut tar annat vid.

Värmen har fortfarande Sverige i ett järngrepp. Värmen gör mig orkeslös och trögtänkt. Förr påverkade den mig mindre. Måhända är det ett ålderstecken.
Värmen består. Dock gör inte min semester det.
Att vara kreativ på kontoret i denna hetta är svårt. Det som går att göra upplevs att det görs i en bassäng med kåda.

"Jag tycker inte om att du är handikapp, pappa."

Ett utomhusbad i Näsbypark heter Norskogsbadet, en tjugo minuters promenad från där vi bor. Nu, jag och barnen var där för två helger sedan. Det var rätt så mycket folk i åttio centimeters grunda poolen där de våra höll till med andra små och stora barn. Även några föräldrar var med och lekte och stojade.

Jag satt i permobilen vid bassängkanten och såg på när sexårige dottern Selina dök från kanten tillsammans med en av hennes kompisar och den några år äldre brodern Bam. Väl i vattnet klängde de på varandra och ibland såg det ut som Bam bogserade flickorna. Vattnet yrde. De skrattade och tjoade. De hade väldigt skoj.

Vid några tillfällen simmade Selina fram till mig. Hon pratade på och vad jag förstådd befann hon sig i sin fantasivärld. Jag lyssnade intresserad. Fick inget sammanhang hur jag än funderade. Hon la sig uppe på bassängkanten.

  "Nu ska jag sola", sa hon och blundade.

Lik en säl låg hon där i solskenet. Det tog inte många sekunder förrän hon åter var i vattnet och simmade iväg till brorsan och kompisen.
Det är en fröjd att se Bam och Selina leka. Många föräldrar väljer att spela på sina mobiltelefoner eller kolla sin sida på Facebook i fall om det har hänt något av vikt än att se på deras knoddar. Jag skulle inte göra det även om jag hade kunnat. Det är en ynnest att få umgås med sina barn.
  "Hej pappa", sa Selina plötsligt.
Hon hade summit under vattenytan fram till mig utan jag hade märkt det.
  "Nämen hej min lilla prinsessa."
  "Jag är Ariel, den lilla sjöjungfrun", log hon.
Böjde mig fram.
  "Det ser jag nu."
  ”Jag tycker inte om att du är handikapp, pappa. Jag vill att du också ska slänga mig i vattnet."
Precis intill var det en pappa som höll dottern kring midjan och kastade upp henne i luften. Med stort plask landade hon. Skrattade så hjärtligt.

Jag hann inte svara för Selina simmade snabbt i väg tillsammans med Sebastian och Blunder. 

Den direkta känslan var sorg. Sorg att inte kunna vara delaktig i leken så mycket som hon önskade. Dock byttes den snabbt till glädje. Glädjen över att Selina ville ha med mig.

Kära mina bloggläsare!
Ovanstående inlägg är det första på ett bra tag. Jag ber om ursäkt för det. Om det har förorsakat abstinens för några er är jag uppriktigt ledsen för det.
Anledningen är inte idétorka eller skrivkramp utan det är ett spännande projekt som jag har gått helt och hållet in i. Resultatet av detta projekt kommer ni få ta del av i sinom tid.
Jag önskar er att ni får en sommar precis som ni vill ha den.

Är åter här på bloggen i augusti.


Johan

Jag blev retad i femte klass.

Från första klass till sjätte gick jag i Hägernässkolan, två minuter med bil från familjens villa i Viggbyholm. En liten skola, då med 300 elever.
Jag trivdes bra. Vad jag minns fick jag kamrater ganska så omgående. På rasterna spelade vi kula i sandlådan, jag var målvakt sittandes i min transportrullstol (fyra lika stora hjul, icke svängbara) när vi spelade fotboll på skolgården, såg på när de klättrade i klätterställningen och rutschade ståendes nerför en backe med is. Minns inte säkert, men jag tror det var i trean och framåt så behövde inte assistenten följa med ut på rasterna utan en klasskompis eller flera tog tag i rullstolen och hjälpte mig ut på skolgården. När signalen ljöd för lektion gick vi in tillsammans och där väntade assistenten på mig. Vid ett fåtal tillfällen under dessa år glömdes jag bort. Barn har ju en förmåga att glömma när de är mitt i något som en lek när det ringer in.
Vid ett av dessa tillfällen var på en vår. Jag var med fem sex kompisar på ett skogsområde med stora stenar. Detta låg alldeles utanför skogsgården och därför var det inte med blida ögon som lärarna såg att några av eleverna uppehåll sig där. Vi tyckte om att gömma sig där bakom stenarna, ett perfekt ställe för lekarna Krig och Kurragömma. Jag blev ställd på en strategiskt plats med bra sikt åt alla håll när vi lekte det förstnämnda. Min uppgift var att se till att inga fiender kom för nära vår borg. När de gjorde det, skrek jag mitt speciella varningsläte och då kom mina kumpaner sättandes. Mitt i leken, när det var som mest intensivast, ringde det in för lektion. Jag såg hur kompisarna dök upp från sina gömställen och skyndade sig i riktning mot skolbyggnaden. Jag släppte bromsen på rullstolen och förberedde mig mentalt att en kompis eller flera skulle komma ta mig med. Väntade. Det kom ingen. Jag började ropa "Peter." "Jonny.". Hörde efter röster och fotsteg. Det enda som hördes var vindens sus mellan tallarnas barr. Jag hann bli orolig och tänkte ´Hur länge ska jag sitta här?´ innan assistenten kom gåendes efter ett par minuter. Vår lärare blev inte arg på mig för att jag kom försent, vilket jag var orolig för, när jag steg in i klassrummet. Hon och assistenten blev inte heller besvikna på mina kompisar att de hade glömt mig. De var ju bara barn.
På lektionerna var det likadant. Jag var med på alla ämnen, deltog grupparbeten och gymnastiken. Vid friluftsdagar och utflykter likaså. Således var jag kompis med de andra och även en elev bland de andra för vår lärare.
I femte klass började det en ny kille, Henrik. Första tiden gick det bra, men efter några månader började han att reta mig. Han ville inte heller ha med mig i grupparbeten och i lekarna på rasterna. En dag i syslöjden höll han fram en burk med synålar åt mig och det nära min högra arm. Grabben visste att rätt som det var kunde armen vifta till på grund av mina okontrollerade rörelser. Det tog bara ett fåtal sekunder så hade jag slagit till burken och hundratals nålar låg på marken. Ett flertal hamnade även på mig och i rullstolen.
- "Se vad Johan har gjort", sa Henrik med hög röst till vår lärare tvärs över klassrummet.
- "Jag ser det, men du vet att Johan inte kan styra sina armar lika bra som vi andra, så varför höll du fram burken?
- "Ja, men . ."
- "Plocka nu upp alla nålar", sa lärare med en hård ton.
- "Det var ju inte jag."
- "Men det var du som orsakade det. Sätt i gång."

Jag kan inte säga att jag blev mobbad, för det blev jag inte. Jag blev retad, väl så jobbigt.
Inte retade Henrik mig varje dag, men det hände något varje vecka som gjorde att jag blev vaksam och smått orolig när han närmade sig.
I sjätte klass började det ytterligare en ny kille, Dickie. Jag antar att Dickies tuffa attityd berodde på att han var nervös att komma som ny till en klass och ville skaffa sig respekt och hävda sig gentemot oss andra. Kunde även bero på att hans far var amerikan, den amerikanska mentaliteten. Dickie pratade flytande svenska för modern var svenska.
När Dickie såg vad Henrik gjorde mot mig hakade han på. Det mest frekventa tilltaget var kalsonggreppet. Båda pojkarna eller en och en smög sig fram bakom mig och stack ner händerna mellan rullstolens ryggstöd och min rygg. De trevade sig fram till kalsongens resår och drog till. Det gjorde så ont i pungen, brändes som eld. Skar in i rumpan. Pressade ryggen i försök att hindra deras händer. Det lyckades sällan. Hade kunnat gå till toaletten och rättat till kalsongerna, men gjorde det inte. Gick aldrig på toaletten när jag var i skolan fram till högstadiet. Inga fel på assistenterna, de var bra på alla sätt. Förmodligen var orsaken den att jag fann det jobbigt att bli hjälpt av en annan person än far och mor, barn som jag var.
Att ta ett kalsonggrepp var vanligt förekommande bland oss pojkar i klassen. De kunde ofta värja sig mot det hemska jämförelsevis med mig.
Efter en tid undrade mor varför mina kalsonger ofta var uttänjda, ibland även trasiga. Jag hittade på något. Vågade inte säga som det var.
Ju längre tiden gick desto underligare blev det. En del av de klasskompisar som jag hade spelat kula, fotboll, byt bilder eller suttit på en bänk och pratat med innan Henrik kom till klassen, började även de reta mig. Dock inte i alls samma utsträckning som Henrik och, i sinom tid, Dickie hade gjort. Mina forna lekkamrater visade alltså upp ett helt nytt ansikte. Det tyckte jag också var jobbigt, men mest märkligt.
Till slut berättade jag med gråtklumpen i halsen för mor hur det var i skolan. Hon ringde då till Henriks föräldrar och efter det samtalet blev det mycket bättre. Inga fler kalsonggrepp och Henrik började allt eftersom visa vänlighet mot mig. Dickie likaså. Även de forna lekkamraterna återfick sina gamla ansikten.

Även om jag blev retad en del av min skoltid tyckte jag alltid om att vara där. 

"Föredraget är lärorikt."

Barnen (3:or) lyssnade intresserade på mitt föredrag i Byängsskolan i går. De ställde många bra frågor. Lärarna tyckte att det var lärorikt.

Uppdrag i Täby.

I morgon ska jag till Byängsskolan i Täby. Det är tredjeklassarna som jag ska inspirera till att förstå att de har möjlighet att nå dit de vill, förutsatt att de studerar, tränar eller repeterar flitigt, eller vad de gör i deras strävan.
Så klart blir det en hel del även om bemötande. Bokens omslag är ett bra exempel när jag är ute och pratar till barn:

Du ser en bok som du tycker har ett tråkigt omslag. På grund av omslaget vill du inte läsa den, för du tror att även boken är tråkig. Då har du en förutfattad mening om boken. Att ha en förutfattad mening, vad betyder det? Att tro något till exempel om en person eller bok som du inte vet om det stämmer eller inte.

Samma sak gäller när du träffar människor som du inte har träffat tidigare. En ny elev börjar i klassen. Du tycker att hen har fula kläder på sig, och tänker då att hen inte är rolig att leka med. Men hen kanske är jätterolig att vara med. Du vet ju inte, för ni har aldrig varit med varandra.

Inför föredraget har lokaltidningen ´Mitt i´ gjort ett reportage. Surfa dit.

´Sikta mot stjärnorna och nå dit´

Mitt namn är Johan Nordansjö, och arbetar som föredragshållare och inspiratör.

Jag önskar besöka er på ert företag/er skola och prata om bemötande människor emellan och vikten av att tro på att vi kan.

Jag lever efter devisen ´Jag kan.´ Om jag inte hade gjort det hade jag inte nått mina mål:

Paralympier och världsmästare i rullstolsåkning (friidrott)

Skriva en roman som blev utgiven på ett förlag

Finna kärleken och få två underbara barn

Livet är fullt av möjligheter. Det som begränsar många av oss är det negativa tänket: "Jag kan inte.", "Jag vågar inte.". Detta tänk gör ingen glad, så släng bort det. Spola ner det! Bygg upp det positiva tänket. Genom det har vi möjligheter att nå dit vi vill. Livet blir så mycket roligare och händelserikare. För det finns egentligen ingenting som är ouppnåeligt. Jag ger er tips hur ni ska tänka.

Det finns en sorts varelse på vår jord som kallas för människa och det är vi.

En del av oss har svart hy, en del har ett ben, andra har en annan sexuell läggning än vad du har medan andra har talsvårigheter. Andra är födda i länder som du inte är bekant med och så vidare.

Trots att alla är vi människor förekommer det dagligen att en del av oss ger varandra dåliga bemötanden, och det på grund av avvikelser från bilden som vi själva har målat upp hur en människa ska se ut, vara och föra sig. Vad kan det bero på att en del gör det?

Jag berättar och visar sketcher på film, med bland annat mig som aktör, om hur bemötande inte ska gå till. Jag ger råd hur du ska tänka när du bemöter en för dig obekant person.

Följ med på en spännande resa. 

´Sikta mot stjärnorna och nå dit´ ger ögonöppnare och inspiration samt skratt och allvar.

Med positiv hälsning

Johan Nordansjö

En av Content Talarbyrås talare

Hagsätra torg 44

124 73  Bandhagen

Tel: 072-1550590

Blogg: www.omsorgsfamiljen.blogspot.se 

Det finns hopp trots allt för mänskligheten.

Nyss ringde jag till Fellingsbro folkhögskola. Jag kom till skolans administration och frågade efter läraren som jag sökte. Kvinnan som svarade sa att hon inte visste var hen var, men hon kunde säga till hen ringa upp mig. Jag gav mitt nummer och vi avslutade samtalet.
Kort därefter ringde kvinnan mig och meddelade att läraren är åter på skolan nästa vecka på måndag. Så fort hon ser hen ska hon säga att hen ska ringa mig.

Jag satt orörlig en stund av chock efter jag hade tryckt av, chocken av att kvinnan tog sig tid att ringa upp. Om det händer är det ytterst ytterst sällan att skolor och företag ringer upp och meddelar mig som kvinnan gjorde. Jag ringer flera gånger per dag till dessa så erfarenhet har jag av att inte bli uppringd.
Det finns trots allt hopp för mänskligheten.