Ska livet vara så här?

Jag kommer hem från arbetet trött och med en längtan att få umgås med mina kära.
Vi sätter oss vid bords för att äta middag. Inte varje kväll det blir vi alla fyra beroende på att barnen är på deras aktiviteter. Vid bordet är det överenskommit att inga Ipads och mobiler får nyttjas utan vi ska använda denna tid att prata med varandra.
Om jag har tur sitter barnen med i fem till åtta minuter. De är inte så talförda, så jag frågar vad de har gjort i skolan, vad de fick till lunch, om de hade det roligt på träningen. De svarar. När de har ätit går de från bordet och sätter sig i vardagsrummet. Sonen på elva år startar sin XBox och jagar och skjuter fiender eller loggar in sig på Netflix och ser på film medan den sjuårige tösen kryper upp i soffan med sin Ipad. Från och med då och två timmar framåt är de inte kontaktbara. Varenda vardag. Vecka efter vecka.
Jag tycker att det är så trist att det har blivit så här. Jag vill umgås med barnen. Det var därför jag ville ha barn. Att umgås innefattar mycket som spela brädspel, spela kort, måla eller rita, baka en kaka, bryta arm, hitta på dansrörelser med dottern, sitta i soffan och läsa en bok tillsammans eller endast sitta och prata.
Det tar endast få minuter från att barnen har gått från bordet till att min fru tar fram sin mobil och kollar på Facebook eller spelar. Också okontaktbar.
"Jag anar, eftersom du har varit ledig från arbetet, har din mobiltelefon gått varm i dag. Kan vi prata eller spela något. Kinaschack?"
"Nej. Det är nu min lediga tid."
Jag suckar. Går mot fruns och mitt sovrum. Stannar till och ser på barnen  Deras blickar tittar på respektive skärm med full koncentration. Vill krama om dem och visa att det finns en värld utanför Internet, en värld som är minst lika fascinerad och spännande. Har hört att det är viktigt att barn efter skolan får tid en stund till det som de tycker om att göra. Tänker på det samtidigt som jag stänger dörren till sovrummet efter mig. Ser klockradions digitala siffror och konstaterar att om en timme och fyrtioåtta minuter får jag umgås med barnen. Även med min fru.
I går var det samma visa. Efter middagen satte sig barnen och såg på sina skärmar, och så frun. Jag gick till sovrummet. Brukar nu skriva på min autofiktion, ett ypperligt tillfälle, men jag iddes inte. ´Ska livet vara så här?´, tänkte jag och såg ut på den intetsägande parkeringsplatsen i kvällsmörkret. ´Vill inte det.´

Klockan åtta stänger barnen motvilligt av och kommer till mig. Jag frågar och försöker låta det glatt.
"Vad vill ni göra nu?"
"Vet inte", säger sonen.
Jag rabblar namn på brädspel och kortspel.
"Inte i dag."
"Måla eller rita?"
"Nej."
Tiden går och snart är klockan nio. Sovdags.
Dottern förstår att jag är ledsen. Hon drar fram en stol och sätter sig bredvid mig med skolkatalogen. Pekar på de som hon vet namnet på.

Kvart över nio hörs barnens lugna susningar. Trycker fram manuset på datorn och börjar skriva. Väntar mig att frun kommer snart och lägger sig i sängen, vår egen lilla pratstund. Det tar endast fåtal minuter så är jag inne i manusets värld. Glömmer tid och rum.
Hör hennes fötter mot parkettgolvet. Jag sneglar på datorns klocka, 23.36.
"Godnatt", säger hon och drar täcket över sig.

 
Har förstått när jag har hört mig för hos andra familjer med barn i samma åldrar att de oftast har det likadant som oss. Det tröstar något.

Koppning.

Gårdagens akupunkturbehandling för att förbättra den minskade rörligheten i benen fortlöpte inte som det var tänkt. Nålarna på nacke, rygg, ben och fötter hade suttit i tio minuter då jag kände att jag höll på att svimma och kallsvetten bröt fram. Behandlingen avbröts. Koppning tog vid och den gick utan missöden.

Obduktion av ett lik på ett bårhus om fantasin är livlig.

Ett nytt år bara timmar bort.

Sällan avlägger jag nyårslöfte. I år gör jag ett undantag och det för att sätta mig själv under press. Nästa år ska jag skriva klart manuset till min andra bok som blir en autofiktion. Jag har skrivit i två år och är ärligt lite trött på det. Drivkraften för mig att fortsätta att det var en sådan härlig kick och känsla av eufori att se min roman i bokhandeln när den gavs ut för 13 år sedan, det vill jag uppleva igen. Vill även återuppleva den sprittande känsla av att mitt alster blev läst av många. En energiboost som saknade motstycke.

Nordansjös tips.

Få en ljus framtid genom att tro på att du kan. En oerhört enkel åtgärd som dessutom är gratis.

Skrivandet på min andra roman fortskrider.

Jag har nu skrivit i två år och det är rolig fortfarande. Oftast kommer idéerna och orden till mig som en strid ström. Ibland så strid att jag inte hinner skriva ner dessa innan de sugs ner i Glömskan, det ogästvänliga mörkret. Befinner då i min bubbla.
Det blir som jag hade tänkt mig innan jag började skriva, en roman baserad på mitt liv. Sextiofem sidor har jag hunnit med och det med enkelt radavstånd och elva i teckenstorlek. Etthundra sidor uppskattar jag att det blir till slut.
Titeln har jag kommit fram till, men det avslöjar jag inte. Även idén till omslaget har blivit verklighet, så nu är det den jag ser när jag öppnar filen med manuset.
Jag har som mål att få manuset färdigt 2019. När romanen sedan släpps, det har jag ytterst lite att styra över. Först ska jag finna ett förlag som vill ge ut den och det kan ta lång tid med tanke på den hårda konkurrensen som är nu. Senast 2020 ska romanen stå på hyllorna ute i bokhandlarna.

Beprövade grepp som inte får de resultat som jag vill ha gör att jag nu tar nya.

Jag har givit mig in i en bransch där konkurrensen är tuff. Det är många föredragshållare med mig som pratar om vikten av att tro på sig själv. Här behöver jag göra något annorlunda, något som positivt sticker ut, i mina föredrag jämfört de andra för att skolor och företag ska välja mig framför dem. Jag gör något annorlunda, nämligen att även prata om bemötande. Exempelvis hur tänket ska gå när vi möter för oss nya människor. Det räcker tydligen inte. När jag ringer upp rektorer efter jag har mailat ut säljbrevet och frågar om intresset för föredraget får jag från så gott som alla svaret att det låter intressant. "Viktiga saker som du tar upp, Johan." har jag fått till svar ett antal gånger, men där stannar det. Anledningen är ofta att läsåret redan är planerad. Ibland är skolornas ekonomi som sätter käppar i mina hjul. Jag får erkänna att det är oerhört svårt för mig att få uppdrag.
Företagen bör inte vara lika svårt att nappa. Jag vill tro att de har bättre ekonomi än de flesta skolor. Mina föredrag lämpar sig väl till upptaktsträffar och utbildningsdagar. När de bestämmer sig att ha en talare söker de ofta efter en "kändis" eller en som har varit och pratat i andra företag vars anställda har pratat gott om. Jag är ingen känd person som före detta simmaren Anders Olsson, men kanske är jag lika underhållande och säger samma saker om att tro på sig själv som honom. Testa mig!
Döma av feedbacken från åhörarna och de referenser från uppdragsgivarna är föredragen inte dåliga på något sätt. De är intressanta och väldigt inspirerande. De ger även en inblick, nyttig men skrämmande sådan, hur en del av oss bemöter dem som för sig olikt och är annorlunda.

Beprövade grepp som inte får de resultat som jag vill ha gör att jag nu tar nya.

Jag får så mycket positiv feedback från elever, lärare och andra åhörare efter mina framträdanden att jag uppfattar att föredragen är tillräckligt bra och intressanta nog, och därmed stärks självförtroendet än mer. Dessvärre får det sig en knäck när jag månaden efter sitter på kontoret i Hagsätra och kontaktar möjliga intressenter med email och telefonsamtal, och inte får något som helst positivt svar.

För att få rektorerna ska förstå att det som jag pratar om är nyttigt för eleverna att få sig till livs, har jag för en vecka sedan kontaktat en del lärarförbund. Jag har erbjudit de ett kostnadsfritt föredrag i deras lokaler för att på så sätt sälja in det. I mina säljbrev vill jag med deras tillåtelse skriva, ´På rekommendation av Lärarförbundets Xs avdelning erbjuder jag föredraget.`

Detta är mitt nya grepp.

Ger upp gör jag inte, men just nu känns det tungrott. Väldigt tungrott.

Bitter erfarenhet.

Det är uppenbart att det finns människor som fortfarande behöver lära sig hur ett bra bemötande ska gå till. Det fick jag bittert erfara på nytt efter jag hade hållit ett föredrag på en skola. Eleverna på denna skola var vuxna och studerade antingen på programmen Barn och fritid eller Vård och omsorg.
I föredraget hade jag tagit upp vikten av att ge ett bra bemötande och eleverna hade fått klart sig hur ett positivt sådant skulle gå till. När jag var på väg att lämna skolan, stötte jag ihop med en elev från en annan klass i korridoren. Mannen kände igen mig från sitt tidigare arbete i Hagsätra där även jag numera arbetar, dock på olika avdelningar. Han inom hemtjänsten och jag med det administrativa. Han frågade mig vad jag gjorde där. När jag samlade ihop min mun för att kunna svara vilket tog en sekund tröt hans tålamod och vände sig direkt till min assistent och frågade ut honom om vad "han" gjorde där.
Snacka om kontrast från klassen som lyssnade intresserad och bemötte mig bra till hans bemötande.