Vare sig vi vill eller inte kan livet svänga tvärt vänster. Eller höger.
En brant uppförsbacke tornar upp sig när vi går på en blomstrande äng.
I den mörkaste av alla tunnlar trevar vi fram. Långt där framme kan vi ana en liten låga.
Mitt liv var harmoniskt. Tempot var hanterbart. Jag arbetade, frun likaså och barnen skötte skolan. Visst förekom det dippar, som det gör i varje familj. Vid dessa tillfällen fick jag och min fru dra i vissa tåtar för att komma upp.
En kväll efter en dag på stranden, upptäckte jag ett stort område på utsidan av höger lår som inte var hårbeväxt. Ända sedan jag lämnade barnstadiet, har benen varit rätt så ludna. Hur har det blivit så här?, funderade jag. Letade i minnet förgäves. Vet inte riktigt när upptäckten gjordes, men troligen var det under sommaren 2018. Jag tänkte inte mer på hårbortfallet utan livet fortsatte sin gilla gång.
Våren därpå under joggingturerna kände jag att det var något som inte stod rätt till. Det var inte lika lätt att dra bak höger fot för en ny spark som det hade varit. Kanske berodde det på en dålig nattsömn (vid den här tiden hände det att dottern hellre ville leka än sova) eller något huvudbry som låg och skavde. "Det går säkert bra nästa pass." Det gjorde det, men de fortsatta passen den sommaren blev flertalen sämre än vad det brukade göra. Jag blev bekymrad.
Sommarens värme avtog allt mer. Snart kom vinterns köld. Att sätta mig på toalettstolen har jag gjort sedan jag flyttat till en egen lya 1986. Enkelt. Om jag hade blivit väckt på natten, hade jag satt mig utan missöden. Efter att ha dragit ner byxorna, greppade jag ett handtag på väggen och hävde mig upp till stående för att sedan sätta mig. Den där vintern blev det inte lika lätt. Styrkan i benen hade minskat och, som jag har berört tidigare, höger bens koordination.
Hade åldern tagit ut sin rätt? Redan. Jag var då 54 år. Jag kunde inte ta in det. "Det måste vara något annat som gör att min kropp fallerar."
Fem år passerade. Från att ha kunnat sparkat mig fram baklänges långa sträckor, upp rill fem kilometer, klarade av att rulla upp- och nerför backar och trottoarkanter, sätta mig i sängen från rullstolen och även sätta mig på toaletten till att jag i dag inte kan något av detta. Det för att benen kan jag knappt röra. Känseln i fötter och ben har minskat, likaså i överkroppen upp till bröstvårtorna. Visst är det tråkigt att jag har blivit begränsad och mindre självständig, men det kan jag hantera. Däremot tycker jag synd om barnen. De hade en far som redan innan den uppkomna rörelseproblematiken inte kunde leka, utöva någon idrott och umgås på det sättet som de helst ville. Vad tänker dem? Tycker de att det inte är någon skillnad eller gör de det?
Däremot kan jag inte hantera är att inte veta orsaken till den nedsatta rörligheten. Jag måste få veta. Min första tanke var att nerver var klämda av en kota eller fler i ryggraden. Jag bad om att få bli magnetröntgad för att få veta om det var så. Plåtarna visade att en disk mellan två koter i svanken hade kommit ur sitt läge, men inte så pass att den irriterade några nerver. Kunde det vara förträngning i halsryggen, funderade jag. Det blev ytterligare en magnetröntgen, då under narkos. På grund av spacititeten kan jag inte ligga stilla så pass att plåtarna blir skarpa. De visade inte heller något som härledde till oförmågan att röra på benen.
I höstas vaknade jag en morgon med ordet borrelia i tanken. Kan jag ha blivit smittat av en fästing? Visste att borrelia kunde orsaka förlamning. Jag bokade tid för att ta blodprov. Närmäst övertygad stt jag hade borrelia, blev jag ledsen när pappret kom häromdagen med svaret. Ingen borrelia. Orsaken till tårarna var att borrelia finns möjligheter att medicinera bort genom antibiotika.
Nu står jag handallen. Vet inte vem eller vilka jag ska vända mig till som kan ta reda vad som gör så här mot min kropp..Jag vill veta. Jag måste få veta.
Mitt liv är fortfarande harmonisk, men det kan vara bättre.
