Dialogen kanske skulle bli så här.

Häromdagen gick jag mot Stockholms östra. Jag skulle ta tåget hem efter ännu en arbetsdag. Vid entrén hörde jag orden säga:

  "Can I pray for him?"

Jag vred på huvudet och såg en man som hade fått ögonkontakt med min assistent.

  "No", sa assistenten och vi fortsatte in.

Om jag inte hade mina talsvårigheter, hade jag velat pratat med honom där och då. Dialogen kanske skulle bli som följande:

- Varför vill du be för mig?

- Du ska inte behöva sitta i rullstol. Ingen ska behöva göra det.

- Tror du att Gud kan göra underverk?

- Jag tror inte, jag vet.

- Har du själv sett det?

- Ja.

- Och det skedde plötsligt, helt utan signaler att det kunde ske?

Mannen nickade.

- Tror du att mitt liv blir bättre om jag skulle kunna gå?

- Ja.

- Hur kan du vara säker på det? Det enda du vet om mig är att jag inte kan gå. För dig är jag en främmande person.

- Att kunna gå leder till vänner och familj. Göra saker som bara du kan drömma om.

- Menar du att jag inte har vänner för handikappets skull?

- Vänner har du på ditt boende tänker jag mig, men riktiga. Vänner som hänger med på semestern eller går ut på restaurang och äter middag. Det hade väl varit roligt?

- Du vet knappt något om mig och ändå målar du upp en bild av mig. Du är inte lite fräck.

- Hur är det då?f

Jag berättde. Varvade små bedrifter med stora. Efter en stund såg jag att mannens intresse vacklade.

- Om du vill prompt be för folk, informera dom att dom kan gå till din kyrka, sa jag och gick.

Lösningsorienterad.

Jag säger sällan till när det är något som hindrar mig. Vet att det finns möjligheter att ta mig runt det. Inte alltid, men oftast svävar lösningen in i medvetandet när jag har funderat en stnnd.

Tvekade om jag skulle påpeka för SL att hissen ner till perrongen i Tekniska högskolans tunnelbanestation, den mot Drottning Kristinas Väg, har varit ur funktion i en vecka och ställa frågan när den blir lagad. Orsaken till tvekan var att jag som färdtjänstkund reser gratis med kollektivtrafiken. Kundtjänsten kanske skulle svara i något stil med att jag som inte betalar något för resa med dem bör vara glad när hissen fungerar och inte säga till när den inte gör det.

Jag släppte tvekan och skrev ett email till kundtjänsten. Deras svar var att det finns ingen prognos till när hissen fungerar. Jag fick rådet att ta kontakt med Tillgänglighetsgarantin. Genom den får jag bl a hjälp med att ta mig från en station till en annan. Log när jag läste det. Såg framför mig minen på personen som skulle hjälpa, om kontakten hade tagits, du-har-väl-färdtjänst-minen.

Lösningen i det här fallet blev att hoppa av Roslagsbanan en station tidigare och ta tunnelbanan, Universitetet, därifrån.

En påskhälsning.

Tulpaner i vasen. Solstrålar skiner in på duken. Äggen ligger i kokande vatten. En halvklämt kaviartub på diskbänken. Kylskåpskalla sillar upplagda på tallrikar. Påskris med gula och lila fjädrar i vardagsrummet. Purjolök och burk med locket av med röd rom. Dammkorn dansar i solstrimman. Påskmusten kyls i kylskåpet. En hare på gräsmattan skuttar i väg. Den inkokta laxen i ugnen. Creme fraiche-klick på diskbänken. Hängen i björken utanför fönstret dallrar. Locket från kastrullen med potatisen lyfts och vattenångan stiger. Gårdagens hembakta bröd ligger uppskuret i en korg på köksbordet. Cheddarn och smöret plockas fram. En ljum vind från den öppna balkongdörren. Gubbröra på knäckebröd. Snöfläck vid uteplatsen. 

Märker guldkllimparna att jag inte längre är mobil?

Kroppen fungerar inte längre som den ska, som jag tidigare berättat om. "Längre? Din kropp har ju aldrig fungerat", hör jag mina vänner säga. Förvisso är det så, men jag själv har aldrig sett det så. Trots skavankerna har jag gjort det jag har velat. Har inte blivit ledsen eller besviken när jag inser, och den insikten i de flesta fallen kommer snabbt, att det jag inte kan uppleva eller göra hur jag än strävar. Är jag nu ärlig mot mig själv? Jag vet inte. Har det aldrig runnit en tår av besvikelse eller två när CP-skadan la krokben för mig? Är dessa tillfällen glömt med vilja för jag vill inte acceptera att det var jobbigt? Däremot när jag ser en liten möjlighet, så liten som en mikrotopisk möjlighet, håller jag på tills jag når fram. Det ska hända något exceptionellt som gör att jag lägger av.

Från att kunna sparka mig fram baklänges och sätta mig på toaletten till att knappt kunna röra på benen längre. Även koordinationen i armarna har blivit sämre. Än så länge är orsaken döljt i dunkel, trots att min rygg och nacke har magnetröntgats. Jag var säker på att en eller flera nerver var klämda, men enligt kirurgen som jag fick ett möte med kunde inte se på plåtarna att det var det. Viss förträngning vid en del av halsryggen såg han, men inte så pass att det är orsaken.

Jag fortsätter att söka efter orsaken till besvären. Senast genomgick jag en neurogisk undersökning för att få lokalisera var felet eller felen är någonstans. Jag fick elektriska stötar i flera olika ställen på kroppen. Jag väntar på resultatet.

Vad tänker våra barn när de ser att deras pappa är nu inte mobil i sin rullstol, om de nu gör det? Förr tog jag mig till deras rum och satte i gång och prata intresserad om deras hobbys eller annat som var aktuellt. I dag behöver jag hjälp, vilket gör att det blir färre gånger. Kanske tycker de att det är skönt. Vet själv hur jag var i deras ålder, kände detsamma.

Eller märker guldklimparna ingen markant skillnad? Jag har inte sprungit, lekt kull, spelat fotboll, tennis, bangolf, inte cyklat, ritat, byggt med lego, bakat med dem och det för jag inte har kunnat. Däremot har jag varit med vid sidan och hejat på och instruerat.

Lokal för föredrag i Täby sökes.

Så länge som jag har hållit föredrag har jag rest till de som vill lyssna. Det har varit mest till skolor, men även ett och annat företag har hört mig.

Efter Coronapandemin har det inte blivit något föredragsuppdrag trots idoga försök, precis som tidigare, med mailutskick med uppföljande telesamtal. Orsaken till det vet endast de berörda, men om jag spånar; mitt arvode är för högt (3.000kr), planeringen för verksamheten är redan lagd eller att föredragen, enligt rektorer och chefer, är inte nog intressanta och lärorika.

Nu vill jag vända på det hela, för att se om det blir bättre. Skolelever och företagsanställda inom Stockholmsområdet kommer till mig, men mitt aber är att jag har ingen lokal att vara i. Så jag slänger ut frågan, Har någon av er en lokal i Täby som jag får hyra mellan kl 11-13 en vardag i maj? Biosittning för 50 personer. Jag använder mig av Power Point, och behöver därför el, projektor och vit duk. Kostnad?

Denna första gång får eleverna från skolor i Täby stå vid sidan utan koncentrationen ligger på att bjuda in utvalda företag i kommunen. Det blir gratis, och det för att se hur intresset blir. Om det visar sig ett högt, kommer jag att vid nästa tillfälle ta inträde. Jag kommer att hålla föredraget som heter Sikta mot stjärnorna och nå dit. Pratar bland annat om mina två romaner och min idrottskarriär som bevis på att det finns möjligheter att nå våra mål om vi har det positiva tänket.

Det vore kul att ställa mig på en stor scen som Tibble Teaterns inför fullsatta rader. Det är ingen dröm, det är ett mål. Det vore även märktigt.

Det har skrivits om mig.

I veckans nummer av Mitt i Täby finns det en artikel om mig och min fem-månaders-unga bok. Tryck här och få upp den på skärmen.

Ytterligare en bock.

I lördags på Akademibokhandeln i Täby Centrum satt jag och signerade min bok ´Att inte försöka är att dö en smula´.

Jag har nu bockat av boksignering i butik från min bucket list.