Jag saknar att byta bajsiga blöjor.

Jag har insett att jag har missat och missar en viktig kontakt med mina barn, och det gör mig ledsen.
Vad mysigt det hade varit om den då arton månader gamle sonen hade puffat på mig klockan tre på morgonen och ville ha välling. Sömndrucken hade jag tagit upp den sängvarma sonen i famnen och gått ut till köket. Jag hade känt en liten arm läggas runt min nacke, samtidigt som bajsiga blöjor skulle göra sig påminda. Vi hade småpratat med varandra medan jag rörde i vällingen. En puss på munnen hade jag fått, vilket skulle ha gjort stunden än mer salig för mig.
Tillbaka hade jag lagt guldklimpen på min sida i vår stora säng. Han hade tagit nappflaskan med de knubbiga händerna och druckit upp vällingen med ljudliga klunkar. Jag hade passat på att byta blöjorna, göra det snabbt så jag skulle hinna lägga mig bredvid honom innan han hade somnat.
Den då arton månader gamle sonen puffade aldrig på mig när det sög i välling tarmen. Likadant är det nu med den arton månader gamla dottern, och det är inte märkligt. Barnen vet att de inte får välling av mig, för jag kan helt enkelt inte koka välling på grund av mina armar som jag inte kan kontrollera. Smarta barn, precis som alla andra barn. Varför gå till en som man inte får hjälp av?
Denna missade kontakt med barnen, får den konsekvenser i vår relation i framtiden?
Som en kompensation, nej det går inte att kompensera denna kontakt med något. Däremot är det viktigt att jag nu leker med dem när de vill leka och hjälper dem med det jag kan.