Det bor en man i samma trappuppgång som oss. Han är troligen nyinflyttat, för jag har endast sett honom i tre fyra månader. De få gånger vi springer på varandra, pratar mannen till mig som jag vore ett barn. Jag blir kränkt och så arg att jag vill säga med hög röst ´Sluta upp med att bemöta mig som en barnrumpa. Tala till mig som vuxen´. Men det låser sig, får inte fram ett ljud.
När det inte går att föra fram det verbalt, får det bli skriftligt, för nu räcker det. Nedanstående rader plus min bok ska jag ge mannen nästa gång jag ser honom.
Hej!
Det är trevligt att du tar kontakt med mig, men jag vill upplysa dig om att du gör det på ett fel sätt.
När du
pratar till mig gör du det som om jag vore tre år. Det händer även att du klappar
mig på huvudet. Jag känner mig då kränkt, samtidigt som jag blir arg och
väldigt ledsen. Varför gör du så här? Det här är ett mycket dåligt bemötande
från din sida.
Ser du inte
att jag är vuxen? Vad får dig att tro att jag har ett mindre utvecklat
intellekt än andra i min ålder bara för att jag sitter i rullstol, har
talsvårigheter och okontrollerade rörelser? Jag har svårt att tro att du
bemöter andra vuxna människor på samma sätt, men det kanske du gör. Jag känner
dig ju inte.
Du är inte ensam om att ge mig ett
dåligt bemötande, så jag bör vara van. Men jag blir aldrig van och jag får inte
bli det heller, för då har jag förlorat som människa.
Jag har en CP-skada
som följd av den syrebrist som jag fick vid min födelse. Skadan är ett fysiskt
handikapp, inte ett psykiskt. Det innebär att mitt intellekt inte är skadad. Så
prata till mig som vuxen som
jag är.
Jag är 46
år. Jag är gift och tillsammans
har vi två guldklimpar till barn. Jag arbetar som föredragshållare, där jag
bland annat pratar om vikten av att bemöta varandra på ett bra sätt. Är även
bloggare, www.omsorgsfamiljen.blogspot.se .
I handen håller
du min debutroman ´Mitt nakna jag´. Läs den! Min förhoppning är att du lär dig då
att bemöta andra som du själv vill bli bemött.
Johan
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar