Det är inte märkligt i ju för sig. Vem vill komma in i en famn som är hård och skakig som min? Dottern, som är arton månader, hennes ovilja är förståeligt, men jag saknar det så. Jag önskar att hon kryper upp till mig i soffan och sätter sig i mitt knä, lutar det lilla huvudet på mitt bröst, jag pussar hjässan och luktar på det tunna håret, omfamnar det lilla livet och smeker de fina lena armarna.
Vem vill komma nära mig när det kan när som helst eller inte alls komma ett slag från min spastiska högra arm? Jag önskar att dottern, när hon vaknar vid sex-tiden på morgnarna, kryper ner till mig, inte till min käresta, och gosar innan det är dags att kliva upp. Vi skulle småprata med varandra, sjunga ´Lilla snigel´ som hon tycker så mycket om, smeka hennes mage medan hon med sitt pekfinger utforskar mitt ansikte.
Tack och lov finns det stunder som hon vill vara nära mig. När jag sätter mig i permobilen för att gå ut, kan hon knappt bärga sig förrän hon blir upplyft och satt i mitt knä.
När vi äter är det vanligt att hon vill hjälpa mig med maten, och visst får hon det. Går riktigt bra, bortsett från det att hon har ett alltför högt tempo. Många gånger hinner jag inte svälja förrän det väntar en nästa rågad sked framför munnen på mig.
Dottern är en hjälpsam tös. De morgnar jag ska till arbetet, händer det att hon bär fram mina strumpor och ytterskor. Strumporna försöker hon få på mig. Så sött att se, men än klarar hon det inte.
Det bästa av allt är när hon springer fram till mig när jag kommer hem, och lutar ena kinden mot mitt knä och omfamnar benen. ´Om jag inte kan krama pappa däruppe får det bli här nere´ tror jag att hon tänker. Därefter ser hon på mig, ställer sig på tårna och pluttar med läpparna, och ger mig en blöt puss.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar