Det fungerar bra ändå.

Jag lider av prokrastinering.
Jag är en man som strävar efter att ha så lite defekter som möjligt, både fysiskt och psykiskt, och det har jag lyckats rätt så bra med. När jag insåg att jag hade denna obehagliga symptom, blev jag ledsen och deprimerad. Jag har genomgått behandlingar på egen hand, både de behandlingar som har tagits fram efter en lång tids studier och forskning gjorda av läkare och andra kompetenta på området, och andra som huskurer. Huskurer som har gått från generationer till generationer. Inget har hjälpt.
Prokrastinering innebär inom kognitiv beteendeterapi att vanemässig förhalning eller undvikande av planerade handlingar, beslut och arbetsuppgifter, trots vetskap om att det kan leda till negativa konsekvenser. Man substituerar medvetet viktiga aktiviteter med alternativa aktiviteter som kanske måste göras, men som inte alls bidrar till att man uppnår sina mål.
Ett konkret exempel är att när jag skrev min första roman. Även om jag fann det roligt att skriva manuset hade jag lätt att fastna framför ett TV-program, när jag var på väg att sätta mig framför datorn. Inte alla gånger, men så många så att det blev besvärande. Det sorgliga var att programmen var jag föga intresserad av. När jag skrev förstådd jag inte varför jag hade inte börjat skriva direkt, för när jag väl gjorde det fann jag att det var bland det bästa jag visste om att göra.
När jag tänker på de timmar som jag slängde på slötittandet, blir jag förbannad på mig själv. Det är möjligt att romanen hade släppts ett år tidigare än vad det nu gjorde om inte prokrastineringen hade ställt det.
.
Det har tagit många år att erkänna det för mig själv. Efter nyår har tanken att berätta om symptomen för er andra fötts. Jag tänker att ni har säkerligen funderat varför jag är som jag är. Ärlighet är det som jag värdesätter högt hos er och då är det inte med än rätt att jag berättar om prokrastineringen som jag har.