Häromdagen köpte jag kritor till dottern, tjocka kritor för målning på asfalt eller betong.
- Ut och måla, sa hon direkt när det gick upp för henne vad det var för något.
Eftersom min fru hade en kompis på besök, följde jag med ut.
Måtte det gå bra. Inga klämda armar och ben i hissdörren, inga klämda fingrar i porten, inte snubbla på fötterna, tänkte jag när vi var på väg mot hissen. Dottern iklädd en rosa klänning och i händerna bar hon en liten rosa Hello Kitty-handväska och den blå hinken med kritorna. Om hon hade fått, hade hon både badat och sovit i klänningen, så fäst var hon vid den.
- Kom nu pappa, sa hon något otåligt.
- Kommer. Trycker du på knappen? sa jag och ägnade min usla sparkteknik en tanke. Annat var det förr, då gick det snabbt.
Jag rundade hörnet. Såg hur hon stod och kämpade med hissdörren.
- Jag hjälper dig.
Skyndade mig fram och höll upp den.
- Jag kan själv.
- Jag vill inte att du klämmer dig som du gjorde häromdagen. Minns du det?
Hon nickade allvarligt och gick in.
Vid porten ställde hon sig på tå för att vrida om låset.
- Det är bättre att använda min nyckel.
Jag pekade på en dosa som låg bredvid mig på sitsen.
- Jaha, sa hon som det gick upp ett ljus för henne.
Tog dosan och tryckte på knappen med en fyra målad på samtidigt som hon riktade den mot porten.
- Inte fyran. Ettan däruppe.
Jag tittade på knappen i tron att hon skulle följa min blick. Självklart gjorde hon inte det.
- Den?
Hon pekade på tvåan.
- Nej, men den bredvid. Till vänster.
- Den?
- Ja. Bra.
Dörren öppnades och vi gick ut.
Dottern travade i väg. Jag ökade frekvensen på benen för att hålla jämna steg med henne, trots det ökade avståndet mellan oss. Jag sa att hon skulle vänta på mig. Hon stannade och vände sig om. Döma av ansiktsuttrycket ville hon säga, ´Varför är du så långsam, pappa?´.
- Duktig flicka att du väntade på mig.
Jag tog dosan från henne och la den tillbaka.
- Var vill du rita? Här eller vid gungorna?
- Vid vattnet.
- Bra. Då går vi.
Jag pussade henne lätt på pannan.
Framme vid de åtta trappstegen som ledde ner till lekparken och en bit längre bort fontänen, där barnen brukade bada, sa jag åt henne att stanna. Jag böjde mig ner och såg henne i ögonen.
- Pappa kan inte gå ner här utan jag får gå runt.
Dottern nickade.
- Du tar trapporna och sedan väntar du på mig. Gå inte före till vattnet, uppmanade jag lugnt.
- Ja.
Hon började gå och jag gick så snabbt jag kunde till den stenbelagda sluttningen fyrtio meter bort. Klappret från hennes skor var det enda tecken på att hon var där, för buskar dolde trappan.
Det tog bara två minuter tills jag hade åter henne vid min sida, men det kändes som två timmar. Hon satt på nedersta trappsteget och väntade. Vad hon var duktigt, och det sa jag till henne.
Vid fontänen satte sig dottern på betongplattorna. Tog upp från hinken en krita med matt blå färg. Lodräta streck och ringar blev det.
Jag såg hur roligt hon tyckte det var. Bytte krita då och då. Själv njöt jag av stunden av att vi två, bara vi två, var ute. Annars är det hela familjen som är med och det blir inte samma sak. Då går hon till mamma när det är något, inte till mig.
Jag var en stolt pappa där jag satt.
Väl hemma i lägenheten kände jag mig lättat att allt hade gått bra. Tösen hade lyssnat på mig och hon hade inte gjort illa sig.
Min fru är högst osäker på huruvida jag ensam klarar av att vara ute med barnen. Nu när både tösen och jag kom hem, helskinnad till och med, tillåter förhoppningsvis hon mig mer att göra det.
omslagsbild
fredag 15 augusti 2014
onsdag 13 augusti 2014
Söker efter en ny rullstol.
I går begav jag mig till Hägernäs strand för att se på en rullstol av märket TiArrow. Jag såg stolen på Hjultorget i våras och blev intresserad för den är smidig och lätt.
Lustigt nog görs den bara några kilometer bort från där jag växte upp.
Den återkommande nöten att knäcka när jag provar ut en ny rullstol, är att både få tillräckligt med utrymme för mig att använda benen och möjlighet att haka på och av ett par fotstöd på ett snabbt sätt när behovet finns. Det finns få stolar som har den kombinationen, men mannen som tillverkar TiArrow, sa att det går att göra, även om det blir fixande och trixande.
Med det som blir extra på stolen, som jag behöver för att bli nöjd, blir vikten ungefär åtta kilo. Det är avsevärd skillnad från den stol som jag har nu, en Quickie på fjorton.
Jag kan ta mig fram lättare med en TiArrow, så jag hoppas att min förskrivare säger ja. För er som inte vet är en förskrivare en person som ser om behovet finns hos hjälpmedelsbrukare att få ett specifikt hjälpmedel. Om så är fallet, köps det in. Eftersom stolen kommer att kosta betydligt mer än min nuvarande, kan förskrivaren föreslå en annan inte fullt så dyr. Det beror vilket landsting man tillhör. Vissa säger ja till de flesta önskemål, medan andra är mycket restriktiva.
Min Quickie har gjort sitt. Dessutom, enligt en i verkstaden i Hjälpmedelscentralen i Hallonbergen, har de inga reservdelar kvar till dessa stolar. Det verkar som tillverkningen av den har upphört.
Lustigt nog görs den bara några kilometer bort från där jag växte upp.
Den återkommande nöten att knäcka när jag provar ut en ny rullstol, är att både få tillräckligt med utrymme för mig att använda benen och möjlighet att haka på och av ett par fotstöd på ett snabbt sätt när behovet finns. Det finns få stolar som har den kombinationen, men mannen som tillverkar TiArrow, sa att det går att göra, även om det blir fixande och trixande.
Med det som blir extra på stolen, som jag behöver för att bli nöjd, blir vikten ungefär åtta kilo. Det är avsevärd skillnad från den stol som jag har nu, en Quickie på fjorton.
Jag kan ta mig fram lättare med en TiArrow, så jag hoppas att min förskrivare säger ja. För er som inte vet är en förskrivare en person som ser om behovet finns hos hjälpmedelsbrukare att få ett specifikt hjälpmedel. Om så är fallet, köps det in. Eftersom stolen kommer att kosta betydligt mer än min nuvarande, kan förskrivaren föreslå en annan inte fullt så dyr. Det beror vilket landsting man tillhör. Vissa säger ja till de flesta önskemål, medan andra är mycket restriktiva.
Min Quickie har gjort sitt. Dessutom, enligt en i verkstaden i Hjälpmedelscentralen i Hallonbergen, har de inga reservdelar kvar till dessa stolar. Det verkar som tillverkningen av den har upphört.
lördag 9 augusti 2014
Vår prinsessa.
torsdag 7 augusti 2014
Matmarknad i Suratthanee.
Hela fiskar ligger på en isbädd i några stånd. Kvinnor med varsin stor rejäl kniv står och rensar. Nedanför på golvet bredvid står det hinkar med fiskrens. Flugor har letat sig dit och kalasar.
Hela raden mittemot finns det frukter av alla de slag upplagda: äpplen, kiwi, apelsiner, mango, korta bananer som är sötare i smaken än sina längre släktingar, hela ananaser och andra vackra och mindre vackra frukter som jag inte sett tidigare. Ytterligare en rad bort köps det kött från gris och ko.
Jag är på matmarknad i Suratthanee i sydöstra Thailand. Det är vid sextiden på kvällen. Solen är på väg ner efter ännu en het dag. Övervägande av de som här är handlar för middagen. Det är ett konstant sorl varthän jag går. Från isboxar, stora fläktar i taket som ger en minimal känsla av svalka och små på enstaka bord för att hålla bort flugorna från maten, och från de som köper och säljer. Ingen falanger (thailändsk ord för européer) så långt ögat når. Surratthanee är ingen turiststad. De som kommer hit är antingen de som har tagit sig hit med färja från de närbelägna öarna som Ko Samui och Ko Pha-ngan eller de som ska ta sig över. Kanske övernattar de en natt för att sedan dra vidare.
Jag i sällskap med min frus svåger går runt och ser på allt som finns på den stora marknaden med högt i tak och frånvaro av väggar. Det är rogivande. Att få ta del av andra länders matkulturer är spännande, och jag smakar gärna på nya rätter. Stannar till vid ett stånd där det säljs ananas och ber svågern att ta upp 100 bath från shortsfickan. Jag frågar den unga kvinnan vad en hel kostar på min något knaggliga thailändska. 50 bath. Hon skalade ananasen och delade den i skivor.
- Khunn ma dak brated arai? (Var är du ifrån?) frågar hon.
- Swiden (Sverige).
- Khunn pod passa thai gheng mack (Du pratar mycket bra thai.), ler hon och räcker över plastpåsen med den söta frukten och växeln.
Kvinnan låter förvånad, som så många andra som hör mig prata.
- Mie påmm ben kånn thai. (Min fru är thailändska.).
Vi säger hejdå, och jag och svågern går vidare. Jag ser i ögonvrån att frun, hennes tre systrar och en mängd med barn (syskonbarnen), däribland våra barn, är på väg till bilen bärandes på plastpåsar med middagsmaten. Egentligen vill jag vara kvar, men det är bäst att göra henne till viljes. En hungrig thailändska ska man inte sätta sig upp mot, det vittnar erfarenheten.
Alla dessa genomskinliga plastpåsar, stora som små, som används att ta med sig maten i, från marknader och matstånd längs vägarna, flinar jag. Det måste vara en miljardindustri. Undrar vad som händer om produktionen läggs ner? Blir det kris, folk vet inte hur maten ska tas med?
Det här med som en del säger här hemma att vi bör undvika att äta från en vagn på gatan eller köpa hem färdiglagad från marknader i Thailand eller andra asiatiska länder för att på så sätt minska risken för att bli magsjuk eller få diarré, det är nonsens. Jag har varit i Thailand sju gånger och ätit nästan uteslutande från gatustånd eller marknader, och aldrig känt mig risig i kistan. De flesta rätter som serveras på restauranger i semesterorterna är komponerad för att falla turisterna i smaken, hälften thai och hälften europeiskt.
Ät maten som säljs på gatan och kom närmare Thailand.
Hela raden mittemot finns det frukter av alla de slag upplagda: äpplen, kiwi, apelsiner, mango, korta bananer som är sötare i smaken än sina längre släktingar, hela ananaser och andra vackra och mindre vackra frukter som jag inte sett tidigare. Ytterligare en rad bort köps det kött från gris och ko.
Jag är på matmarknad i Suratthanee i sydöstra Thailand. Det är vid sextiden på kvällen. Solen är på väg ner efter ännu en het dag. Övervägande av de som här är handlar för middagen. Det är ett konstant sorl varthän jag går. Från isboxar, stora fläktar i taket som ger en minimal känsla av svalka och små på enstaka bord för att hålla bort flugorna från maten, och från de som köper och säljer. Ingen falanger (thailändsk ord för européer) så långt ögat når. Surratthanee är ingen turiststad. De som kommer hit är antingen de som har tagit sig hit med färja från de närbelägna öarna som Ko Samui och Ko Pha-ngan eller de som ska ta sig över. Kanske övernattar de en natt för att sedan dra vidare.
Jag i sällskap med min frus svåger går runt och ser på allt som finns på den stora marknaden med högt i tak och frånvaro av väggar. Det är rogivande. Att få ta del av andra länders matkulturer är spännande, och jag smakar gärna på nya rätter. Stannar till vid ett stånd där det säljs ananas och ber svågern att ta upp 100 bath från shortsfickan. Jag frågar den unga kvinnan vad en hel kostar på min något knaggliga thailändska. 50 bath. Hon skalade ananasen och delade den i skivor.
- Khunn ma dak brated arai? (Var är du ifrån?) frågar hon.
- Swiden (Sverige).
- Khunn pod passa thai gheng mack (Du pratar mycket bra thai.), ler hon och räcker över plastpåsen med den söta frukten och växeln.
Kvinnan låter förvånad, som så många andra som hör mig prata.
- Mie påmm ben kånn thai. (Min fru är thailändska.).
Vi säger hejdå, och jag och svågern går vidare. Jag ser i ögonvrån att frun, hennes tre systrar och en mängd med barn (syskonbarnen), däribland våra barn, är på väg till bilen bärandes på plastpåsar med middagsmaten. Egentligen vill jag vara kvar, men det är bäst att göra henne till viljes. En hungrig thailändska ska man inte sätta sig upp mot, det vittnar erfarenheten.
Alla dessa genomskinliga plastpåsar, stora som små, som används att ta med sig maten i, från marknader och matstånd längs vägarna, flinar jag. Det måste vara en miljardindustri. Undrar vad som händer om produktionen läggs ner? Blir det kris, folk vet inte hur maten ska tas med?
Det här med som en del säger här hemma att vi bör undvika att äta från en vagn på gatan eller köpa hem färdiglagad från marknader i Thailand eller andra asiatiska länder för att på så sätt minska risken för att bli magsjuk eller få diarré, det är nonsens. Jag har varit i Thailand sju gånger och ätit nästan uteslutande från gatustånd eller marknader, och aldrig känt mig risig i kistan. De flesta rätter som serveras på restauranger i semesterorterna är komponerad för att falla turisterna i smaken, hälften thai och hälften europeiskt.
Ät maten som säljs på gatan och kom närmare Thailand.
måndag 4 augusti 2014
Svettigt.
Det hjälper knappt märkbart att fönstret är öppet på vid gavel här på kontoret. Energin har jag lite kvar av så här på eftermiddagen. Det som måste göras, gör jag innan lunch. Huvudet kokar snart över känns det som.
Trettio grader ute är det enligt en rikstäckande morgontidnings webb. Långt mycket mer inne.
Trettio grader ute är det enligt en rikstäckande morgontidnings webb. Långt mycket mer inne.
lördag 2 augusti 2014
Sicken otur!
Jag hade tänkt gå med i Prideparaden i dag, men permobilen fick elfel i onsdags. Den är nu inne på service. I fornstora dagar hade jag orkat sparkat mig fram baklänges sittandes i rullstolen paradvägen, men icke i dag.
Besvikelsen är stor. Förhoppningsvis blir det möjligt att gå med nästa år.
Besvikelsen är stor. Förhoppningsvis blir det möjligt att gå med nästa år.
![]() |
| Prideflaggan Kärlekens flagga är det även. |
fredag 1 augusti 2014
Åter in i vardagslunken.
Första arbetsdagen efter två månader av sol, bad, kryddstark thaimat djupt in i den thailändska landsbygden - så djupt så att inte ens gps-signalerna når fram - , i Värmlandsskogarna med fiske, svamp- och bärplockning, grillning i de ljumma sommarkvällarna och promenerande i skogen i fullkomlig tystnad.
Det känns bra att sitta på kontoret igen. Bli kreativ med bokstäverna i bloggen och skapandet av föredragen, det gör mig bara gott. Under ledigheten har det dock samlats grus i skrivmaskineriet känner jag. Svårt att få det flöda, men snart är det som ska. Bokstäverna hinner då knappt med att skrivas ner förrän det står andra på tur i väntan på att förevigas.
Det känns bra att sitta på kontoret igen. Bli kreativ med bokstäverna i bloggen och skapandet av föredragen, det gör mig bara gott. Under ledigheten har det dock samlats grus i skrivmaskineriet känner jag. Svårt att få det flöda, men snart är det som ska. Bokstäverna hinner då knappt med att skrivas ner förrän det står andra på tur i väntan på att förevigas.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)

