Detta härliga liv.

Tar du för dig av livet? Om ditt svar är jakande, på vilket sätt? Kommentera gärna!

Hur fick man fram till att Tekniska Högskolans tunnelbaneperrong finns på markplan?

För en tid sedan, möjligen var det nu i september, sattes dessa skyltar upp i hissen
som kan ta oss från biljettspärrarna på Tekniska Högskolan, ingången som vetter
mot Kungliga Tekniska Högskolan, till tunnelbaneperrongen och vice versa.  En
med texten ´MARKPLAN´ och på den andra står det ´GÅNGBRO´.
Med tanke på att det finns pil och punktskrift på vardera knapp som visar vilket
plan hissen för oss vid tryckning finner jag det onödigt med informationen som
skyltarna ger. Förmodligen handlar det om lagen om tillgänglighet, att det krävs
att informationen ska även ges i form av bokstäver. Eller om det handlar om det
estetiska? Att det blir snyggare med bokstäver.
Nåväl, det kan jag acceptera och gör så, men det märkliga är att skyltarna ger oss
fel information. För att nå perrongen åker vi ner för den är under marknivån, det
vill säga under markplan, men enligt skylten åker vi till markplan. Det korrekta
vore att det stod ´Perrongen´ på skylten. Om det känns viktigt att ha med ´plan´,
bör det stå ´NEDERSTA PLAN´.
För att ta oss från perrongen till biljettspärrarna trycker vi på knappen med
skylten ovanför där det står ´GÅNGBRO´. Vart hän jag ser och söker med blicken
ser jag där ingen gångbro. Det som finns är ett mörkgrått stengolv och det har
funnits där så länge jag har nyttjat tunnelbanetrafiken till och från denna station,
och det är i trettioett år. Möjligheten att det är en gångbro under stengolvet. Vad
vet jag? Jag har inte tillgång till ritningarna som arkitekten/arkitekterna gjorde.
Om en gångbro nu finns, vad är anledningen till att vi hissresenärer upplyses
om det och inte de som tar rulltrappan?

Hur fick man fram till att perrongen ligger på markplan? Det vore intressant att
få träffa den eller de som anser det och lyssna hur deras tänk gick.

"Du har ett bra budskap, Johan."

Det blev ett väl genomförd föredrag i går på Ådalsskolan i Kramfors, trots en efterhängsen hosta som även har gjort mitt tal så dålig att ingen förutom mina närstående förstådd vad jag har sagt. Under frukosten på hotellet snuddade tanken mitt medvetande att ställa in. Jag hostade så jag kunde knappt få i mig lite yoghurt och en kopp te.
Prata upp mig gör jag alltid innan föredragen, en kvart tjugo minuter. ´Om jag gör det betydligt längre nu, kanske jag kommer prata acceptabelt´, tänkte jag bedrövad och nervöst.
Gick upp på rummet och pratade, sjöng, babblade. En timme och jag hade fått en röst som var värd att lyssna på.
Cirka femtio elever lyssnade plus en handfull lärare.

"Det här var viktigt för våra elever att lyssna på. Du har ett bra budskap, Johan",
sa en av lärarna och fick medhåll av de andra.

Tripp till Norrland.

Kramfors har jag inte besökt, så det blir extra roligt att nu få göra det.
Jag kommer att prata på Ådalsskolan den 26 oktober inför eleverna som går på Barn- och Fritidsprogrammet och Vård- och Omsorgsprogrammet. Säkert blir det en del lärare som smyger sig in och lyssnar. Det brukar vara så.
Det som de vill att jag ska prata om är min idrottskarriär, att tro på oss själva att vi kan (självförtroende) och bemötande människor emellan.

Kramfors är belägen i landskapet Ångermanland, 46 mil från Stockholm. Det blir en lång resa. Som tur reser jag med tåg. Föredrar det framför bil. Förutom att det är skönare säten kan jag fördriva tiden med att läsa. Det kan jag inte göra i en rullande bil utan att bli illamående. Ytterligare en sak som jag vill sysselsätta med under den fem timmar långa resa är att skriva på bokmanuset på laptopen. Jag har aldrig gjort det på tåg för jag har inte kommit till insikt förrän i dagarna att jag kan det. Om nu inte illamåendet framkallas vill säga.

Explosion av färger.

Hösten är den vackraste av årstider sett till alla dess härliga färger.

Tidens tand.

Förr var jag ung och vacker. Nu är jag bara och. Ett och. Ett ok. Ett ok för samhället.

En förklaring.

Tiden är min fiende. Den är min värsta fiende. Orsaken är den alltid går. Den är aldrig stilla, inte ens har den vett att sakta ner.
Min ambitionsnivå är hög, så ock på arbetet. Jag vill skriva två inlägg i veckan på bloggen, men jag hinner inte. Än så länge är det ytterst få som kontaktar mig och vill att jag ska hålla föredrag. Inte för att dess innehåll är ointressant eller att jag är dålig som föredragshållare. Av döma av referenser och muntlig feedback är jag en underhållande talare och tar upp saker som är intressanta, roliga och ger ögonöppnare. Kruxet är att jag är okänd för de flesta skolor, företag, organisationer och föreningar. Det betyder självfallet att jag då får minimalt med förfrågningar.
Som ni förstår måste jag själv maila och därefter ringa upp de möjliga intressenter. Det tar tid, alldeles för mycket tid, och då blir bloggandet lidande.
Så här i början på läsåret är det viktigt att få i väg så många mail som möjligt. De flesta planerar sina läsår eller verksamheter i augusti eller september, så det gäller att fokusera på utskicken nu. I oktober november är risken överhängande att planeringen gjord, och då komma med en förfrågan och få ett jakande svar är näst intill omöjligt.
I oktober vrids fokuseringen till bloggen och då, om ni kan vänta till dess, blir det mer intressanta och kunskapshöjande texter.