Ännu en höst väntar.

En semester kan kännas kort fast den var lång. Precis den som just har avslutats. I fredags.

Jag får hämta energi vid kulna höstdagar genom att tänka tillbaka på veckorna i stugan i Bodaskogarna med familjen, pappa och bror, och dagen på Skara sommarland med fru och dotter. När de första snöflingorna faller ner mot den gråa asfalten, kommer jag minnas trippen till Köpenhamn med två vänner och kryssningen till Helsingford med frun och några av hennes vänner. Stående på perrongen en regnig januarimorgon i väntan på Roslagsbanan, sväver jag i väg till promenaderaa under solen med Sommapratarna i öronen.

Hejdå på ett tag.

I dag är det min sista dag innan sommarsemestern. En semester som är behövlig. Jag är sliten efter vårens korrekturläsandet av manuset till min autofiktion, bloggandet och mailandet till skolor och företag i ett försök att sälja in mina föredrag. Hur har det gått med insäljandet? Dåligt, riktigt dåligt. Inte ettt enda uppdrag har det blivit. Mitt nästa arbete blir defiritivt inte säljare.

Fylla på energin får jag när jag går i skogen. Granars och tallars mångåriga kraft suger jag in mig.

I augusti är jag tillbaka.

Jag önskar er alla en sommar som ni själva vill ha.

En av mina biickar på Hjultorget 2024.

Förr ansågs det av många att det var oetiskt att tjäna pengar på oss med handikapp. Jag minns de negativa reaktioner när ett privatägd företag som tillverkade och sålde manuella rullstolar öppnade. Deras rullstolar var smidiga och vägde mindre. Desutom såg de inte ut som de grotiskstora som landstinget erbjöd. Efterfrågan blev stor bland brukarna. Vem ville inte ha en rullstol som gör livet enklare att leva?

I dag är det accepterat att företag tillverkar produkter som är till för oss.

I veckan som har gått var det en hjälpmedelsmässa i Kista, Hjultorget, och jag var där.

Några företag som tillverkar rullstolar visade upp sina produkter, ett stående inslag på mässan. På ettt ställe låg det en curlingbana i miniatyr.. Ingen is utan stenarna, som hade hjul under, "gled" på ett glatt underlag. Bana mätte ungefär arton meter. Många provade på att lägga stenar i boet. Curling är en av idrotterna i Paralympics.

Så länge som jag minns har jag varit nyfiken på husvagnar och husbilar. Mysigt det vore att gå in i en efter en dag på stranden eller en promenad i en stad och laga till middagen. Med mättad mage och disken undanplockad sätter jag mig på soffan och laser en bok med radion på. När sömnen tar över går jag ett par meter till sängen och kryper ner. Dagen efter talar nyfikenheten om för mig vart jag styr.

När jag gick runt på mässan i sakta mak såg jag en husbil. Kinderna hettade till.

"Hej", sa mannen som satt intill husbilen i sin rullstol. "Vill du komma in?"

Han såg kanske de rrånade ögonen.

"Gärna."

Jag rullade upp på den lilla plattan och snarrt lyftes jag upp.

Mysfaktorn var stor. Trångt, men mysigt. Jag kunde komma fram till toaletten, så liten att jag tror inte att jag skulle kunna använda den, och de två sängarna längst bak i bilen. Jag såg mig runt. Tänk att ha sån här. När Bam har körkortet, då kan vi hyra en. Köra runt i Norges vackra natur.

Bam är mn son. Hjultorget kommer åter 2026.

Att vara vän är inget yrke.

Jag var på väg hem från en arbetsdag. Assistenten frågade mig om han fick göra ett ärende på Forex, som jag snart skulle passera, Efter sitt pass skulle han inte hinna för butiken stängde när han slutade. Jag sa ja, men egentligen hade jag velat säga nej. Var trött, ville hem och äta middag, men å andra sidan är jag en snäll man.

Assistenten ställde mig en bit från innan han gick fram till kvinnan i luckan. Mannen sa sitt ärende, varpå hon började ställa kontrollfrågor.

"Vad har ni för yrke?"

"Vad ser det ut som?", sa han samtidigt som han vände sig mot mig.

De exakta orden minns jag inte, men innebörden var detsamma.

"Personlig assistent?"

"Ja."

Jag hoppades att kvinnan på frågan "Vad ser det ut som?" hade svarat "Att vara vän är inget yrke.".

Partiledare intresserade sig för funktionshinderpolitiken.

Bengt Westerberg, före detta folkpartilearen, är fortfarande engagerad i LSS-lagen. Som socialminister drev han igenom lagen 1994.

Nyfikenheten över Bengt Westerbergs engegemang krng dessa frågor har följt mig genom åren. Det kanske har funnits politiker som har lagt ner lika mycket tid som han har gjort, men det har gått mig förbi. Jag läste en intervju med honom nyligen och där stillade nyfikenheten. Som politiker försöker de se vad som brister i samhället och.vad som finns att göra åt dem. Bengt såg att funktionshinderpolitiken var ett sådant område. Så när han blev partiledare träffade han människor med funktionshinder för att lära sig hur det är att leva med en kropp som inte fungerar som den ska. De flesta, förmodligen alla, ville bo i sina egna boenden och inte bo på institutioner som var vanligt förekommande förr. För att det skulle kunna förverkligas, behövdes det människor som hjälper. LSS-lagen började att ta form, och 1994 var den ett faktum.

Drygt 80 miljarder kostar LSS-insatser och assistansersättning per år eller i genomsnitt ungefär 1 miljon per användare. Svindlande summor tycker jag, men det är tur att riksdagsledamöterna förstår att assistansen är livsavgörande för oss assistansanvändare,

Äntligen har jag gjort mitt.

I dag är det fem månader kvar till den dagen som jag inte trodde att jag skulle få uppleva igen, att stå på Bokmässan och marknadsföra ytterligare en roman som jag har skrivit.

Aldrig mer ska jag skriva fler romaner, tänkte jag när jag fick romanen i handen, den första som jag fick utgiven (2005). Jag var så less på skrivandet. Lusten att läsa var som bortblåst. Ett kväljande ur strupen av att se uppslagna böcker.

Men jag har gjort det igen, skrivit en roman. Manuset, efter att tillsammns med bokens redaktör arbetat med texten, har jag nu skickad in den för sista gången till förlaget. Baksidetexten var lätt att skriva, det tog bara några timmar att få ner den. Fotot till omslaget var det som blev klar först. I oktober togs det på strandpromenaden vid Årstaviken av en bekant. Hon arbetar som fotograf, så fotot på mig håller hög klass.

Märkligt nog känner jag ingen glädje nu när jag har lämnat arbettet med romanen bakom mig, Det som fyller mig är tillfredställelse och en lättnad. Glädjen kommer när jag får romanen i handen.

Tycker ni att jag skriver för ofta om mina känslor kring romanen? Jag blir inte förvånad om det är så, men det får ni ta. För mig att skriva en roman som ett förlag ger ut likställer jag med att vinna Paralympics.

Kvällens fundering.

Jag har vänner av det kvinnlig könet som säger "Jag ska träffa en killkompis.". Med en likadan betydelse säger en del killar, "Jag ska träffa en tjejkompis",

Jag har en teori varför det är viktigt för dem att klargöra vilket kön kompisen har. "Det är inte viktigt," kan jag höra att folk säger. Okej, men om det inte är det, varför säger ni det då? Teorin är att de vill inte att det ska finnas någon som helst tvekan att det är på det vänskapliga planet, och inte något annat.

För mig är det helt främmande att säga könet på kompisen som jag ska träffa. "Jag ska träffa en kompis", säger jag rätt och slätt, oavsett om det är en kvinna eller man.

Åsikter om detta?