Jag på bokmässan i Göteborg.

Nu på torsdag slår portarna upp för bokmässan i Göteborg, och jag ska vara där. Dock inte som utställare utan som besökare. Det blir så kul och intressant. Jag längtar. Planerar nu på en reklamkupp; sticka min roman och erbjudandet om mitt föredrag i händerna på de inom massmedia. :-) ssssh, säg inget.
 

Jag blev stoppad av polisen.

Jag brukar ta en träningsrunda när tid finns. Med småbarn hemma händer det alltför sällan.
En dag i förra veckan efter arbetet lyckades jag slita mig från guldklimparna, det är svårt ska jag säga, och gav mig ut på en joggingtur.
Jag använder vardagsstolen på mina rundor numera, ids inte att bli fastbunden i stolen som jag hade när jag tävlade. Eftersom mina armar gör som de behagar, tar jag mig fram på ett ovanligt sätt. Jag sparkar mig fram baklänges och dessutom går det nästintill i snigelfart. Om man som jag har gjort det i trettio år är det inte jobbigt, men för den oinvigde ser det ansträngande ut. Det kan jag konstatera att många uppfattar det så efter mina oräkneliga turer på gång- och cykelvägar. Varje gång, det slår aldrig fel, kommer det fram personer och frågar "Går det bra?" eller "Vart ska du? Jag kan hjälpa dig dit du ska." Jag svarar så gott jag kan, svårt när prio ett är att få ny luft i lungorna, "Nej tack." Ett nytt andetag. "Jag tränar".
Jag hade varit ute på rundan i ungefär trekvart och var inte alls redo på att prata, när jag såg i ögonvrån en bil köra långsamt förbi på bilvägen parallellt med den cykelväg jag var på. Jag anade att bilisten hade sett mig och kanske funderade på om jag var i behov av hjälp eller så spanades det efter svamp. Hoppades på det sistnämnda. Det har faktiskt hänt, just på denna del av rundan, att en bil har stannat. Ut hoppade en man och småsprang över vägen. "Behöver du hjälp uppför backen? Jag ser att det är jobbigt."
När bilen för tredje gången passerade mig, nu än långsammare, blev jag obehaglig till mods. Inte nu igen. Jag hann bara ett tiotal meter ytterligare förrän jag såg bilen komma mot mig, rullandes på cykelvägen. Lika bra att jag stannar, för en bil kan jag inte åka ifrån.
Bilen stannade och dörren till främre passagerarsätet öppnades och ut kliver en polisman. Hjärtat slog dubbelslag eller var det trippelslag, hann inte räkna. Hur ska jag övertyga honom att jag är ute och tränar, och inte behöver någon hjälp? Såg framför mig hur han ringde till polisstationen och bad att få nummer till hem för personer med funktionshinder i Täby.
- Hej. Går det bra?
Jag svarade att det gjorde det.
- Jag är ute och tränar.
- Okej, sa han intresserad. Så du behöver ingen hjälp?
Jag hörde att han trodde på mig.
- Nej tack, det går bra.
- Var bor du någonstans?
Jag berättade var.
- Fint. Ha en fortsatt fin träningstur, log han och gick och satte sig i den civila polisbilen.
Inte kunde jag tro att det var poliser, tänkte jag när bilen försvinner bakom ett krön.
Jag pustade ut. Med något lugnare hjärtrytm sparkade jag mig hemåt.

Även om det är ett störningsmoment och irriterande när det frågas om jag vill ha hjälp, tycker jag att det är bra. Det är ett tecken på att människor bryr sig.

Friare att resa kollektivt

Jag bor i Täby och arbetar i Hagsätra. Det tar en timme ungefär med tåg och tunnelbana. Det enda som är krångligt är att komma upp på tåget för att det är gamla vagnar och de har två trappsteg upp. Min assistent hjälper mig upp på tåget. Det går bra även det är lite jobbigt för denne. När jag är framme vid Östra station finns det inga problem längre. Det är bara att rulla in på tunnelbanetåget, för där finns det inga trappsteg som jag ska bestiga.

Varför åker jag inte taxi kanske du undrar. Jag tycker det är friare att åka kollektivt, chansen att träffa människor som jag känner blir större än i en taxi och även träffa människor som jag inte känner vilket kan leda till roliga och intressanta möten.

En annan anledning är att det finns chaufförer som jag får dåligt bemötande av. De flesta är reko, men en del är inte serviceinriktade, vilket jag anser att jag kan begära. Det känns otryggt att åka i en bil med en chaufför som har givit mig dåligt bemötande. Jag kan liksom inte gå av då utan jag måste åka dit jag ska.

Så därför väljer jag trappstegen och en längre restid till arbetet.

Opraktiskt att sitta i rullstol när sonen började springa.

Jag vet inte om mina föräldrar var direkt oroliga hur det skulle gå för mig i puberteten, men de tänkte ett par gånger tror jag. Hänga med kompisar efter skoltid och träffa tjejer, kommer det gå bra att göra det fast Johan har sitt handikapp?
Puberteten var det inga problem med, tyckte jag när jag var där. Så här efterhand var det inte bra socialt att åka skolbuss. Jag missade då den viktiga kontakten som uppstådd mellan klasskamraterna på vägen till skolan. Och tjejerna, jag hade det lika svårt att få kontakt som många andra grabbar hade, den kontakt som de flesta grabbar ville ha. Att det kunde ha berott på CP-skadan, det hade jag ingen tanke på och nu när jag tänker tillbaka har jag inte ändrat mig. ”Flickorna kommer”, kommer jag ihåg att jag tänkte.

Första gången jag verkligen insåg att det var opraktisk att sitta i rullstol, var när sonen började kunna springa och därmed tog sig fram snabbare än vad jag gjorde. Så då vid 44 års ålder var det berst, men vad fan – jag får sätta igång med rullstolsträningen igen och börja träna rösten så jag kan skrika högre, beslutade jag mig för.

Nervöst var det när sonen och jag var ute och lekte strax utanför vår port. Plötsligt, utan att jag märkte någon förvarning, kunde han få en ingivelse att gå till fontänen. Vips hade han gått nerför de sju trappstegen och sprang bort mot vattnet, allt medan jag ropade för döva öron ”Vänta på pappa.”.

Det finns asfalterad sluttning till nivån där fontänen ligger, men för att nå sluttningen tog det samma tid som för sonen att komma fram till vattnet, så det gällde att sparka mig fram baklänges snabbt.

Här ska skrivas att fontänen endast är tio centimeter djup, så det var inte farligt om sonen ramlade i.

En dag vid Norr Mälarstrand

Att gå vid Norr Mälarstrand en varm sommardag är fint.

Jag hade varit på hjälpmedelscentralen i Hallonbergen och fått ett nytt fotstöd. Solen lyste fram mellan tussar till moln när jag kom ut. Det fina vädret gjorde att jag inte kunde motstå frestelsen att åka in till Stockholm, så jag klev på tunnelbanan i riktning mot Fridhemsplan.

Jag tycker om Stockholm för dess natur. Vatten och växtligheten, det bryter så fint mot bebyggelsen. Och såklart alla människor, det blir en härlig blandning.

Jag lät min assistent ta bort mina fotstöd på rullstolen och började sparka mig baklänges utmed Norr Mälarstrand. Det är en perfekt strandpromenad för rullstolar.

Solen sken fortfarande. Jag mötte joggare, cyklister och familjer med barnvagn. Med lummigheten som omgärdar promenaden och närheten med vattnet, blir det en speciell atmosfär som ger mig själslig styrka.  

Språngbrädan

Livet är fantastiskt. Eller hur?
Det vill vi göra, finns det möjlighet att göra. Det som behövs är det rätta tänket ´Jag kan´ och envishet.
Språngbrädan, som alla föds med, ska du stampa av ordentligt på. Du upptäcker att då blir livet än mer innehållsrikt än om du tar ett halvdant stamp.
En del vågar inte stampa av ordentligt för de vill absolut inte misslyckas. Synd för dem. De får aldrig veta hur det hade gått, men nio av tio hade med all säkerhet misslyckats. Endast genom ´Jag-vill-inte-misslyckas-tanken´ höjs procentsatsen markant att gå bet.

Omsorgsfamiljen har fått en ny medarbetare.

Johan Nordansjö heter jag. Jag ska fylla bloggen med intressanta texter om livet, livet som kan utvecklas till hur vi vill om vi bara vill. Andra arbetsuppgiften är att åka ut och hålla föredrag.


Att få veta lite om personen som ligger bakom texterna är alltid kul, så här en kort presentation av mig.

Jag är född 1966. Fyra år kvar till femtio, en födelsededag som jag inte längtar till. Milde tid, inte länge sedan jag var tjugofem känns det som.
I Täby bor jag med min härliga familj; min fru och två guldklimpar till barn, en grabb på fem år och en tös på nio månader.
Trots min CP-skada, som gör att jag sitter i rullstol på grund av okontrollerade rörelser i armar och ben, har jag gjort massor med roliga saker. Exempelvis har jag åkt runt i Asien och upplevt livet som backpackers, ett liv som passar mig. Även knasiga saker som att rulla ner för den branta Götgatsbacken på Söder i Stockholm med en kompis ståendes bak på rullstolen en varm sommarnatt.