- "Ska vi klä av oss?"
Den frågan har några assistenter ställt mig när jag har varit på väg in till duschen. Vid enstaka tillfällen svarade jag:
- "Ja visst. Du kan klä av dig först, så sätter jag på vattnet så det hinner bli tillräckligt varmt."
En del log eller skrattade för de förstod det komiska i deras fråga, medan andra blev förlägna och sade med en klart hörbar nervositet i rösten.
- "Jag menar, ska jag hjälpa dig av med dina kläder?"
Jag känner mig som en siamesisk tvilling när assistenter frågar mig "Ska vi äta nu?". Frågan är relevant om vi båda ska äta, men är det endast jag som ska äta och personen i fråga ska endast föra gaffeln med mat på in i min mun, då förstår jag inte varför den ställs i vi-form. När jag funderar på anledningen kommer jag fram till att de som frågar så känner förmodligen ett det är ett samarbete som pågår mellan mig och denne:
Jag öppnar munnen. Hen för in gaffeln med mat på. Jag sluter munnen. Hen tar ut den barskrapade gaffeln och jag börjar tugga.
En del av er tycker säkert att det rätt att fråga "Ska vi äta nu?" Men si, det tycker inte jag. Jag är
en person och det vill jag slå vakt om. Även om det tycks vara ett samarbete, ska frågan ställas "Ska du äta nu?".
Jag blir upprörd när jag hör en assistent berätta i vi-form vad denne och kunden* har gjort under dagen. Det är inte bara fel utan även ett dåligt bemötande.
- "Vi har handlat. Vi har ätit på Pizza Hut. Vi har promenerad på Söder."
Vi, vi, vi. Vadå "Vi?" Det är kunden som handlade. Det är kunden som åt på Pizza Hut. Det är kunden som tog promenad på Söder.
*Kunden, eller brukaren som en del säger, är den person som beviljats personlig assistans.
