"Du har ett bra budskap, Johan."

Det blev ett väl genomförd föredrag i går på Ådalsskolan i Kramfors, trots en efterhängsen hosta som även har gjort mitt tal så dålig att ingen förutom mina närstående förstådd vad jag har sagt. Under frukosten på hotellet snuddade tanken mitt medvetande att ställa in. Jag hostade så jag kunde knappt få i mig lite yoghurt och en kopp te.
Prata upp mig gör jag alltid innan föredragen, en kvart tjugo minuter. ´Om jag gör det betydligt längre nu, kanske jag kommer prata acceptabelt´, tänkte jag bedrövad och nervöst.
Gick upp på rummet och pratade, sjöng, babblade. En timme och jag hade fått en röst som var värd att lyssna på.
Cirka femtio elever lyssnade plus en handfull lärare.

"Det här var viktigt för våra elever att lyssna på. Du har ett bra budskap, Johan",
sa en av lärarna och fick medhåll av de andra.

Tripp till Norrland.

Kramfors har jag inte besökt, så det blir extra roligt att nu få göra det.
Jag kommer att prata på Ådalsskolan den 26 oktober inför eleverna som går på Barn- och Fritidsprogrammet och Vård- och Omsorgsprogrammet. Säkert blir det en del lärare som smyger sig in och lyssnar. Det brukar vara så.
Det som de vill att jag ska prata om är min idrottskarriär, att tro på oss själva att vi kan (självförtroende) och bemötande människor emellan.

Kramfors är belägen i landskapet Ångermanland, 46 mil från Stockholm. Det blir en lång resa. Som tur reser jag med tåg. Föredrar det framför bil. Förutom att det är skönare säten kan jag fördriva tiden med att läsa. Det kan jag inte göra i en rullande bil utan att bli illamående. Ytterligare en sak som jag vill sysselsätta med under den fem timmar långa resa är att skriva på bokmanuset på laptopen. Jag har aldrig gjort det på tåg för jag har inte kommit till insikt förrän i dagarna att jag kan det. Om nu inte illamåendet framkallas vill säga.

Explosion av färger.

Hösten är den vackraste av årstider sett till alla dess härliga färger.

Tidens tand.

Förr var jag ung och vacker. Nu är jag bara och. Ett och. Ett ok. Ett ok för samhället.

En förklaring.

Tiden är min fiende. Den är min värsta fiende. Orsaken är den alltid går. Den är aldrig stilla, inte ens har den vett att sakta ner.
Min ambitionsnivå är hög, så ock på arbetet. Jag vill skriva två inlägg i veckan på bloggen, men jag hinner inte. Än så länge är det ytterst få som kontaktar mig och vill att jag ska hålla föredrag. Inte för att dess innehåll är ointressant eller att jag är dålig som föredragshållare. Av döma av referenser och muntlig feedback är jag en underhållande talare och tar upp saker som är intressanta, roliga och ger ögonöppnare. Kruxet är att jag är okänd för de flesta skolor, företag, organisationer och föreningar. Det betyder självfallet att jag då får minimalt med förfrågningar.
Som ni förstår måste jag själv maila och därefter ringa upp de möjliga intressenter. Det tar tid, alldeles för mycket tid, och då blir bloggandet lidande.
Så här i början på läsåret är det viktigt att få i väg så många mail som möjligt. De flesta planerar sina läsår eller verksamheter i augusti eller september, så det gäller att fokusera på utskicken nu. I oktober november är risken överhängande att planeringen gjord, och då komma med en förfrågan och få ett jakande svar är näst intill omöjligt.
I oktober vrids fokuseringen till bloggen och då, om ni kan vänta till dess, blir det mer intressanta och kunskapshöjande texter.

Jag njuter, men . . .

Jag tycker så mycket om att se mina två barn leka: dansa på golvet eller i deras sängar, bygga med lego, leka med dockor, bygga med klossar, lägga pussel, rita, måla, pyssla, klättra i klätterställning, spela brädspel, leka affär, gunga, åka skateboard, åka inlines, bygga sandkaka, cykla, spela kortspel.
Det är en fröjd att se de leka. Spelar ingen roll hur lång tid det tar. Jag njuter.
Men nog hugger det till i hjärtat när jag inte kan vara med i leken i samma utsträckning som jag önskar på grund av CP-skadan som jag har.

Drottningholms slott i solsken.

I dag är det regn och rusk här i Stockholm med omnejd. Vill bara kura ihop mig i soffan med yllefilt över. Annat var det i söndags då vi traskade runt i parken vid Drottningholms slott i ett underbart väder. Solen sken från en klarblå himmel, endast enstaka vita bomullstussar till moln syntes. Den höga klara luften, som signalerar att hösten är på antågande, fyllde mina lungor. Friskt.

Förutom fru och barn är min far med. Han ställer alltid
upp vad det än gäller.