Mobiltelefonen är ett hot mot våra barns sociala utveckling.

En flicka går på trottoaren.Hon ler, för i dag är hon extra glad. Tösen hade fått beröm för teckningen som hon gjorde på förskolan.

- "Pappa, fröken Inger gilllade grisen jag målade i dag."

Han skriver på sin mobil.

Hon slickar på sin glass. Njuter av jordgubbssmaken.

- "Jag målade med pastellkritorna. Det var roligt, men det var kladdigt."

Flickan vissar upp ena handen med spretande fingrar. Hon skrattar till. Pappa ser ner på handen med regnbågens alla färger.

- "Oj, vad du ser ut. Går det inte tvätta bort?"

- "Jag försökte."

Pappa vänder blicken åter till mobilen. Hon håller handen framför sig och synar färgerna som har flyttit samman. Han fnissar till åt det mobilen visar.

- "Jag tycker att det är vackert."

- "Mmm."

Tösen ser en papperskorg längre bort.

- "Ska jag slänga pinnen därborta?", säger hon och pekar.

Flickans far är försjunken i ett Youtubeklipp. Om en liten stund är de framme vid korgen. Hon ställer frågan igen.

- "Är det sant?", mumlar han.

- "Ja, här är den."

Tösen stannar vid den.

- "På lördag. Den måste jag se", mumlar han igen utan att stanna.

Hon velar om hon ska slänga pinnen här eller inte. Hon ser sig runt med pekfinger i mungipan. Fyra pojkar i hennes ålder går på den motsatta trottoaren. Den främre studsar en basketboll medan alla pratade med varandra. En motorcykel passerar. Så kommer flickan på att hon har sett vuxna slänga glasspapper och glasspinnar i sådana papperskorgar. Då får jag också göra det. Hon ser ner i den och blir övertygad att hon gör rätt. Förutom godispapper och en och annan läskburk ligger där glasskräp. Släpper pinnen i papperskorgen och springer till pappa som har kommit en bit bort.

- "Yes, jag vann", utropar han.

Tösen trär in sin hand i pappas byxflicka. Hon vill hålla handen, men den är upptagen av telefonen.

De kommerr fram till en tomt med en häck. Granhäcken är hög, så hög att den ger skugga. Flickan tycker att det är skönt med svalka. Hon ser upp på pappa. Hans tummar rör sig snabbt. Hon funderar på hur pappa kan gå utan att krocka med någon, han som ser ner på sin telefon hela tiden. Har han ögon också på huvudet.

- "Pappa, kan du läsa godnattsaga i kväll? Mamma är hos mormor."

- "Vad i helv. . . Har hon dött?", utbrister han och stannar tvärt.

Flickans underläpp börjar att dallra.

- "Är mormor död?"

- "Hon kan inte ha varit gammal."

- "Varför är hon död?", säger hon högt och börjar dra i pappas arm.

- "Nämen gumman." Han stoppar ner telefonen i byxflickan och sätter sig på huk. "Mormor är inte död, hon lever."

Pappa kramar om dottern.

- "Du sa det", hulkar hon fram.

- "Det är en skådespelare som har dött, en skådespelare som jag tycker var bra." Han torkar bort tårarna  på hennes kinder med tummarna. "En favorit kan jag säga, precis som du tycker om Pippi."

- "Är du ledsen, pappa?"

- "Nej. Jo lite, men det går över."

- "Vill du ha en kram?"

Han nickar.

Tösen smeker pappas rygg. Värmen från honom lugnar henne.

- "Ska vi laga köttfärssås i kväll?"

- "Ja", svarar hon glatt. "Med spaghetti?"

- "Det låter gott."

Pappa reser sig. Han tar dotterns hand i sin och de fortsatte hem.

En scen ur dagens Sverige. En scen som många av våra barn och ungdomar har varit med om och kommer att vara med om.

Hur tänker ni föräldrar när ni låter er uppslukas av mobiltelefonens flöde när ni är tillsammans med era barn? Varför leker eller pratar ni inte med varandra? Barnen behöver uppmärksamhet av föräldrarna, inte ignoreras. Sträcker mig så långt att jag anser att det är misshandel av barnen.

Låt oss gå tillbaka till mobiltelefonen som endast kunde ringas på, ta emot samtal och smsa. Det vore bra för oss alla. Vi skulle bli mer sociala med varandra.

Slut på sommarsemestern.

Tillbaks på arbetet.

Härligt det vore om tiden på semestern släpar sig fram likt den gör under arbetsveckorna. Vi hade hunnit mer skoj. Vi hade njutit mer. Vi hade haft mer tid att ladda batterierna, Allt detta hade gjort att kapaciteten att arbeta hade ökat när vi kom tillbaka. Förmodligen även inspirationen hade fått en knuff framåt.

Jag ser fram emot mängder med föredragsuppdrag i höst. "Har du redan fått några?", hör jag några av er säga. Fem stycken välkomnade mig när jag kom till kontoret, men förväntantar mig mer i slutet av augusti när verksamheten på skolor, företag, organisationer, föreningar kommit igång. Då ses vilka dagar de kan ta emot mig.

Slöa i hängmattan.

Sommaren är här. Även värmen. Den gula planeten på himlavalvet syns allt oftare. Ja, då gör jag det enda rätta. Stänger av datorn och ger mig ut i naturen, promenerar i byar och städer, och kliver på båtar för färd i skärgården.

I augusti blir nästa gång ni hör av mig.

Ajöken.

Kramar och smek på recept?

Är det någon av er som känner en hudhunger? Eller har känt av? Utan att vara er vän eller endast veta att ni finns till är jag säker på att ni någon gång i livet har känt en längtan att få beröring av en person i form av kramar och smek. Ni har även haft en vilja att ge detsamma.

För mig började jag att känna av hudhungern påtaglig vid 18-19-årsåldern. Innan dess gav den endast svaga impulser, som jag inte kunde fastställa orsaken till.

Kunde avstyra hudhungern för jag visste att även jag i sinom tid skulle träffa en tjej som ville ligga eller hångla med mig. Därför kunde jag dröja kvar med blicken på par som kramades och/eller pussades på stan. Hennes händer smekte hans rygg. Deras läppar möttes. Jag blev varm inombords samtidigt som en avundsjuka spred sig inom mig, Önskade mig att vara i hans kläder.

Åren gick. Jag blev 25, inget ligg, inget hångel, inget hållande i handen i soffan. Jag blev 29, stiltje. Jag blev 33, fortfarande stiltje. Jag blev 39, inte ens en krusning. På den ytan ja, inte på andra. Det var träning nästan varje dag i veckan, resa hit och dit på tävlingar och läger både inom landet och utanför, arbetade halvtid, och var då och då på hemmafester och ute på lokal med vänner. Förutsättningen var med andra ord god för att träffa någon kvinna som ville vara mer än en vän. Men icke, det blev inget. Inte ens ett hångel. Det som blev var en massa kvinnliga bekanta. Det föraktade jag inte, tvärtom, trevligt att springa på dem och byta några ord. Det hände vid enstaka tillfällen att det resulterade i en fika eller en lunch veckan senare. Men det var inga kvinnliga bekanta som jag egentligen ville få utan en kvinna som ville gå till sängs med mig.

Vid de tillfällen som hudhungern slog till som värst gick jag inte ut utan stannade i min lägenhet. Ville inte riskera att se kvinnor, för nu var frustrationen stor. Om jag hade gjort det, hade risken varit överhängande att den gått över till tårar. I kyligt väder och när det föll väta var det mindre jobbigt för kläder skylde nästan all hud. Endast ansikten kunde ses, vilket gjorde att hormonerna fortfarande låg och sov. Möjligen var deu några som hade öppnat ögonen, men i övrigt var det lugnt. Däremot under varma och soliga dagar väcktes de. Om hormonerna hade legat kvar och småpratat hade det varit lugnt, men de ställde sig upp och började att dansa. Till techno. Om de ändå hade valt en stilla vals.

Så här kände jag mig i tjugofemårsårsåldern och långt upp i vuxen ålder. Att jag var unik med sådana känslor förefaller mig vara osannolikt. Är säker på att många av oss har eller haft en likadana känslor, kanske inte så kraftfull att de väljer hemmets trygga vrå som jag gjorde. Men vad vet jag.

Jag var avundsjuk på hundar och katter. Ja, egentligen är jag det än, men i dag hanterar jag det bra. När de vill bli smekta går de till oss människor, för de vet att vi inte kan motstå. Vi böjer oss ner och smeker dem eller kelar. Deras mängd av belöningshormonet Oxytocin måste liigga på en skyhög nivå. Om jag hade gått fram till en kvinna och sett med bedjande ögon, inte hade jag fått en klapp på kinden eller smekningar på ryggen utan hon med en förundrad blick hade vänt om och gått sin väg. I bästa fall. I sämsta fall hade hon gett mig en hård klapp på kinden, så pass att avtrycket av handflata och fingrar suttit kvar en tid.

För en tid sedan surfade jag omkring på internet. Oftast vet jag vad jag söker efter, men just denna gång var det ett tidsfördriv. Antagligen var det i väntan att ett av barnen eller båda två skulle bli klara med sitt, så vi kunde komma i väg. Jag snubblade in på en webbsida där det såldes tjänster, bland annat tantramassage, scratch therapy och kramterapi. Mina ögon spärrades upp. Kramterapi. Från att ha varit blasé till det jag såg innan, blev jag nu oerhörd fokuserad. Efter att ha läst vad denna terapi innehöll, insåg jag att det var just det jag hade behövt som singel. Dels skulle jag ha varit mer glad. Dels hade frustrationen blivit mindre av att det bara blev ett trevligt samtal med den trevliga och fina kvinnan på krogen, i kassakön på Hemköp, på arbetet eller var jag befann mig. För jag visste att om jag inte lyckades att få till ett hångel eller ligg då eller senare med henne, hade jag bara ringt och boka tid för en timmes kramterapi. Det hade lett till vid kontakten med kvinnor att jag hade vågat mer, trott mer på mig själv och blivit avslappnad, vilket i sin tur hade ökat möjligheten att träffa en som ville med mig. Eller rent utav få en flickvän innan fyrtioårsåldern.

Det vore intressant att ta en timmes kramterapi. Jag vill se om det känns lika avslappnad jämfört med att glida ner i soffan med kvinnan som jag spanade in. Vid närmare eftertanke tror jag inte det, för attraktionen till kvinnan som utför terapin behöver jag ha. Det kanske jag får när jag är där. Kanske vetskapen om att en betalning ha gjorts för att få kramar och smek stör upplevelsen. Trots det negativa hade jag som ungkarl beställd kramterapi för att helt enkelt må bättre.

Det vore bra om kramterapi kunde fås på recept. För de som har en hudhunger skulle livet kännas bättre om den mättas. 

Anledningen att jag i dag hanterar avundsjukan som jag har gentemot hundar och katter på ett bra sätt, är att jag är tillsammans med en kvinna. Vi är till och med gifta, så när hudhungern smyger sig på, är det bara att krypa upp i soffan och gosa.

En blodig tunga.

Två dagar. Två dagar tills jag lämnar 50-perioden och går in i 60-perioden. Räkneverket har fortsatt i oförminskad fart, 56 57 58 59 60. Jag hoppades på rost i maskineriet vid 40-årsåldern och framåt, så det skulle saktas ner, men icke. Det bara malde på och gör det än. Vecka ut och vecka in. Månad efter månad. År läggs bakom och år läggs till.

Är en person som förbereder mig när jag kommer att ställas inför situationer som krävs extra ut av mig. Om jag inte gör det, blir det oftast blaha blaha. Så för en vecka sedan började jag att öva på att uttala 60. Oj, vad svårt det var. Inte nog med det, det skavde på tungan till den milda grad att det uppstod blodvite. Med plåster på, fortsatte jag att traggla.

Gör framsteg, så jag bör hinna att på två dagar få till ett perfekt uttal i CP-nivå utan att få skador i mun och tänder.

En bra insats.

Jag får vara nöjd med min insats på hjälpmedelsmässan Hjultorget. Flera besökare blev intresserade av föredragen. Om det genererar till uppdrag, det får framtiden utvisa. Med tanke på att informationsbladen om dessa tog nästan slut, ökar möjligheten att få uppdrag till hösten. Jag kan inte se att det blir några innan sommaren. Det är alltför kort att arrangera en sammankomst, förmodar jag.

Böckerna sålde överraskande bra.

Hjultorget ägde rum 12-13 maj i Kistamässan.

Våren

Mörkret kämpar än för att behålla ggreppet

Besegrat snart av ljuset

Snön smälter och grus sopas bort

Solens strålar värmer mitt ansikte

Fritidsbåtar kommer ner i sitt rätta element

Asfaltens skrovliga yta syns

Diamanter i sjön

Tussilago i dikesrenen

I skuggan svalt

Vitsippor vid strandkanten

En ljum vind smeker kinden

En and vankar fram på den tunna isskorpan

Luvan stoppas undan

En svag doft av rök från en brinnande lövhög

Det torra fjjolårsgräset

Bolmar efter fordonet som sopar bort gruset

Den tunna jackan tas fram

Vid isskorpans kant hoppar anden i och guppar i väg

Väl mött på Hjultorget.

 

Två föredrag och två böcker

 

I montern C:03 kommer jag att finnas och signera mina böcker. Jag berättar om mina föredrag.

Jag har alltid sett möjligheter och levt efter devisen Jag kan. Det har gjort att jag lyckats med det som i de flestas ögon inte trodde, med mina förutsättningar, att jag skulle mäkta med. Som följd av det har jag fått flera guldkanter i livet. Jag har skrivit två böcker, har mästerskapsmeriter inom friidrotten, arbetar och är pappa, de är några av guldkanterna.

Det finns flera som inte tror att de kan, men oftast kan de nå sina mål om jag-kan-tänket finns ihop med envishet.  Det är främst de jag vill entusiasmera med föredraget Sikta mot stjärnorna och nå dit, men även andra får en kick. Med blickar från friidrottskarriären, som gav VM- och EM-guld, ger jag verktyg så möjligheten att lyckas blir större.

I många år har jag varit förundrad i hur vi bemöter varandra. Det  föddes när jag blev medveten om att det hände att det pratades över huvudet på mig. Blev än mer förundrad när jag insåg att även hudfärg, sexuell läggning eller talsvårigheter kunde ge upphov till ett dåligt bemötande.

Med både humor och allvar i föredraget Ett gott bemötande är A och O berättar jag och visar sketcher på film, med bland annat mig som aktör, om hur bemötande inte ska gå till. Jag ger råd hur tänket bör vara i mötet med en för dig obekant person.

Det förekommer dagligen att en del av oss ger varandra dåliga bemötanden, och det på grund av avvikelser från bilden som vi själva har målat upp hur en människa ska se ut, vara och föra sig. Vad kan det bero på att en del gör det? Alla är vi människor, från en och samma grupp.

 

 

Min debutroman (2005)

Huvudpersonen Max lever för honom ett någorlunda bra liv. Han bor i en etta, har ett arbete och umgås med vänner. Men det fattas något som gör att det gnager i den trettiotvå-årige Max. Han saknar kärleken från en flickvän, har aldrig haft någon, trots att han är social. Men det mesta som Max saknar är hångel och sex. Han har aldrig kommit nära en kvinna, så hans hudhunger är kolossal. Skyller inte på att han tar sig fram i rullstol, har talsvårigheter och okontrollerade rörelser som CP-skadan har medfört utan på den blyghet som han får inför kvinnor som attraherar honom. När Max trots blygheten får igång en dialog, vilket händer vid ett fåtal tillfällen, vet han inte vad han ska prata om och vilka frågor som ska ställas för att de ska bli intresserad. Det hade underlättat att få till en fortsättning som en fika eller ett krogbesök om kvinnorna varit lite intresserad av honom innan. Kanhända att någon var det, men det var i alla fall inget som han visste om.

Max berättar om sin frustration av att inte ha fått ligga eller hånglat för vännen Emma. Hon vill hjälpa honom, så tillsammans ger de sig ut på ett äventyr som de sent kommer att glömma.

Min autofiktion (2024)

Har vi möjligheter att nå våra högt uppställda mål? Ja, det har vi anser jag, men då under förutsättning att vi har Jag-kan-tänket. Utan det är meningslöst att ens börja försöka, för chansen då att nå ända fram är liten. Tyvärr räcker det inte med ett positivt tänk utan tillsammans med envishet och en stor mängd med träning/repetitioner finns det stora möjligheter att lyckas, nå ända fram.

Jag har alltid haft Jag-kan-tänket, en enorm envishet och förmågan att se möjligheter. Det har lett till flera guldkanter i livet.

I boken får ni följa med mig i vardagens tristess och glädjestunder. Jag fick den sämsta tänkbara start i livet, syrebrist vid födelsen. Följden blev en grav CP-skada. Efter den käftsmällen och den kraftiga uppförsbacken kunde det endast gå bättre. Eller?

Skolgången, vänner, letande efter arbete efter studenten, försöket att ta en plats i friidrottslandslaget i klassen sparka-sig-fram-baklänges, hur gick det med det? Sökandet efter en kvinna som ville vandra med mig på livets väg, fick det ett lyckligt slut?

Idrottstoken är mätt.

Det har varit kul att följa Paralympics, och dessförinnan OS, men det är skönt att mästerskapen är avslutade. De som känner mig tycker att det är märkligt att jag tycker så, men även för en idrottstok bliev det för mycket. Ibland även under de sista dagarna av mästerskapen kände jag mig mätt. "Stäng av då", hör jag någon av er säga. Det kunde jag inte göra, kunde missa något.

Medaljjakten har börjat.

Paralympics är i full gång. Redan nu, efter fyra tävlingsdagar, har den svenska truppen tagit två medaljer. Det är Ebba Årsjö som har tagit bägge, guld i störtlopp och brons i super-G. Jag är i spänd förväntan vad curlinglaget kan åstadkomma. Även om det i går blev förlust mot USA, tror jag fortfarande på medalj.

Kåtheten besegrades, för stunden.

Jag kom ut ur porten. Moln skymde solen. Asfalten var blöt efter ett regn. På delar av de två cyklarna i cykelstället hängde det droppar. Stannade och såg upp mot de grå nyanserna. Blundade och fyllde lungorna med den syrerika luften. De som blickade mot Roslags Näsby såg att regnet blötte nu ner den delen av Täby. Jag gick fram till en av cyklarna. Förde handen under delen av ramen mellan sadeln och styret. Dropparna kylde huden.

Jag började att ta mig till centrum. Två äldre pojkar med fuktigt hår kom gåendes mot mig. Under varsin arm höll de något plagg mot väta. En kylig vind gjorde att jag stannade och drog ner ärmarna på tröjan. En cyklist svischade förbi. I sluttningen på Biblioteksgången var jag tvungen att trygga ner gymnastikskorna hårdare än vanligt för att få fäste på den blöta asfalten. Underlaget var mindre bra för mig som sparkade mig fram baklänges, men det hindrade mig inte. Att vara hemma en ledig dag var oftast trist. Lägenheten hade inga fler överraskningar att komma med efter de tio åren jag hade bott i den. Samma färg på väggarna. Samma möbler. Samma sängöverkast. Samma ryggar i bokhyllan. Likadan mat i såväl kylskåp som frys. Samma matta under soffbordet. Samma färg på köksluckorna. Samma tapet på toaletten. Chansen att en kompis ringde på och fråga om vi skulle hitta på något kul var liten.

Vid entrén in till centrum stannade jag och såg in. Funderade om jag skulle in och armbåga mig fram med dåligt-väder-besökarna och andra. Ett par med en knodd i en barnvagn svängde in framför mig. Mannen skrattade till åt något som kvinnan hade sagt. De såg på varandra. Hon log. Klumpen i magen växte ytterligare. De tre försvann in bland butikerna medan jag fortsatte mot parken.

Molnen hade dragit undan. De hade ersatts med nya. Såg bakåt då och då för att se om det fanns personer och något ting som lyktstolpar som jag skulle väja för. Det spelades tennis vid Storstugan. Ett avvaktande spel mellan dessa fyra jämfört med hur de brukade spela. Anade att det var för de våta fläckarna på banan som ledde till att de inte spelade på toppen av deras förmåga. Jag ökade kraften i sparkarna. Det är lika bra att få upp flåset när jag ändå är ute. En papperskasse med Konsums logga i en av händerna på de två männen som gick i riktning mot trevåningshusen på Åkerbyvägen. Kanske var det ingredienser till kvällens middag de bar på. Eller så var det veckans handling. Jag såg ner på benen. Fick inte bak fötterna så långt som jag brukade få. Rynkade pannan.

En svag lutning fick mig att förstå att jag hade parken på höger sida. Blommor och annan växtligheter i olika färger med den gröna gräsmattan, en oas bland asfalten och betongen. Sittandes i permobilen körde jag oftast in här och drog in doften. Mitt uppåttjack, här behövs inga droger. Packad sand på gångarna hindrade mig att gå in när jag sparkade.

Jag tog ingen notis av de som gick eller cyklade förbi. Var inne i min bubbla. Bomull och ljudlöst. Inga tankar.

Solen fann ett hål i molntäcket, och med ens kändes det varmare. En ekorre rörde sig under de rosa petalarna. Ett tillknycklad cigarettpaket låg på asfalten.

Två strävhåriga taxar trippade fram och luktade på mina ben.

- "Får dom hälsa?", frågade mannen som höll i de två kopplen.

- "Ja."

Böjde mig ner och klappade dem. Hundarna gnydde och viftade på svansarna.

- "Vad dom är ivriga."

- "Det luktar förmodligen hund om mig. Mina föräldrar har också tax."

- "Det förklarar deras beteende."

De ställde sig upp på bakbenen och la framtassarna på mina knän.

- "Gå ner."

- "Det gör inget. Låt dom hålla på när tillfälle ges."

Mina klappar var mindre mjuka än hur andra som inte hade spasticitet klappade, men taxarna verkade inte bry sig. De ville ha mer och mer.

Efter en stund gick mannen och taxarna mot Storstugan. Jag fortsatte promenaden.

Några kråkor landade på gräsmattan. Ett barn gick och plockade maskrosor. Ett par satt på en av parkbänkarna. Rollatorer hade de framför sig. Av oklar anledning kastade jag ett öga in i parken. Bredvid de rosa och vita perennerna satt två i min ålder, runt trettio. Hennes lår vilade på hans. Ögonen i varandras. Han smekte hennes kind. Deras läppar rördes. Ett leende sprack upp i hennes ansikte. Hon förde undan hans lugg. Jag stannade. Hans ena fingertopp rörde vid hennes läppar. Hon höll hans hand. De lutade sig fram mot varandra. Läppar möttes. Ville inte se, ändå gjorde jag det. Hon drog fingrarna genom hans hår. Hans händer höll om hennes hals. Pussarna blev till kyssar. 

Jag vände bort blicken. Snurrade runt och begav mig hemåt. Bet mig i läppen. Svalde klumpen i halsen. Inom mig dånade det om bladen i svärddueller. Det blåste då och då upp eld på ässjorna. Grottväggarna var svarta av sot. Svettglänsande kroppar hamrade till spjutspetsar, och egg och blad för yxor. Motorsågar tuggade metall. Klumpen började åter att kännas. Piskor ven i luften.

Plötsligt stod jag utanför dörren till lägenheten och fipplade med dörröppnaren som hängde i en rem runt halsen. Autopiloten hade tydligen satts på för jag mindes inte hur jag hade tagit mig hem. Förmodligen med benen, för så hade jag gjort till parken, men mindes inte att jag hade gjort det.

På hallmattan tog jag av mig gymnastikskorna. Vad ska jag göra åt hudhungern? Kommer att gå sönder av längtan om jag inte snart kommer nära en tjej. Försökte svälja klumpen, men denna gång gick det inte. Tårarna började att trilla nerför kinderna. Gråta tyst eller lågt hade jag aldrig kunnat, så jag hoppades att ingen befann sig på våningsplanet.

Efter att ha gråtit ut frustrationen som hade svämmat över, gick jag till toaletten. Med handen tog jag bort strängarna av snor som hängde från näsan. En frustration av att inte ha kunnat mätta hudhungern som ständigt fanns närvarande sedan tjugoårsåldern, inte vid ett endaste tillfälle. Ibland fanns det inga barriärer i världen som kunde hindra en översvämning som nu. Ett rödgråtet ansikte såg jag i spegeln. Hur länge till ska jag vänta? Ett år till? Fem? Satte på vattnet och sköljde av ansiktet. Med en handduk torkade jag av mig. I spegeln fortfarande ett ansikte med lämningar efter gråt. Aldrig?

Jag tog av byxorna och satte mig på toaletten för att kissa. Suckade. För ett ögonblick tyckte jag mig att se att väggarna gled inåt, mot mig.

Med en handduk i knät gick jag till videospelaren och med foten tryckte in en porrfilm. Tog av mig tröjan och gled ner i fåtöljen. Med stortån tryckte jag på fjärrkontrollens play.

Se fluffiga moln på en klarblå himmel, gå på en äng med blomster i solsken, mammas rabarberpaj med vaniljglass smeker smaklökarna, simma naken i en sjö, flanera i en storstad som London och New York, smörja kråset med Filé mignon på en högklassig restaurang och ligga på en sandstrand med ett turkosblått hav som möter horisonten, samma känsla var det när livets vatten kom.

Svärdduellerna hade upphört. Motorsågarna tystnat. Piskorna lagts ner. För denna gång.

Tv:ns skärm var svart. Tystnaden hade lagt sig i lägenheten. Köksklockans tre visare rörde sig.

Mindes när jag köpte min första porrfilm. Det hade varit för några år sedan. Kände att jag behövde, måste göra något åt min hudhunger och kåthet, annars skulle jag falla sönder av frustration. Det bästa vore att träffa en kvinna och ha sex med. Ett hångel hade även det fungerat som frustrationshämmare, men blygheten la ofta krokben på mig. De få gånger jag hade lyckats hoppa över krokbenet, var jag tafatt i konversationen. Pratade på, visst hade jag gjort det, men det var med handbromsen halvt åtdragen. Självförtroende hade jag, så pass att det likt frustrationen svämmade över när jag tog mig an de flesta göromål, men inte när det gällde att få kvinnor bli intresserad av mig. Självförtroendet var då som bortblåst.

Orsaken till att jag hade valt att gå till videobutiken en förmiddag på en vardag, var noga uträknad. Chansen att det var lite kunder där inne, kanske inga alls, var stor. Med ett hjärta som slog extra, öppnade jag dörren och gick in. Vid kassan stod ett par ungdomar och betalade för sin läsk, annars var det tomt i butiken insåg jag efter att ha slagit en lov. Snabbade mig fram till kvinnan efter att ungdomarna hade gått.

- "Är du snäll att ta ner en film åt mig?"

- "Det gör jag så gärna. Vad heter den?"

- "Jag visar."

Hade slängt en blick på dörren innan jag gick i riktning mot hyllan med porrfilmer med kvinnan som följe.

- "Här."

- "Du vet att de här är köpfilmer."

- "Jag vet." Undrar om hon hör mitt hjärta slå? "Den andra på tredje raden."

Hon gick fram och pekade.

- "Den?"

- "Ja."

Vid kassan hade jag skyndat mig att betala. Ute på gatan satt jag en stund och lät hjärtat gå ner till sitt normala antal slag. Jag hade köpt en porrfilm. Såg över parkeringen med ett fåtal bilar. Tuppen i Rönninge by har fått konkurrens.

Med handduken torkade jag bort livets vatten från ena låret. Hivade upp mig i rullstolen och gick till sovrummet för att klä mig. I mitt nästa liv, om det blir något vill säga, önskar jag att jag blir en hund eller katt. När de vill ha smek, behöver de bara tassa fram till någon. I 99 fall av100 får de smek eller kramar eller både och. Om jag ställer mig framför en kvinna med bedjande ögon skulle hon gå sin väg.

Kommer OS-abstinensen?

Vinterolympiaden i Milano Cortino är slut. Det har varit en härlig tid för oss idrottsälskare.

Jag har sett och lyssnat väldigt mycket, och det med engagemang. Förväntan, nervositet, glädje, besvikelse, förhoppningar, det är trevligt, ja inte besvikelse, men det tar på krafterna. Tur att spelen inte pågår längre än vad det gör, för då hade jag behövt ta in på vilohem. En skön säng, härlig musik och extra god mat (absolut inga skärmar) skulle sitta fint.

Det är dags att återuppta mitt normala liv, som sattes på paus. Det kommer ta nägra dagar säger erfarenheten. Det förvånar mig inte om jag när jag kommer hem i dag knäpper på tv:n och förväntar mig att se idrott från OS.

En tanke om OS.

Det är märkligt att en del grenar började i OS innan invigningen. I och med att antalet idrotter har vuxit är det förståeligt att flera dagar behövs för att hinna med, men varför då inte flytta bak invigningen, från fredagen till tisdagen? Tisdagen var dagen innan curling i mixed startade.

Som aktiv hade jag känt att min idrott som åsidosatt om den började innan invigningen.

Snön. Den enes bröd, den andres död.

Visst är det fint med snön. Det lyser upp denna mörka årstid, men även gör det möjligt att åka skidor och pulka, bygga snögrottor, grensla en snöskoter och köra in bland en snöbeklädd skog.

Snön utgör också hinder för många av oss. För de flesta tänker jag. Det finns hinder som är överkomliga som att kliva över en snövall som ligger i ens väg och gå tidigare till bussen för du behöver dra ner på takten för att minska risken att halka,

Vi som tar oss fram med rullstol, krykor, permobil, elektrisk rullstol och käpp (Säkert har jag missat flera hjälpmedel.) utgör snön och det som följer efter den frusna nederbörden som is, en vägg. En vägg på flera meter hög och bred vars ände inte ses. Det finns de ändå som kan ta sig fram, men de är få till antalet.

I dessa dagar gnuggar Färdtjänsten händer i och med de ökade antalet resor samtidigt som Regionen (tidigare Landstinget) ser de ökade kostnaderna rinna mellan fingrarna. Jag har inga siffror på att det görs fler resor utan det är ett antagande. Det grundar sig även på mitt handlande. Reser kollektivt när jag ska någonstans, men inte när det är snö och halt blir det färdtjänst så nästan hela januari till kontoret har det blivit att rulla in i en buss. Det är inget som jag gillar, men arbeta hemma är inget alternativ för mig.

Irriterad över snön? Nej, det är bara att gilla läget, men visst ser jag fram emot våren och barmark.

Läsa bok på en skärm?

Genom åren har kroppen förfallit till en nivå att inte längre kunna hantera inbundna böcker och pocket vid läsning på ett avslappnad vis. Numera går det åt mer energi att vända blad och hålla ner bladet efter att ha vänt jämfört med för några år sedan. Så pass att det händer att jag inte öppnar den bok som jag håller på med de dagar jag är småtrött. Vilket är synd, för det är just dessa stunder som är gjord för att sjunka ner i en berättelse och glömma livets trivialiteter. En allvarlig uppkommen situation för mig som tycker om att läsa böcker. Jag vill inte sluta läsa. Om det blir så skulle livet bli mindre vackert.

Läsplatta. När den kom fnyste jag åt nymodigheten. En berättelse i text bakom en plastskiva och doften av papper saknas tilltalade mig inte. Stelt. Inte naturligt. Än i dag tilltalar läsplattan mig inte, men kroppens förfall tvingar mig.

Häromdagen laddade jag ner romanen Barnvakten, skriven av Joyce Carol Oates. Jag köpte den som pocket för något år sedan. Trodde att jag skulle kunna hantera den, fast det var flera år sedan sist jag läste en. Gick bet, men på skärmen går det bra. Jag behöver bara trycka på musknappen för att vända blad, ett extremt energisparande moment. Samma läsupplevelse som pappersboken? Nej. Jag saknar även ljudet vid vändning av bladen och doften av boken.

Är det någon av er som vet om ett doftkrius som avger doft av böcker? Att ha ett bredvid när jag läser skulle höja upplevelsen av berättelsen.

En kortis.

Jag hade varit på undersökning. En vän till mig frågade hur gick läkaren. 

- Hjulbent.

Rullstolens ägare?

När jag var i Tanto i somras gick jag förbi en parkbänk. Självfallet gick jag förbi flera, det vimlar ju av såna där, men den utmärkte sig genom att det stod en rullstol på den. Till råga på allt var rullstolen fastkedjad med bänken. Kanske hade ägaren tyckt att hen hade lurat Försäkringskassan tillräckligt på pengar. Hen reste sig och tog en taxi till Arlanda och pyste iväg.

Nyår med vemod.

Många av oss kommer att äta och dricka extra gott på onsdag, årets sista dag. En del ska även festa loss hemma med vänner eller ute på lokal. Är anledningen att på ett fint sätt ta ett farväl av det gångna året eller fira det kommande?

Själv får jag en känsla av vemod på nyårsafton. Ännu ett år lagt bakom mig, ett år med minnen som inte kan komma att upplevas igen. Visst kan jag tänka tillbaka på dem, men samma känsla som jag hade får jag inte. Sekunden efter midnatt ligger det ett helt år framför mig, ett år som är orörd, ett år som jag planerar in saker som jag blir glad och får energi av som konserter, teater, semestrar och utflyktsmål. Det är ju positivt, men nyårsafton betyder även ett år närmare det för oss alla det ofrånkomliga. Det skrämmer mig för det roliga kan endast göras ovanför jordytan, inte under. (De som gillar att utforska grottor har förmodligen en annan uppfattning.) Tiden blir allt mindre att hinna med det vi vill förverkliga. Nyårsafton är en milstolpe som många av oss bockar av och tänker inte mer på det. I motsats till mig, Hinner jag med det jag vill göra?

Min Nu kommer att göra vårrullar på onsdag, som våra barn och jag ska njuta av under kvällen när vi ser på film. En lugn nyårsafton, precis som jag vill ha det. Festa loss tycker jag om, men det blir en annan kväll.

Julmotiv.

Snötäckta träd. Dess toppar rör sig i vinden. De sträcker sig mot himlavalvet. Några av stjärnorna lyser starkare än andra. Månen vakar över skogen, vars ände endast djuren vet om. En ekorre far fram mellan två tallar och skuttar upp i en tredje. En lykta rör sig bland träden. Spår av björn och lo i snön.

I stallet mumsar hästen på havre. Här och var ligger det hö på stengolvet. En fotogenlampa i fönstret sprider sitt sken. Intill dörren till stallet hänger det en krans av granris. Två grisar bökar i stian. En upptrampad stig i snön mellan stugan och dasset. Uppför slänten vid äppelträdet dinglar lyktan fram i tomtens ena hand. Hans annars röda luvan är vit av den snön som faller. Ett rådjursskall i fjärran. Tomten ställer sig på tå vid köksfönstret. Han höjer lyktan och lyser in. En kittel med kaffe kokar på vedspisen. En adventsljusstake med mossa på bordet. I de fyra lågornas sken syns julduken.

I farstun står det ett par skor. Snön på dem smälter, ner på trasmattan. I trappan upp till övervåningen brinner det ett stearinljus i de två fönstren. I kökets värme bland doften av nejlika och kaffe, syns den klädda granen i rummet intill. Bland kulörta kulor, girlanger, små tomtar och hemmagjorda dekorationer sitter det tända ljus.

Tomten pulsar vidare i snön med lyktan i handen. Skenet lyser upp några steg framför i julkvällen. En gren knäcks bakom ett av uthusen. En uggla sitter i en gran och plirar över gårdsplanen. Tomten öppnar stallets dörr. Hästen tittar upp. Gnäggar lågt när den ser vem det är, fortsätter sedan att mumsa på sin havre. Ett fat med gröt står framför stian. Tomten sätter sig på knä. Grepppar träsleven och börjar äta. Gårdens katt tassar fram ur sin vrå ocb stryker sig mot tomtens rygg.

Lönnlövet.

Ett orangerött lönnlöv virvlade runt. Ett tu tre flög det åtta tio meter ovanför den gråa asfalten för att plötsligt tappa all fart och falla rätt ner. Lönnlövet låg stilla i avvaktan på vinden med den rätta kraften som kunde föra det vidare till en plats med bättre leverne. En plats som inte bara fanns i drömmar utan i verkligheten. Men var?

Letandes efter platsen, men ovetande var den var belägen lät lönnlövet sig gripas av den vind som den hade extra tillit till och sveptes med.