Inblick i mitt ordnörderi.

En del av oss säger meningar som är grammatiska felaktiga. Det förekommer även meningar som är  bokstavligen felaktaktiga i vårt språkbruk.

De två meningar som jag tar upp här är vedertagna. Så pass att de svävar in i vårt medvetanden och ut igen utan att de flesta lägger märke till det felaktiga. Jag är inte av dem, jag reagerar. Rättar dem inte som säger fel för jag tänker mig att de blir irriterad av ett påpekande gällande en sådan, enligt dem, bagatell. De flesta anser förmodligen att det är en bagatell, men när vi ser rent krasst på vad de två meningarna säger, ja då säger de något annat än vad vi tycker förstå.

Den första meningen som jag tittar närmare på är, I dag skiner inte solen.

(Orsaken att den sägs eller tänks är att ett molntäcke döljer solen.)

Meningen sägs ordagrant, eller med ett eller flera andra ord, men med samma innebörd. När jag hör eller läser meningen får jag veta att solen inte skiner i dag. Stämmer det verkligen? Om det är så är det dags att ta farväl av nära och kära. Omgående, för det tar bara cirka åtta minuter och rjugo sekunder för solljuset att nå till oss på jorden.

Jag säger, Jag ser inte solen i dag.

Det finns fler alternativ.

Den andra meningen, Jag borde hinna.

Det är något som ska hinnas med; tåget, morgonmötet, få middagen färdig så ungarna hinner äta innan träningen med mera.

Eftersom det som ska hinnas med ligger i framtiden ska ´bör´, preteritum av böra, användas.

Jag säger, Jag bör hinna.

Muren som verkar vara alltför hög.

Jag har nu kontaktat Kulturrådet, Myndigheten för delaktighet, Post- och telestyrelsen och Myndigheten för tillgängliga medier i nämnd ordning. Ingen av dessa anser att de har möjligheter att ifrågasätta BookBeat och Storytel varför de gör sina böcker endast tillgängliga via mobilapplikationer och inte till en datorskärm.

Känner att det inte finns ytterligare instans att vända mig till i frågan.

Jag står framför en hög mur. Bakom den står och sitter människor och läser e-böcker på sina mobiltelefoner, surf- och läsplattor, bland annat böcker som nyligen har släppts. Jag har blivit stäende framför många murar i mina dar. De flesta har jag  lyckats kommit över med list och träning, men denna verkar vara alltför hög.

Jag får nöja med de böcker som finns på Biblio, tjänsten som gör att vi kan låna från biblioteken och läsa på datorskärmen. De böcker som släpptes nyligen, finns inte på Biblio. Förmodligen kommer de först året efter och det är surt för jag vill som de flesta läsa när bokhandlarna får in dem. Inte vänta.

I höst har jag läst John Steinbecks Öster om Eden och Keplers Hypnotisören på datorskärmen. Det har fungerat utmärkt. Bara att trycka på musknappen för att vända blad. Enkelt och inte energikrävande på något sätt.

En reflektion från Bokmäsaan.

Jag gick mellan montrarna på Bokmässan. Det hände att människor stod i gångarna och lyssnade på samtal och diskussioner mellan författare och kunniga på ett specifikt område. För att jag skulle få möjlighet att passera fick jag lägga en hand på framförvarande rygg. Ibland fick jag en ursäkt, varpå hen flyttade på sig. Märligt att jag fick en ursäkt när det var jag som störde.

Nåväl, det är inte det jag ska reflektera över utan över de datorer som var uppställda i en del av mässan. Eftersom ett av syftena med Bokmässan tänker jag är att främja läsandet, blev det ett ögonblicks-kaos i mig när jag dessa. Framför skärmarna sattt barn och ungdomar och, som jag uppfattade det, spelade. Även om det var kunskapspel, vilket jag hoppas att det var och inte krigsspel och andra "döda-individer-spel", tyckte jag att det var en märklig syn på en bokmässa.

Med tanke på att den senaste Pisa-undersökningen visar hur nivån i läsförståelsen hos 15-åringar sjunkit radikalt, blir det än mer märkligt med datorerna.

Om syftet var att lära barnen och ungdomarna hur på bästa sättet leta upp svar och söka kunskap på internet, är det positivt  Men är det verkligen en av Bokmässans uppgifter? Lämna den uppgiften till lärarna och oss föräldrar.

På Bokmässan ska det vara böcker för alla åldrar i mängder, författarsamtal, intervjuer med författare, boksigneringar och seminarier vilket var, men inga datorer för besökarna.

Axplock från Bokmässan ur min synvinkel.

Det blev en härlig helg i Bokens tecken.

Intressanta författarsamtal blev det för mig. Bland annat med Tone Schunnesson som pratade om sin senaste bok, samtidsromanen Ultravåld. Jag har blivit intresserad av den för den handlar om relationer mellan människor. Köpte boken och fick den signerad. Jo, jag vet, ni som följer mig vet att jag nästan inte klarar av att hantera pappersboken numera, undrar förmodligen varför jag köpte en. Är fortfarande svag för pappersboken, och att få författarens signatur i boken betyder en del för mig.

Så länge jag minns har jag varit starstruck. Det handlar om att jag har blivit imponerad av personers kunnande eller bedrifter, och att då få se dem eller än bättre byta några ord med dem får mitt hjärta att slå extra slag, kroppstemperaturen höjs och mitt tal som redan har talsvårigheter blir än svårare att förstå. Författaren Jan Guillou med käpp passerade mig. Sportjuornalisten Patrick Ekwall stod och pratade med den tidigare sportchefen i Djurgården Fotboll Bosse Andersson. Författarinnan Katarina Wennstam med en elegant dräkt från tidigt 1900-talet stod bakom mig i kön in till mässan. 

Självfallet stannade jag till vid True Crime-scenen och lyssnade när jag där såg paret Alexandra Coelho Ahndoril och Alexander Ahndoril, som skriver deckare under pseudonymen Lars Kepler, samtala med några andra författare i samma genre.

 Jag tycker inte endast om böcker och är nyfiken på personen bakom utan jag har även kärlek till friidrotten. Det var alltså naturligt för mig att kroppen hettade till och såväl talförmågan som koordinationen sattes ur spel när jag såg Stefan Holm, guldmedaljören i höjdhopp vid OS i Aten 2004, komma gående mot mig. Har sett Stefan när jag har varit på tidigare Bokmässor, så jag bör vara "van", men icke. Ända sedan 2005, då jag först såg honom har jag velat gå fram och gratulera till OS-guldet. Så här blir det när jag sätter personer på skyhöga piedestaler, jag når inte upp.

Sekunderna som ledde till att antalet hjärtslag ökade markant var efter att jag hade rundat ett monterhörn. Där blev jag stående framför Carola, som höll på att signera sin självbiografi, För att försäkra mig att det var Carola blinkade jag både en och två gånger. Jo, det var hon, en ikon inom svensk musik. Sin musikaliska karriär började ordentligt när hon vann Melodifestivalen 1983 med låten Främling. Yttterligare beskrivning lämnar jag därhän för det behövs inte. Eller?

Carola signerade, och de som ville bli fotograferad med henne fick naturligtvis det. Jag hade stått i ett fåtal sekunder när hon fick syn på mig. Hon reste sig, la i från sig pennan och gick fram till mig. "Hej", sa hon och tog min hand i sin. (Minns inte om jag räckte fram handen eller om hon sträckte sig efter den.) Jag fick tunghäfta grande. "Dig känner jag igen", fortsatte Carola. Tror att jag fick fram, trots allt, ett hej. Hon gav mig ett leende och gick tillbaka till sin penna och fortsatte beta av kön vars ände jag inte såg.

Att få syn på Carola var som helst förutom på konserter och tv hade kroppstemperaturen stigit, men att se henne i en miljö som jag inte förväntade mig, gjorde att jag reagerade som jag gjorde.

Är säker på att Carola blandade ihop mig med en annan, för för mig finns det ingen möjlighet att hon minns mig. En kväll på 1990-talet lyssnade jag på en konsert med Credokören i Adolf Fredriks kyrka. Carola var gästartist. Eller var hon en av medlemmarna i kören? I väntan på de vänner som jag gick med satt jag kvar i gången som ledde fram till altaret. Carola kom då gående mot mig. När hon passerade mig la hon sin hand på min axel och log.

Lördagen avslutades på Sjöbaren Lorensberg. Till förrätt blev det vitlöksgratinerade havskräftor och jag avslutade med fisk- och skaldjurssoppa.

Restaurangen rekommenderar jag. God mat, fin interiör och trevliga servitriser. Det finns endast en låg kant i entrén att ta sig över. Inne är det plant.

Bokkul.

I morgon sätter jag mig på tåget med några vänner för färd mot Göteborg. Det är ju dags för Bokmässan. Visserligen är mässans första dag i dag, men fast jag tycker om böcker och lyssna på författarsamtal räcker det med en och en halv dag bland tiotusentals människor. Tro det eller ej, det tär på mig att gå runt bland den mängden av människor, den ständiga surret av röster och andas in den inte helt perfekta luften. Men vad gör det när jag får gå bland böcker och lyssna på samtal med författare, en högtidsstund.

På lärdagskvällen blir det en härlig och smakrik middag på en fiskrestaurang.

Johan tipsar.

På Värmlands Museum pågår utställningen Inlåst & utanför. Den handlar om synen på människor genom historien - om funktionsnedsättning och institutionsvård. Vi får en inblick i hur Sverige behandlade personer med funktionsnedsättning under 1900-talet.

Utställnngen varar till den 26 november.

I utställningen möter vi personliga berättelser och tankeväckande insikter, som tillsammans belyser hur samhällets utveckling har format livet för personer med funktionsnedsättning.

Flera av berättelserna vittnar om vanvård och övergrepp, och hu de ansågs vara ett "problem" som skulle gömmas undan från resten av samhället.

Ett tips till BookBeat och Storytel.

Efter att ha kontaktat BookBeat och Storytel har jag fått veta att båda två har valt att ha koncentrerat sig på att utveckla en mobilapp för smartphone och surfplatta så bra som möjligt så upplevelsen blir på topp. De två har meddelat att i dagsläget finns det inga planer att göra deras böcker läsbara på datorskärmen.

I och med att böckerna kan bara lyssnas på i smartphone och läses på surfplatta, har BookBeat och Storytel utestängt en grupp av människor från att ta del av deras böcker. Gruppen som inte kan hantera smartphone och surfplatta på grund av grav funktionsnedsättning utan endast dator. Jag tillhör denna grupp.

De får fler kunder, vi med grav funktionsnedsättning, om böckerna blir tillgängliga för datorskärmen.

Käre Bok.

Det finns ett massivt motstånd inom mig att uttala och skriva ordet pappersbok. Samma känsla infinner sig vid ordet papperstidning. Jag är förmodligen lite väl konsverativ i detta spörsmål, men för mig är böcker gjorda av papper (bladen) och kartong, lim och tyg eller plast (omslaget).

Vad har jag för namn på böckers innehåll som läses på våra skärmar och lyssnas på? Kommer bara på namn som jag tycker är undermåliga, så jag undviker att nämna dem.

Inget ska hindra mig från att läsa böcker.

Jag läser mycket. Romaner, biografer, itdskrifter om historiska händelser och upptäckter inom vetetnskapen.

På senare tid har jag fått svårt att hantera pappersböcker som att bläddra och i viss mån få den ligga still på bordet. Det går, men det går ut mycket mer energi nu än tidigare. Förrr blev jag inte alls fysisk trött efter en två timmars läsning, det var en fröjd attt ge sig hän i historien. I dag kommer den tröttheten redan efter så där en halvtimme. Oftast blir det två försök innan jag lyckas vända blad  (Jag blöter läpparna med tungan, trycker dessa mot bladet och drar till vänster.) Ibland, men det är sällan, händer det att jag får göra en mängd med försök att vända ett enda blad. De är då i ett glatt material. Eller böcker som är årsrika och inte har bläddrats i på många år, de bladen är "stela" och förlorat sitt lyster. Eller så har jag en dålig bladvändardag helt enkelt.

Lustigt blir det när texten som beskriver ett slagsmål, en biljakt på gatorna i en miljonstad eller hur förövaren gick tillväga, sträcker sig till nästa uppslag och jag då behöver fler försök att vända blad. Näven, som just skulle träffa sin antagonist, blir hängande i luften. Bägga bilarna med hög hastiighet och skrikande däck i en kurva in mellan två kvarter, upphör att rulla samtidigt som människorna på trottoarerna stelnar till. Kommissarien har en redogörelse på polisstationen för sina kollegor om hur förövaren lyckades fly utan att lämna spår efter sig. Så i ett avgörande skede i den, till och med mitt i en mening, tystnar hen.

När det händer att det tar några minuter att vända blad, kan det vara så illa att det jag läser på nästa inte får ihop det med den sista meningen jag läst på det föregående.Samma sak om meningen börjar på ett blad och slutar på nästa. Med andra ord, jag minns inte vad det stod. Kanske är det några av er som tänker att jag har ett dåligt minne. Förnekar det. Jag ser det som att koncentrationen att vända blad är så intensiv att den breder ut sig så pass att den knuffar undan det. Till den mörka tomma avdelningen i hjärnan, Glömskan.

Mina fysiska tillkortakommanden gjorde att jag började fundera för något år sedan att läsa böcker på datorskärmen. Det fanns ett motstånd och finns det än i dag att göra det. Jag tycker att böcker är gjord av papper och inte pixlar. Böckernas sidor vänds med våra fingrar (jag med läpparna) och inte med knapptryckning. Sidorna ska dofta papper och inte något metalliskt.

Men men men men jag kan inte se mitt framtida liv utan att läsa böcker. Det vore att leva utan att få leva in sig i en annan persons eller personers liv. Det vore att leva utan att få kunskap av vår historia. Det vore att leva utan att få den härliga spänningen som bara litteraturen kan ge. Jag tänker främst på relationsdramatiken mellan människor, men även vissa deckare fungerar.

Jag har nu lånat e-böcker sedan en tid tillbaka och det fungerar bra. Lätt att låna. Lätt att läsa på datorskärmen. Lätt att bläddra, bara att vänsterklicka.

För att få tillgång till nyutgivna böcker surfade jag in på BookBeats och Storytels webb. Rätta mig om jag har fel, men har fått för mig att biblioteken inte får in de som e-bok lika snabbt som de ovannämnda. Med entusiasm köpte jag en läsperiod, en månad, på Bookbeat. Efter att boken, som jag hade valt att läsa, inte visades på datorskärmen, sökte jag på dess webb hur jag skulle göra. Fick då veta att deras böcker kan lyssnas på och läses enbart i deras app, som laddas ner till mobiltelefon eller surfplatta. Jag kan inte själv hantera mobiltelefonen och någon surfplatta har jag inte, så in på Storytel med förhoppning av att här är det annorlunda. Icke sa Nicke, även där är det surfplatta och mobiltelefon som gäller.I min besvikelse kontaktade jag deras support och bad om orsaken. De har valt att fokusera på att läsupplevelsen ska bli så bra som möjligt på dessa två enheter.

 

Diskrimineringsombudsmannen gör ingen utredning.

I dag kom det ett email från Diskrimineringsombudsmannen. De har beslutat att inte gå vidare med en utredning.

Argumenten att inte gå vidare är bl a den utredning som de behöver göra blir för omfattande för att vara rimlig i förhållande till den anmälda händelsen.

Synd att DO inte gör en utredning. Så är det, bara att gilla läget. De vet i alla fall nu att det kan förekomma att vi får ett dåligt bemötande av Färdtjänstens beställningsmottagare, vi som har talsvårigheter. Om det kommer in ytterligare anmälningar, kanske DO anser att det är dags med en utredning.

Färdtjänsten har meddelat att de tagit upp händelsen med den aktuella beställningsmottagare. Vilka åtgärder som har vidtagits är för mig döljt i dunkel.

Läs om händelsen i inlägget daterad den 17/8 -26 som ledde till att jag gjorde en anmälan.

Anmält Färdtjänsten till Diskrimineringsombudsmannen.

Nu har jag skickat in en anmälan till Diskrimineringsombudsmannen om händelsen. Förhoppningsvis tar de sig an ärendet.

Händelsen finns beskrivit i inläggget daterad den 17/8.

Äntligen har vi ett förbud mot mobiltelefon i skolan!!!

Det borde vi ha haft för länge sedan. När mobiltelefonen med möjlighet att surfa på nätet kom, då direkt, pang, inga av de i skolan.

Förbudet infördes för att öka förutsättningarna för trygghet och studiero i skolan enligt regeringen. Det tog tid för regeringen att inse det jämfört med mig som insåg det långt tidigare.

Jag har velat ha förbudet även av andra skäl. Hälsomässiga; Nu kommer eleverna att röra sig mer som att jaga varandra, spela fotboll och klättra på rasterna jämfört med innan då många av dem satt med sina telefoner och fick inget flås. De kommer nu använda hela kroppen, inte endast huvudet, vilket gör att koordinationen i armar och ben förbättras. Sociala; Utan telefon blir det mer att möta varandras blickar och umgås, vilket gynnar samspelet mellan dem och framtida relarioner.

Det behövdes ingen raketforskning att komma fram till detta. Det behövs endast sunt förnuft.

Eleverna kommer alltså att röra sig och blir mer sociala i och med förbudet. Det spelar ingen roll om eleverna klagar på att det inte finns något att göra på rasterna. Det lär dröja ett tag, men rätt snart spelas det fotboll, leks och mer prat med varandra.

Frågan jag ställer mig, Är det försent? Är det försent att få tillbaka kreativiteten, fantasin, konditionen, koordinationen och det sociala samspelet hos våra barn på samma nivå som tidigare?

Jag tycker att politikerna även ska införa en åldersgräns av användning av den utformning som mobiltelefonen har i dag. En telefon som enbart kan ringas på och ta emot samtal är tillräcklig för de som är under 16år. När de vill söka efter något, se film, läsa eller lyssna på musik kan de göra på en dator hemma. Jag vet, alla har inte dator. Fritidsgårdar och bibliotek får köpa in fler.

Dåligt bemötande från en beställningsmottagare på Färdtjänsten.

Min käresta och jag hade varit på kryssning. Vi ville nu hem till Täby. Jag ringde Färdtjänsten och började samtalet som sig bör med, "Jag vill boka en resa. Jag har  kundnummer." Efter att jag hade sagt ett antal siffror, samma siffror, några gånger utan att han förstod, frågade han med en stämma som tydde på frustration, "Finns det en annan jag kan prata med, för jag förstår inte vad du säger?" Försökte på nytt, för jag vet av erfarenhet att efter ytterligare några gånger brukar jag bli förstådd. Hann med att säga några siffror innan han avbröt mig. "Finns det någon annan jag kan prata med?" Min käresta tog över och sa mitt kundnummer. Jag fortsatte sedan med att säga var vi ville bli hämtade. "Jag vill inte prata med dig", sa han. Här gav jag upp och lät henne åter ta över.

Nästa dag skrev jag ett email till Färdtjänsten och berättade vad som hade hänt. Svaret blev att de kommer ta ärendet vidare.

Vid tidigare tillfällen när jag inte har blivit förstådd, har det hänt att beställningsmottagaren låtit sin kollega ta över samtalet med ett gott resultat. Dessvärre var inte han som tog emot mittt samtal så handlingskraftig.

När jag ändå hade kontakt emailledes med Färdtjänsten passade jag på att tacka dem att det verkar som de har fler beställningsmottagare som kan bra svenska jämfört med för sex månader sedan och tidigare. Jag frågade om det är så. Drar den slutsatsen för jag har fått prata med idel personer med perfekt uttal de senaste månaderna. Dessförinnan var det oftast personer med modersmål som inte var svenska, och då var det så gott som varje gång att de inte förstod vad jag sa.

Användningen av mobiltelefonen kan ge negativa följder.

Tävlade på sprintdistanserna och en medeldistans, 800m, när jag höll på. Jag behövde vara snabb, så banträningen bestod nästan uteslutande av sprintövningar. Då och då la jag in intervallpasset 3(200m+200m+200m). Det för att bli uthållig för 400 och 800m.

Kommer inte att skriva mer om min träning, jag lovar. "Skönt", tänker ni som är allmänt ointresserad av träningsupplägg, i synnerhet av min.

I mångt och mycket är barns och ungdomars uppväxttid en förberedelse inför vuxenlivet. De lär sig av föräldrar och andra vuxna att ta ansvar, visa hänsyn, ta hand om ett hushåll, att det är viktigt med en god utbildning, vara social, lära sig om pengars värde. Listan är längre, men jag stannar här.

Om jag hade enbart ägnat mig åt sprintövningar, aldrig sparkat mer än 100m, hade jag fått en dålig tid på ett 10.000meterslopp. Med min envishet hade jag kommit i mål, men då efter att funktionärerna gått hem och strålkastarna blivit släckta. Den urusla tiden beror på att jag inte skulle vara tränad för den distansen. Självklart vore det så.

Precis så är det för många av barn och ungdomar i dag. De är inte "tränad" i att läsa böcker och tidskrifter för det ger mer att se på TikTok än att läsa. De känner olust i mötet med människor för de är inte "tränad"  i hur de ska bete sig för de brukar numera umgås genom samtal ocsh sms, vilket kan leda till en hög frånvaro i skolan. De är inte "tränad" i att ha kroppen i fysisk trim och koordinationen i armar och ben på en åldersmässigt acceptabel nivå för de är mer roligt att se vad händer på internet.

Visst är det här en relevant jämförelse?

Mobiltelefonen är ett hot mot våra barns sociala utveckling.

En flicka går på trottoaren.Hon ler, för i dag är hon extra glad. Tösen hade fått beröm för teckningen som hon gjorde på förskolan.

- "Pappa, fröken Inger gilllade grisen jag målade i dag."

Han skriver på sin mobil.

Hon slickar på sin glass. Njuter av jordgubbssmaken.

- "Jag målade med pastellkritorna. Det var roligt, men det var kladdigt."

Flickan vissar upp ena handen med spretande fingrar. Hon skrattar till. Pappa ser ner på handen med regnbågens alla färger.

- "Oj, vad du ser ut. Går det inte tvätta bort?"

- "Jag försökte."

Pappa vänder blicken åter till mobilen. Hon håller handen framför sig och synar färgerna som har flyttit samman. Han fnissar till åt det mobilen visar.

- "Jag tycker att det är vackert."

- "Mmm."

Tösen ser en papperskorg längre bort.

- "Ska jag slänga pinnen därborta?", säger hon och pekar.

Flickans far är försjunken i ett Youtubeklipp. Om en liten stund är de framme vid korgen. Hon ställer frågan igen.

- "Är det sant?", mumlar han.

- "Ja, här är den."

Tösen stannar vid den.

- "På lördag. Den måste jag se", mumlar han igen utan att stanna.

Hon velar om hon ska slänga pinnen här eller inte. Hon ser sig runt med pekfinger i mungipan. Fyra pojkar i hennes ålder går på den motsatta trottoaren. Den främre studsar en basketboll medan alla pratade med varandra. En motorcykel passerar. Så kommer flickan på att hon har sett vuxna slänga glasspapper och glasspinnar i sådana papperskorgar. Då får jag också göra det. Hon ser ner i den och blir övertygad att hon gör rätt. Förutom godispapper och en och annan läskburk ligger där glasskräp. Släpper pinnen i papperskorgen och springer till pappa som har kommit en bit bort.

- "Yes, jag vann", utropar han.

Tösen trär in sin hand i pappas byxflicka. Hon vill hålla handen, men den är upptagen av telefonen.

De kommerr fram till en tomt med en häck. Granhäcken är hög, så hög att den ger skugga. Flickan tycker att det är skönt med svalka. Hon ser upp på pappa. Hans tummar rör sig snabbt. Hon funderar på hur pappa kan gå utan att krocka med någon, han som ser ner på sin telefon hela tiden. Har han ögon också på huvudet.

- "Pappa, kan du läsa godnattsaga i kväll? Mamma är hos mormor."

- "Vad i helv. . . Har hon dött?", utbrister han och stannar tvärt.

Flickans underläpp börjar att dallra.

- "Är mormor död?"

- "Hon kan inte ha varit gammal."

- "Varför är hon död?", säger hon högt och börjar dra i pappas arm.

- "Nämen gumman." Han stoppar ner telefonen i byxflickan och sätter sig på huk. "Mormor är inte död, hon lever."

Pappa kramar om dottern.

- "Du sa det", hulkar hon fram.

- "Det är en skådespelare som har dött, en skådespelare som jag tycker var bra." Han torkar bort tårarna  på hennes kinder med tummarna. "En favorit kan jag säga, precis som du tycker om Pippi."

- "Är du ledsen, pappa?"

- "Nej. Jo lite, men det går över."

- "Vill du ha en kram?"

Han nickar.

Tösen smeker pappas rygg. Värmen från honom lugnar henne.

- "Ska vi laga köttfärssås i kväll?"

- "Ja", svarar hon glatt. "Med spaghetti?"

- "Det låter gott."

Pappa reser sig. Han tar dotterns hand i sin och de fortsätter hem.

En scen ur dagens Sverige. En scen som många av våra barn har varit med om och kommer att vara med om.

Hur tänker ni föräldrar när ni låter er uppslukas av mobiltelefonens flöde när ni är tillsammans med era barn? Varför leker eller pratar ni inte med varandra? Barnen behöver uppmärksamhet av er föräldrar, inte ignoreras. Sträcker mig så långt att jag anser att det är misshandel av barnen.

Låt oss gå tillbaka till mobiltelefonen som endast kunde ringas på, ta emot samtal och smsa. Det vore bra för oss alla. Vi skulle bli mer sociala med varandra.

Slut på sommarsemestern.

Tillbaks på arbetet.

Härligt det vore om tiden på semestern släpar sig fram likt den gör under arbetsveckorna. Vi hade hunnit mer skoj. Vi hade njutit mer. Vi hade haft mer tid att ladda batterierna, Allt detta hade gjort att kapaciteten att arbeta hade ökat när vi kom tillbaka. Förmodligen även inspirationen hade fått en knuff framåt.

Jag ser fram emot mängder med föredragsuppdrag i höst. "Har du redan fått några?", hör jag några av er säga. Fem stycken välkomnade mig när jag kom till kontoret, men förväntantar mig mer i slutet av augusti när verksamheten på skolor, företag, organisationer, föreningar kommit igång. Då ses vilka dagar de kan ta emot mig.

Slöa i hängmattan.

Sommaren är här. Även värmen. Den gula planeten på himlavalvet syns allt oftare. Ja, då gör jag det enda rätta. Stänger av datorn och ger mig ut i naturen, promenerar i byar och städer, och kliver på båtar för färd i skärgården.

I augusti blir nästa gång ni hör av mig.

Ajöken.

Kramar och smek på recept?

Är det någon av er som känner en hudhunger? Eller har känt av? Utan att vara er vän eller endast veta att ni finns till är jag säker på att ni någon gång i livet har känt en längtan att få beröring av en person i form av kramar och smek. Ni har även haft en vilja att ge detsamma.

För mig började jag att känna av hudhungern påtaglig vid 18-19-årsåldern. Innan dess gav den endast svaga impulser, som jag inte kunde fastställa orsaken till.

Kunde avstyra hudhungern för jag visste att även jag i sinom tid skulle träffa en tjej som ville ligga eller hångla med mig. Därför kunde jag dröja kvar med blicken på par som kramades och/eller pussades på stan. Hennes händer smekte hans rygg. Deras läppar möttes. Jag blev varm inombords samtidigt som en avundsjuka spred sig inom mig, Önskade mig att vara i hans kläder.

Åren gick. Jag blev 25, inget ligg, inget hångel, inget hållande i handen i soffan. Jag blev 29, stiltje. Jag blev 33, fortfarande stiltje. Jag blev 39, inte ens en krusning. På den ytan ja, inte på andra. Det var träning nästan varje dag i veckan, resa hit och dit på tävlingar och läger både inom landet och utanför, arbetade halvtid, och var då och då på hemmafester och ute på lokal med vänner. Förutsättningen var med andra ord god för att träffa någon kvinna som ville vara mer än en vän. Men icke, det blev inget. Inte ens ett hångel. Det som blev var en massa kvinnliga bekanta. Det föraktade jag inte, tvärtom, trevligt att springa på dem och byta några ord. Det hände vid enstaka tillfällen att det resulterade i en fika eller en lunch veckan senare. Men det var inga kvinnliga bekanta som jag egentligen ville få utan en kvinna som ville gå till sängs med mig.

Vid de tillfällen som hudhungern slog till som värst gick jag inte ut utan stannade i min lägenhet. Ville inte riskera att se kvinnor, för nu var frustrationen stor. Om jag hade gjort det, hade risken varit överhängande att den gått över till tårar. I kyligt väder och när det föll väta var det mindre jobbigt för kläder skylde nästan all hud. Endast ansikten kunde ses, vilket gjorde att hormonerna fortfarande låg och sov. Möjligen var deu några som hade öppnat ögonen, men i övrigt var det lugnt. Däremot under varma och soliga dagar väcktes de. Om hormonerna hade legat kvar och småpratat hade det varit lugnt, men de ställde sig upp och började att dansa. Till techno. Om de ändå hade valt en stilla vals.

Så här kände jag mig i tjugofemårsårsåldern och långt upp i vuxen ålder. Att jag var unik med sådana känslor förefaller mig vara osannolikt. Är säker på att många av oss har eller haft en likadana känslor, kanske inte så kraftfull att de väljer hemmets trygga vrå som jag gjorde. Men vad vet jag.

Jag var avundsjuk på hundar och katter. Ja, egentligen är jag det än, men i dag hanterar jag det bra. När de vill bli smekta går de till oss människor, för de vet att vi inte kan motstå. Vi böjer oss ner och smeker dem eller kelar. Deras mängd av belöningshormonet Oxytocin måste liigga på en skyhög nivå. Om jag hade gått fram till en kvinna och sett med bedjande ögon, inte hade jag fått en klapp på kinden eller smekningar på ryggen utan hon med en förundrad blick hade vänt om och gått sin väg. I bästa fall. I sämsta fall hade hon gett mig en hård klapp på kinden, så pass att avtrycket av handflata och fingrar suttit kvar en tid.

För en tid sedan surfade jag omkring på internet. Oftast vet jag vad jag söker efter, men just denna gång var det ett tidsfördriv. Antagligen var det i väntan att ett av barnen eller båda två skulle bli klara med sitt, så vi kunde komma i väg. Jag snubblade in på en webbsida där det såldes tjänster, bland annat tantramassage, scratch therapy och kramterapi. Mina ögon spärrades upp. Kramterapi. Från att ha varit blasé till det jag såg innan, blev jag nu oerhörd fokuserad. Efter att ha läst vad denna terapi innehöll, insåg jag att det var just det jag hade behövt som singel. Dels skulle jag ha varit mer glad. Dels hade frustrationen blivit mindre av att det bara blev ett trevligt samtal med den trevliga och fina kvinnan på krogen, i kassakön på Hemköp, på arbetet eller var jag befann mig. För jag visste att om jag inte lyckades att få till ett hångel eller ligg då eller senare med henne, hade jag bara ringt och boka tid för en timmes kramterapi. Det hade lett till vid kontakten med kvinnor att jag hade vågat mer, trott mer på mig själv och blivit avslappnad, vilket i sin tur hade ökat möjligheten att träffa en som ville med mig. Eller rent utav få en flickvän innan fyrtioårsåldern.

Det vore intressant att ta en timmes kramterapi. Jag vill se om det känns lika avslappnad jämfört med att glida ner i soffan med kvinnan som jag spanade in. Vid närmare eftertanke tror jag inte det, för attraktionen till kvinnan som utför terapin behöver jag ha. Det kanske jag får när jag är där. Kanske vetskapen om att en betalning ha gjorts för att få kramar och smek stör upplevelsen. Trots det negativa hade jag som ungkarl beställd kramterapi för att helt enkelt må bättre.

Det vore bra om kramterapi kunde fås på recept. För de som har en hudhunger skulle livet kännas bättre om den mättas. 

Anledningen att jag i dag hanterar avundsjukan som jag har gentemot hundar och katter på ett bra sätt, är att jag är tillsammans med en kvinna. Vi är till och med gifta, så när hudhungern smyger sig på, är det bara att krypa upp i soffan och gosa.

En blodig tunga.

Två dagar. Två dagar tills jag lämnar 50-perioden och går in i 60-perioden. Räkneverket har fortsatt i oförminskad fart, 56 57 58 59 60. Jag hoppades på rost i maskineriet vid 40-årsåldern och framåt, så det skulle saktas ner, men icke. Det bara malde på och gör det än. Vecka ut och vecka in. Månad efter månad. År läggs bakom och år läggs till.

Är en person som förbereder mig när jag kommer att ställas inför situationer som krävs extra ut av mig. Om jag inte gör det, blir det oftast blaha blaha. Så för en vecka sedan började jag att öva på att uttala 60. Oj, vad svårt det var. Inte nog med det, det skavde på tungan till den milda grad att det uppstod blodvite. Med plåster på, fortsatte jag att traggla.

Gör framsteg, så jag bör hinna att på två dagar få till ett perfekt uttal i CP-nivå utan att få skador i mun och tänder.

En bra insats.

Jag får vara nöjd med min insats på hjälpmedelsmässan Hjultorget. Flera besökare blev intresserade av föredragen. Om det genererar till uppdrag, det får framtiden utvisa. Med tanke på att informationsbladen om dessa tog nästan slut, ökar möjligheten att få uppdrag till hösten. Jag kan inte se att det blir några innan sommaren. Det är alltför kort att arrangera en sammankomst, förmodar jag.

Böckerna sålde överraskande bra.

Hjultorget ägde rum 12-13 maj i Kistamässan.