Partiledare intresserade sig för funktionshinderpolitiken.

Bengt Westerberg, före detta folkpartilearen, är fortfarande engagerad i LSS-lagen. Som socialminister drev han igenom lagen 1994.

Nyfikenheten över Bengt Westerbergs engegemang krng dessa frågor har följt mig genom åren. Det kanske har funnits politiker som har lagt ner lika mycket tid som han har gjort, men det har gått mig förbi. Jag läste en intervju med honom nyligen och där stillade nyfikenheten. Som politiker försöker de se vad som brister i samhället och.vad som finns att göra åt dem. Bengt såg att funktionshinderpolitiken var ett sådant område. Så när han blev partiledare träffade han människor med funktionshinder för att lära sig hur det är att leva med en kropp som inte fungerar som den ska. De flesta, förmodligen alla, ville bo i sina egna boenden och inte bo på institutioner som var vanligt förekommande förr. För att det skulle kunna förverkligas, behövdes det människor som hjälper. LSS-lagen började att ta form, och 1994 var den ett faktum.

Drygt 80 miljarder kostar LSS-insatser och assistansersättning per år eller i genomsnitt ungefär 1 miljon per användare. Svindlande summor tycker jag, men det är tur att riksdagsledamöterna förstår att assistansen är livsavgörande för oss assistansanvändare,

Äntligen har jag gjort mitt.

I dag är det fem månader kvar till den dagen som jag inte trodde att jag skulle få uppleva igen, att stå på Bokmässan och marknadsföra ytterligare en roman som jag har skrivit.

Aldrig mer ska jag skriva fler romaner, tänkte jag när jag fick romanen i handen, den första som jag fick utgiven (2005). Jag var så less på skrivandet. Lusten att läsa var som bortblåst. Ett kväljande ur strupen av att se uppslagna böcker.

Men jag har gjort det igen, skrivit en roman. Manuset, efter att tillsammns med bokens redaktör arbetat med texten, har jag nu skickad in den för sista gången till förlaget. Baksidetexten var lätt att skriva, det tog bara några timmar att få ner den. Fotot till omslaget var det som blev klar först. I oktober togs det på strandpromenaden vid Årstaviken av en bekant. Hon arbetar som fotograf, så fotot på mig håller hög klass.

Märkligt nog känner jag ingen glädje nu när jag har lämnat arbettet med romanen bakom mig, Det som fyller mig är tillfredställelse och en lättnad. Glädjen kommer när jag får romanen i handen.

Tycker ni att jag skriver för ofta om mina känslor kring romanen? Jag blir inte förvånad om det är så, men det får ni ta. För mig att skriva en roman som ett förlag ger ut likställer jag med att vinna Paralympics.

Kvällens fundering.

Jag har vänner av det kvinnlig könet som säger "Jag ska träffa en killkompis.". Med en likadan betydelse säger en del killar, "Jag ska träffa en tjejkompis",

Jag har en teori varför det är viktigt för dem att klargöra vilket kön kompisen har. "Det är inte viktigt," kan jag höra att folk säger. Okej, men om det inte är det, varför säger ni det då? Teorin är att de vill inte att det ska finnas någon som helst tvekan att det är på det vänskapliga planet, och inte något annat.

För mig är det helt främmande att säga könet på kompisen som jag ska träffa. "Jag ska träffa en kompis", säger jag rätt och slätt, oavsett om det är en kvinna eller man.

Åsikter om detta?

Assistenter får uttrycka sina åsikter, men . . .

Jag var i Stockholms innerstad och såg mig om. Mängden med människor signalerade att det var en vardag mitt på dagen. Vid den här tiden var jag mellan två arbeten. Att sitta hemma var lika tråkigt som att se målarfärg torka.

De gånger jag promenerade där hamnade jag oftast i Gamla Stan, och denna dag var inget undantag. Det kändes som något drog mig dit, förmodligen var det de historiska vingslagen som gjorde det. På Västerlånggatan passerade jag restaurangen Michelangelo. Där serverades det god mat. Det gjorde det de gånger jag hade varit där och jag hade ingen anledning att tro att det inte hade fortsatt så.

Magen signalerade att det var dags att fylla på. Jag vände mig om och slank in i den italienska restaurangen. En hovmästare visade mig till ett ledigt bord. Det vattnades i munnen när jag gick igenom rätterna i menyn. Allting verkar så gott. Jag såg in i lågan på det vita stearinljuset. Omkring mig satt det gäster vid de flesta av borden  Deras ord förvandlades till ett sorl. Jag slog igen menyn. Strax därefter tog hovmästaren upp min beställning, en Fusillone ala michelangelo och en vatten.

Jag småpratade med assistenten i väntan på pastarätten. Efter en stund märkte jag att han tyckte illa om stället. Mannen hade varit där tidigare, och hade idel negativt att säga om lokalen och personalen. Jag försökte att få honom se det fina med restaurangen, men han var döv på det örat. In kom min mat och han började hjälpa mig att få in den i munnen. Peston, de semitorkade tomaterna, parmesanen och  pastan smekte smaklökarna.

Mannen fortsatte att klanka ned på Michelangelo medan jag åt. Entusiasmen över att sitta på den mysiga stället försvann så sakteligen. Smaken mattades av. Maten svalnade snabbare än vanligt. Till slut kände jag mig obekvämt att vara där med honom. När väl tallriken var tom och notan betalt, gick jag ut på Västerlånggatan och gick raka vägen till Gamla Stans tunnelbanestation och for hem.

Visst har assistenter rätt att uttrycka sina åsikter, men de bör känna av läget om det är lämpligt att göra det där och då. Mannen visste sedan tidigare att jag gillade restaurangen, men ändå pratade han negativt om stället och därmed förstörde han min lunch.

Kunde jag säga till honom att prata om något annat? Jo, det kunde jag ha gjort, men tordes inte. Drog mig att säga emot, så till den milda grad att jag lät bli. Ville inte skapa konflikter, för konflikter var det värsta jag visste om.

Pennans rörelser blir till ord.

Fantasin lyckas få ner ord till handen och ut i pennan. Ett rasper hörs när blyertsen trycks mot arket. En del ord behöver andra för att få kraft medan andra ord har den inom sig. De blir till rader, rader som berättar.

Njuter du att vara frisk?

I januari, nära tre veckor, hade jag hosta. Förutom att jag hostade ofta, vilket var nog besvärligt, gjorde det att jag inte kunde sova den större delen av natten. Mindre sömn ledde till att kroppen fick inte den vila som den behöver, och det resulterade i muskelspänningar. Jag har alltid muskelspänningar, dag som natt, men de här blev kraftigare än vanligt och de vaknade jag av. Det var hemskt, det hände att jag ibland inte visste vilken dag det var vid lunch.

Njuter ni av att vara friska? Känner ni glädje av att gå upp ur sängen utan en täppt näsa? Blir ni muntra när ni möter arbetskollegorna, skolkamraterna och de i föreningen efter en tid av sjukdom? Det förutsätter att ni gillar att umgås med dem i vanliga fall. Blir ni uppåt av att sitta upp utan att få huvudvärk?

Eller gör ni som jag, går vidare i livet utan att känna lycka att inte behöva ligga i sängen och snörvla, ha influensaont eller ha magsjuka? Jag uppskattar lite att jag är frisk, förvånansvärd lite. Varför? Kan det bero på att det är normalitet för mig att vara frisk, och just därför blir jag inte till mig när jag är det? Det bör vara tvärtom, när det normala får sig en törn och jag befinner mig i ett onormalt tillstånd, vilket är ett bedrövligt sådant, bör jag känna lycka när det är åter normalt.

Det är pest, pest, vid flera tillfällen kommer dödsångesten, pest, pest att vara sjuk.

En kommande höjdpunkt.

I dag är det på dagen åtta månader tills Bokmässan i Göteborg öppnar.

Inför årets mässa har det tillkommit en ny känsla jämfört med fjolårets Denna gång var det författarsamtalen och hitta intressanta böcker som lockade, och det hinns säkert med. Men nu är det att få visa upp min senaste roman som blir höjdpunkten. Den ges ut senare i år av Idus förlaget, och det är i deras monter jag kommer att stå.

Hotellrum är bokat.