Föredraget ´En del av mitt liv ligger i dina händer´: Så bör du tänka som personlig assistent.

Ni som arbetar som personlig assistent gör ett viktigt arbete. Utan er vid vår sida kan vi assistanskunder inte leva det liv som vi önskar. Jag skulle exempelvis inte kunna hämta barnen från skolan utan assistent. Hade jag inte haft assistans kunde jag inte ha haft något arbete. Själva göromålen klarar jag, men allt runt om omkring som att komma till kontoret, få i mig lunchen, toalettbesök, ta av och på ytterkläder, det hade jag inte klarat. Laga kvällsmat till barnen och mig, det måste assistenten göra efter mina instruktioner för det kan jag inte. Att träna är viktigt för mig, men många av momenten klarar jag inte av att utföra utan assistans. Hålla mig ren och proper hade jag inte kunnat utan assistentens hjälp. På mina otaliga resor i världen mötte jag kärleken, min nuvarande fru, men utan medföljande assistent hade inte våra vägar korsats. Utan assistans hade jag haft ett grått och dystert liv med ytterst få glädjestunder.

Tycker ni att det är svårt att arbeta som personlig assistent ni som gör det? På vilket sätt är det svårt om ni anser det? Tär det att vara så nära en person som ni egentligen inte känner?
Föredraget ´En del av mitt liv ligger i dina händer´ vänder sig till er som arbetar som personliga assistenter och er som utbildar sig till yrket.

• När kunden pratar med en person, tar du tre steg bak eller står du kvar? Detta under förutsättning att kunden inte behöver hjälp av dig att kommunicera.
• Om en kamrat till dig går fram och börjar pratar när du är med kunden. Vad gör du?
• Hur bör du förhålla du dig till din mobiltelefon under passen?
• När kunden frågar en expedit om något, men hen uppfattar inte vad din kund säger och det på grund av dennes talsvårigheter. Kunden upprepar sig några gånger, men expediten uppfattar ändå inte. Expediten ser på dig med en ´Vad säger hon?-blick´ med inslag av desperation.Hur agerar du?
• Är det legitimt att du använder vi-form när du berättar vad kunden har gjort med din hjälp?
• Är det i sin ordning att tycka synd om kunden verbalt och/eller i tanken?
• Kunden ska på en restaurang vars mat hen tycker om eller se en film på bio som hen har sett fram emot. Du själv har varit på restaurangen eller sett filmen tidigare. Enligt din uppfattning är maten sisådär eller filmen dålig. Behåller du ditt tyckande för dig själv eller delger du det till kunden?
• Kunden är på puben och beställer in en starköl. Hen blir nekat av bartendern på grund av sitt funktionshinder. Hur agerar du?
• Kunden är tillsammans med sin partner och de vill ligga med varandra. Vad gör du?

Kontakta mig på johan@nordansjo.nu om ni önskar att jag kommer till er utbildning eller arbetsplats.

Litteraturens julafton.

Igår öppnades årets bokmässa i Göteborg, ett evenemang som jag verkligen vill gå på. Dessvärre sitter jag kvar här i Hagsätra och arbetar.
Det är kul att gå på bokmässan och botanisera bland alla titlarna och lyssna på författarsamtal. Det är som lilla julafton för mig att vara där.
Manuset till min andra roman börjar nu ta form så jag tänker vara där med min roman förmodligen 2020. Hade förhoppningen att vara där redan nästa år men tror att det blir knappt om tid. Manuset är inte ens halvvägs färdigt.

Handikapp rätt och slätt.

Jag använder inte ordet funktionsvariation om CP-skadan jag har. Jag benämner den som ett handikapp eller funktionshinder. En del med funktionshinder anser att alla, med eller utan funktionshinder, har funktionsvariationer. Det håller jag med om. Några kan göra A medan de kan inte göra B. Andra kan inte göra A men B går bra. Att inte alla kan A och B beror att vi har olika förutsättningar som styrka, intelligens, mod, fingerfärdighet, erfarenhet, kunskap osv. Beror inte alltid på funktionshindrets negativa följder att vi inte kan. Många i samhället gör allt för att inte sticka ut. Jag gör tvärtemot för jag vill sticka ut. Klär mig i glada färger, delger mina kontroversiella åsikter och säger att jag har ett handikapp.
Jag har full respekt mot er som använder ´funktionsvariation´ istället för handikapp, funktionshinder, funktionsnedsättning eller vad det nu är för namn som används (kärt barn har många namn).

Arv och miljö, två avgörande faktorer.

Att vi människor uppfattas olika är vida känt. En del gillar hen så mycket att de vill umgås med denne så ofta som det bara går medan andra går omvägar för att slippa se henom. Några av grannarna tycker att grannen, som bor närmast hissen, är propert klädd medan de andra tycker att det är en fasansfull stil. En del är avogt inställda till personer som älskar personer av samma kön. Andra har inget emot dem och deras kärlek.
Att vi människor tycker olika om samma saker är även det vida känt. Den svarta färgen är dyster anser många och vill av den anledningen inte ha den på sina kläder. Andra har gärna på sig svart för de trivs med det. För en del är surströmming bland det värsta man kan äta för smaken och lukten är vedervärdig medan andra ser fram emot att få den norrländska delikatessen på tungan.
Är det märkligt att vi har åsikter som går isär? Vi är olika individer som har blivit stöpt i olika former. Våra föräldrars värderingar, åsikter och uppfattningar har satt prägel på oss hur vi lever och tänker i vuxen ålder. Med det skrivet betyder det inte att alla vi rättar oss efter vad föräldrarna har lärt oss. Det beror av naturliga orsaker. Den främsta skälet är att vi vill bryta oss loss från föräldrarna och känna att vi kan stå på våra egna ben.
Vår miljö påverkar hur och vad vi tänker, och hur vi uppfattar människor och deras beteende. Arbetskollegers, träningskompisars, studiekamraters sätt att se på saker och ting kan lätt influera på oss. Om de anser exempelvis att torskfisket i Östersjön måste regleras för att torsken inte ska dö ut och jag är av en annan åsikt, finns det möjlighet eller risk, beroende på hur vi ser på det, att jag efter tid med deras övertygelse trummande i mina öron ändrar mig och tycker som dem.

Jag ska nu berätta om två män som bemöter mig på två olika sätt. Även om jag finner det högst märkligt kan jag inte låta bli att fascineras av det hela. Den ena mannen, Lasse, är ett år yngre än mig. Han pratar till mig som om jag vore fem år. Andra mannen, Leif, är runt fyrtiotvå och bemöter mig på ett bra och naturligt sätt. Båda två bor två portar från oss, så det händer att jag möter var och en när jag är ute i något ärende.
En lördagseftermiddag när jag, Nu och barnen var på väg till lekplatsen gick Lasse fram till oss.
"Nämen hej Johan", utbrast han.
"Hej", sa jag försiktigt.
Hade ingen aning vem mannen var, men tydligen visste han vem jag var.
"Vad roligt att se dig. Det var så länge sedan", sa han glatt. "Hur mår du? Bor du här?"
Rösten sa mig att mannen var säker på att jag hade ett nedsatt förstånd. Jag suckade nedstämd inombords och kände av ett avståndstagande till mannen.
"Det är bra med mig."
Känner mig obekväm i möten med människor som jag inte vet vilka de är, men de vet vem jag är. Förr lät jag det bero. Brukar lista ut genom samtalens gång, men nu ids jag inte längre.
"Jag flyttade in här på 94:an för en månad sedan. Kommer ihåg att du åkte i din rullstol snabbt i skolan."
"Ursäkta mig, men när och var har vi träffats? Tyvärr kan jag inte placera dig i mitt liv."
"Minns du mig inte? Lasse.", sa mannen förvånad. "Jag gick ju samtidigt med dig i Bergtorpsskolan. Du är 66:a eller hur?
"Ja."
"Och jag är 67:a."
"Okej."
Han såg nu på Nu och barnen.
"Är det här vad jag tror det är?"
"Min käresta och våra barn."
De hälsade på varandra.
"Ser att det går bra för dig. Själv har jag inga barn".
I alla fall på familjeområdet går det bra, tänkte jag.
"Jo tack."
"Måste kila, men vi ses säkert igen", sa han hurtig och gick mot sin port.
Hädanefter som vi har råkat på varandra har Lasse kommunicerar med mig med en röst som om jag vore fem år. Det han pratar och frågar mig om tyder på med säkerhet att han tänker att jag har ett nedsatt förstånd.
Vad har Lasse för belägg att jag ska ha ett psykiskt funktionshinder? Det vore intressant att få veta. Bara det att jag gick i högstadiet på Bergtorpsskolan i en klass med kompisar utan något som helst funktionshinder vore nog belägg att jag endast har ett fysiskt. Kan det vara så att Lasse tror att jag fick en anpassad undervisning efter min intelligensnivå för det var viktigt för mina föräldrar, min doktor eller någon skolmyndighet att jag fick gå med dessa barn?

Leif känner jag igen från Tibblehallens gym på 90- och 00-talet. Jag tränade där upp benstyrkan som ett komplement till rullstolsåkningen. Efter en tid började vi småprata med varandra, men inte så mycket mer.
För fem sex år sedan förstådd jag att Leif bodde två portar ifrån oss. Hade sett honom gå in och ut genom porten då och då med matkassar. En dag kom sonen Bam hem från skolan.
"Det är en kille som arbetar på fritids som känner dig och han sa att det var omöjlig att göra mål på dig i innebandy", berättade han ivrigt.
Efter funderingar förstod jag att det var Leif som Bam hade menat.
För något år sedan började Leifs och mina vägar korsas som när han var på väg hem efter att ha handlat och jag tränade (sparkar mig fram baklänges i sakta mak) eller lekte i lekparken med barnen. Det visades sig att vi har i vart fall ett gemensamt intresse, idrotten. Det har blivit mycket prat om det, men även om våra farhågor kring att barnen rör sig mindre jämfört med förr. Han ser det tydligt på sitt arbete på fritids. Det är fler nu som har sämre flås, har han berättat. Motoriken har också blivit sämre. Klättra och göra kullerbyttor, det är många som har svårt med det.
Döma av hur Leif pratar med mig och vad vi pratar om, finns det ingen tillstymmelse till risk att han tror att jag har ett psykiskt funktionshinder.

Bemötte/bemöter Lasses föräldrar personer med funktionshinder dåligt och där av anledningen till att han fortsätter i samma stil? Lasse har ärvt deras sätt. I den miljö han lever i som familj, vänner och arbetskamrater bemöts vi med funktionshinder dåligt?
Har Leif och Lasse olika referensramar i hur vi människor ska vara, föra sig och tala, och därför bemöter människor olika?

I mina föredrag berättar jag om vikten av att vara neutral i sina tankar i mötet med en för dig obekant person. För att illustrera detta tar jag fram ett blankt papper och håller upp det.
"När du möter en för dig obekant person ska dina tankar om denne vara neutrala eller, ännu bättre, ha inga tankar alls. Var som detta oskrivna blad. Ha inga fördomar mot henom utan skapa din egen bild av personen."
Kan du vara neutral om personen som du möter och skapa din egen bild?

Lasse och Leif är fingerade namn.

En ära.

Artisten, föreläsaren och musikskaparen Mikael Avatar har skrivit om mig under rubriken ´Interesting fascinating people´ på Avatars blogg .
Intressant att läsa vad andra skriver om mig. Speciellt de som går sina egna vägar för att nå deras höga uppställda mål precis som jag gör. "Ni spränger gränser." anser många, men gör vi verkligen det? Är det inte så att det är ni som har skapat de för att ge er själva tröst att inte ens försöka?

Kicka i gång med hjälp av ´Sikta mot stjärnorna och nå dit´.

Behöver ni kickar och inspiration på ert arbete? Det får ni av mig.
Vill ni spränga era gränser, de som ni själva har satt upp fast de egentligen inte finns? Jag ger er redskapen.
Blir ni oroliga när ni möter personer som för er är obekanta med för ni är osäkra hur ni ska bemöta dem? Jag ger er tips och råd hur ni ska tänka.
Maila mig på johan@nordansjo.nu för bokning.

          Föredraget ´Sikta mot stjärnorna och nå dit´

Det finns en sorts varelse på vår jord som kallas för människa och det är vi.

En del av oss har svart hy, en del har ett ben, andra har en annan sexuell läggning än vad du har medan andra har talsvårigheter.  Andra är födda i länder som du inte är bekant med och så vidare.

Trots att alla är vi människor förekommer det dagligen att en del av oss ger varandra dåliga bemötanden, och det på grund av avvikelser från bilden som vi själva har målat upp hur en människa ska se ut, vara och föra sig. Vad kan det bero på att de gör det?

Jag berättar och visar sketcher på film, med bland annat mig som aktör, om hur bemötande inte ska gå till. Jag ger råd hur du ska tänka när du bemöter en för dig obekant person.

 Livet är fullt av möjligheter. Det som begränsar många av oss är det negativa tänket: "Jag kan inte.", "Jag vågar inte.". Detta tänk gör ingen glad, så släng bort det. Spola ner det! Bygg upp det positiva tänket. Genom det har vi möjligheter att nå dit vi vill. Livet blir så mycket roligare och händelserikare. För det finns egentligen ingenting som är ouppnåeligt.
Jag ger tips hur du ska tänka och inspirerar dig till att nå dina mål. Inspiration är viktigt för alla att ha, inte endast de som idrottar.

Jag lever efter devisen ´Jag kan.´ Om jag inte hade gjort det hade jag inte nått mina mål:

Paralympier och världsmästare i rullstolsåkning (friidrott)

Skriva en roman som blev utgiven på ett förlag

Finna kärleken och få två underbara barn

         Tidningen ´Mitt i´ om föredraget. Klicka och läs Artikeln .

Föredraget ger ögonöppnare och inspiration samt skratt och allvar.

Öl utan alkohol, fungerar det?

Försäljningen av det alkoholfria ölet har ökat kraftigt i Sverige enligt ett nyhetsinslag på TV häromdagen. I inslaget intervjuades ägaren till ett av landets bryggerier. Han svarade med ett säkert ja om alkoholfria ölet är ett riktigt öl.
Dessvärre misstänker jag att de flesta som gärna tar en öl eller två inte har samma uppfattning. Det är inte enbart smaken de vill åt utan det är alkoholen.
Bra att det alkoholfria alternativet finns och nu med många sorter att välja emellan. Enda negativa är att detta öl kostar några kronor mer per burk och flaska jämfört med alkohol-ölet. Det beror på att det krävs en extra process för att avlägsna alkoholen.
Om det alkoholfria alternativet gör att minst en inte blir gripen av alkoholismens klor är det en seger för samhället.