Öppna dörren och gå ut.

Ditt liv är här och nu.
Sitt inte hemma och vänta på att möjligheten som kan förändra ditt liv knackar på.
I morgon kan det vara försent.
Öppna dörren och gå ut.
Riv din box och se alla möjligheter som finns, de som har undgått dig.
"Jag kan inte." och "Jag vågar inte.", dessa formuleringar existerar inte hos dig. De har ersatts med "Jag kan." och "Jag vågar.".
Öppna dörren och gå ut.
Bry dig inte om när du möts av "Det kan du inte.". Du vet att du kan.
Ta vara på ditt liv. Gör det du verkligen vill.

Följer ni TV4:s program Vinnarskallar?

Äntligen tävlar idrottare med handikapp med stora internationella framgångar i bagaget mot varandra likt Mästarnas mästare på SvT. Jag blev glatt överraskad när jag såg att Vinnarskallar skulle börja.

Det är spännande tävlingar och intressanta berättelser om deras karriärer. Vore än bättre om inslagen om hur deras handikapp uppkom hade varit kortare, betydligt kortare. Men TV4 vill ha något som säljer. Räcker tydligen inte med att se före detta elitidrottare göra upp.

Tisdagar kl 20.00.

Läbbigt att vara så pass förvirrad som jag var.

Året har inletts dåligt. I januari tröt motivationen att skriva på min autofiktion. Blev avsevärd mindre än brukligt. I början av februari fick jag lunginflammation. Inte bara en eländig och långdragen hosta utan jag fick mer muskelspänning än normalt. Så pass att jag inte kunde slappna av på natten. I sex nätter sov jag ytterst lite. Hemsk att vara så trött som jag var. Dagen före sista sömnlösa natten visste jag inte vilken dag det var. Läbbigt att vara så pass förvirrad. Därefter fick jag sömntabletter.
Att jag inte orkade vara uppe när barnen kom hem från skolan till att de la sig för natten gjorde att de fick fram att spela på vår XBox, se film och se på mobiltelefon. Två timmar dagligen har Nu och jag bestämt att det räcker, men eftersom det är endast jag med bestämdhet som säger "Det är nu dags att stänga av.", så har barnen nu blivit vana att spela från att de kommer från skolan till läggdags. Nu säger även till, men när de inte stänger av efter två tillsägelser bryr hon sig inte. Sjunker istället ner i sin mobil.
Jag är nu frisk och skulle kunna säga åt barnen att stänga av, men jag vet inte. Kanske är det bäst att låta de vara för familjefridens skull. De blir bara arga på mig och inte på Nu. Det får konsekvenser i min relation till dem. De tycker att jag är hård och elak samtidigt som Nu är snäll och mjuk. Får ta tillfället i akt att ta upp skrivandet på autofiktionen när de två och Nu sitter med gamnacke djupt koncentrerad i mobilen, IPAD, XBox eller film. Jag måste göra det för annars kommer det ta två år ytterligare tills den är färdig. Men det är svårt att koncentrera mig när mina älskade sitter i rummet intill för det enda jag vill är att gå och krama om dem och umgås.

Ska livet vara så här?

Jag kommer hem från arbetet trött och med en längtan att få umgås med mina kära.
Vi sätter oss vid bords för att äta middag. Inte varje kväll det blir vi alla fyra beroende på att barnen är på deras aktiviteter. Vid bordet är det överenskommit att inga Ipads och mobiler får nyttjas utan vi ska använda denna tid att prata med varandra.
Om jag har tur sitter barnen med i fem till åtta minuter. De är inte så talförda, så jag frågar vad de har gjort i skolan, vad de fick till lunch, om de hade det roligt på träningen. De svarar. När de har ätit går de från bordet och sätter sig i vardagsrummet. Sonen på elva år startar sin XBox och jagar och skjuter fiender eller loggar in sig på Netflix och ser på film medan den sjuårige tösen kryper upp i soffan med sin Ipad. Från och med då och två timmar framåt är de inte kontaktbara. Varenda vardag. Vecka efter vecka.
Jag tycker att det är så trist att det har blivit så här. Jag vill umgås med barnen. Det var därför jag ville ha barn. Att umgås innefattar mycket som spela brädspel, spela kort, måla eller rita, baka en kaka, bryta arm, hitta på dansrörelser med dottern, sitta i soffan och läsa en bok tillsammans eller endast sitta och prata.
Det tar endast få minuter från att barnen har gått från bordet till att min fru tar fram sin mobil och kollar på Facebook eller spelar. Också okontaktbar.
"Jag anar, eftersom du har varit ledig från arbetet, har din mobiltelefon gått varm i dag. Kan vi prata eller spela något. Kinaschack?"
"Nej. Det är nu min lediga tid."
Jag suckar. Går mot fruns och mitt sovrum. Stannar till och ser på barnen  Deras blickar tittar på respektive skärm med full koncentration. Vill krama om dem och visa att det finns en värld utanför Internet, en värld som är minst lika fascinerad och spännande. Har hört att det är viktigt att barn efter skolan får tid en stund till det som de tycker om att göra. Tänker på det samtidigt som jag stänger dörren till sovrummet efter mig. Ser klockradions digitala siffror och konstaterar att om en timme och fyrtioåtta minuter får jag umgås med barnen. Även med min fru.
I går var det samma visa. Efter middagen satte sig barnen och såg på sina skärmar, och så frun. Jag gick till sovrummet. Brukar nu skriva på min autofiktion, ett ypperligt tillfälle, men jag iddes inte. ´Ska livet vara så här?´, tänkte jag och såg ut på den intetsägande parkeringsplatsen i kvällsmörkret. ´Vill inte det.´

Klockan åtta stänger barnen motvilligt av och kommer till mig. Jag frågar och försöker låta det glatt.
"Vad vill ni göra nu?"
"Vet inte", säger sonen.
Jag rabblar namn på brädspel och kortspel.
"Inte i dag."
"Måla eller rita?"
"Nej."
Tiden går och snart är klockan nio. Sovdags.
Dottern förstår att jag är ledsen. Hon drar fram en stol och sätter sig bredvid mig med skolkatalogen. Pekar på de som hon vet namnet på.

Kvart över nio hörs barnens lugna susningar. Trycker fram manuset på datorn och börjar skriva. Väntar mig att frun kommer snart och lägger sig i sängen, vår egen lilla pratstund. Det tar endast fåtal minuter så är jag inne i manusets värld. Glömmer tid och rum.
Hör hennes fötter mot parkettgolvet. Jag sneglar på datorns klocka, 23.36.
"Godnatt", säger hon och drar täcket över sig.

 
Har förstått när jag har hört mig för hos andra familjer med barn i samma åldrar att de oftast har det likadant som oss. Det tröstar något.

Koppning.

Gårdagens akupunkturbehandling för att förbättra den minskade rörligheten i benen fortlöpte inte som det var tänkt. Nålarna på nacke, rygg, ben och fötter hade suttit i tio minuter då jag kände att jag höll på att svimma och kallsvetten bröt fram. Behandlingen avbröts. Koppning tog vid och den gick utan missöden.

Obduktion av ett lik på ett bårhus om fantasin är livlig.

Ett nytt år bara timmar bort.

Sällan avlägger jag nyårslöfte. I år gör jag ett undantag och det för att sätta mig själv under press. Nästa år ska jag skriva klart manuset till min andra bok som blir en autofiktion. Jag har skrivit i två år och är ärligt lite trött på det. Drivkraften för mig att fortsätta att det var en sådan härlig kick och känsla av eufori att se min roman i bokhandeln när den gavs ut för 13 år sedan, det vill jag uppleva igen. Vill även återuppleva den sprittande känsla av att mitt alster blev läst av många. En energiboost som saknade motstycke.

Nordansjös tips.

Få en ljus framtid genom att tro på att du kan. En oerhört enkel åtgärd som dessutom är gratis.