"Allt väl, Johan?"
Rycktes bort från mina tankar när jag var på väg hem en eftermiddag.
”Hej Oskar. Nej, allt är inte väl.”
”Vad har hänt? Är det något
allvarligt?”
Sirener från
ett utryckningsfordon hördes i fjärran. Det sades att det fanns skillnad mellan
brandbilens, ambulansens och polisbilens sirener, men jag kunde inte uppfatta
det.
”Jag har fått ont i halsen.
Djurgården har förlorat de tre senaste matcherna i allsvenskan. Har en enorm hudhunger
som jag inte kan tillfredsställa. Behöver köpa en dator för min har fått
krämpor. En funktion i toalettduschen fungerar inte. Betyder att jag nu blir
tvingad att be om hjälp att torka när jag har bajsat. Romanen som jag vill läsa
är utlånad från biblioteket och det är två som är före mig på väntelistan.”
”Men vänta Johan, vänta.”
Ungdomar
passerade oss. En flicka hållandes i boken ´Nicke Nyfiken på sjukhus´ kom ut från
biblioteket med sin pappa. De diskuterade om apor fick vara på sjukhus eller
inte.
”Menar, hur du mår?”
”Bortsett från halsont är det okej.”
Vi slank in
när vi tillbringade dagarna på Tibble. Oskar och jag läste samhällsvetenskaplig
linje, men i olika klasser. Han frågade om ett par klasskompisar till mig som
han hade umgåtts med, men där kontakten bröts något år efter studenten. Ett par
gånger fick jag upprepa mig för Oskar uppfattade inte vad jag sa.
”Var säker på att vi tre skulle
hålla ihop länge. Kändes så. Hade inte blivit förvånad om vi kom att sitta på
en parkbänk som
pensionärer och fabulera.
”Var ni så tajta?”
Oskar
nickade.
”Ofta växer vi ifrån varandra. Det
vi såg i vänner i ungdomen och fann det attraherande, det attraherar inte
längre efter fem
tio år. Eller flyttar vi långt bort på grund av olika anledningar. En del
bildar familj och har svårt att finna tid till sina vänner.”
”Det är väl så.”
Han såg bort
mot Täby Centrum. En äldre kvinna med käpp gick långsamt förbi.
”Jag ser att även du har mycket att
stå i.”
I barnvagnen
låg det ett barn som sov. På mössans färg antog jag att det var en pojke.
”Det har jag.
Verkligen”, sa Oskar och rättade till filten. ”Jag älskar min man och våra
barn, Elias här och Anders fyra är. Det bästa som kunde ha hänt mig, men den vänskapen mellan oss
tre saknar jag.”
”Inga nya
vänner?”
Oskar nickade.
”Men inte nära. Du? Har du kvar dina
vänner från gymnasiet?"
”Ett fåtal.”
”Umgicks du inte rätt mycket med Per
från din klass?"
”Det gjorde jag. Vi träffas
fortfarande.”
”Roligt.”
´Var redan
sen från arbetet och nu pratet med Oskar. Tiden måste ha dragit i väg väldans.´
"Trevligt att prata med dig, Oskar,
men jag måste gå. Annars får jag äta kall middag.”
Började sparka
mig fram baklänges.
”Ja, gör det. Men vi ses säkert
snart igen. Vi har nyligen köpt ett radhus i Skarpäng, så jag har blivit Täbybo
igen.”
Jag rundade en plantering. ´Oskars röst
antydde att min uppräckning var löjlig. Å andra sidan frågade han om allt var väl
med mig. Han fick ett uppriktigt nej till svar och ville då veta vad som hade
hänt. Räknade upp saker som för mig är viktigt att få och att det fungerar för
att jag ska må bra. För honom och andra är förmodligen dessa ovidkommande. Vet
inte hur det var förr i tiden, men nu känns det som ”Allt väl?” och ”Trevligt
att se dig.” likställs. ”Allt väl?” går bra att fråga om vi är inställda på att
det kan komma ett nej. Det händer jag säger nej för att få material till min forskning
för privat bruk. Det slår aldrig fel. Alla har blivit överrumplad och stannar
upp. Får ett ansiktsuttryck som signalerar att det värsta har hänt mig. Exempelvis
att jag har fått cancer, någon av mina nära och kära har gått bort eller har
förlorat mitt arbete. När jag berättar att jag har stukat ena foten säger de
att var det bara det eller något liknande, men för mig är det besvärligt med en
brukbar fot.´ Efter några försök fick jag tag i dörröppnaren som hängde i en
rem runt halsen. Tryckte på ettan och porten flög upp. ´Hur många dagar om året
är allt väl för de flesta av oss? En dag? En vecka? Tio dagar? Ens smekmånad? Minns
när jag arbetade på Studiefrämjandets Stockholmsavdelning träffade jag en man
som hette Johan. Han satt i styrelsen, eller var han till och med ordförande?
När han gick förbi mitt kontor höjde han handen och sa leende ”Allt väl?”. Med
sina älgliknande klev var Johan snabb i korridoren, så sekunden därefter var
han borta. Jag hade ingen sportmössa att säga något trevligt tillbaka eller
”Hej Johan.”. Kunde ha tänkt mig att Johan undvek mig för att han kände sig obekväm
att prata med mig på grund av de talsvårigheter jag hade. Men så var det inte.
Vi pratade med varandra vid andra tillfällen. Hans ”Allt väl?” måste ha varit för
honom en hälsningsfras. Hur jag än vrider och vänder på det är det en fråga. En
fråga som fodrar svar.´
