Att utsätta sig för fara.

WHO har kommit fram till efter sin senaste forskning om alkoholens påverkan att även vid liten konsumtion skadar den vår kropp. Ett av ämnena i alkoholen heter etanol. När kroppen bryter ner etanolen bildas acetaldehyd, och det ämnet framkallar cancer. Listan är lång över vart cancer kan sätta sina klor i, bland annat munhåla, matstrupe, svalg, lever, tjocktarm, ändtarm och struphuvud. Ett sämre immunförsvar är också en av följderna av alkoholdrickandet.

För mig är det obegripligt att utsätta sin kropp för alkohol när det finns svart på vitt att alkohol framkallar cancer. Men det är som Formel 1-förarna, fallskärmshopparna, bergsbestigarna, djuphavsdykarna, störtloppsåkarna, de vet vilka risker de utsätter sig för, risker som bestående skador eller i värsta fall döden, men ändå fortsätter dem för de tycker om vad de gör. Likadant, tänker jag mig, är det för de som gärna tar alkohol till maten, ja, det behöver inte vara till maten, att de inte bryr sig om konsekvenserna.

Bilden till romanens omslag.

 Ett steg närmare till att min andra roman ges ut togs i dag. Bilden som kommer pryda omslaget knäpptes vid Årstaviken. Jag ville ha en bild där jag sitter i profil och blickar ut över vatten med grönska runt om. Färg eller svartvit? Jag funderar på vilket. Svartvit är snyggt, men å andra sidan dras blickar mer till omslag med glada färger.

Första dagen efter semestern.

Byta skogspromenadernas tystnad mot ventilationens svaga surrandet på kontoret, från att ha lyssnat till ugglans hoande medan fantasin flödade till skramlet av knivar, gafflar och tallrikar vid lunch, andas in doften av hav och tång utmed Värtans strandkant till golvrengöringsmedlets stickande lukt,

I höst är det dags att åter ge mig ut i landet för att hålla föredrag. Jag får ruska av mig ringrosten innan jag ställer mig på scenen, annars kommer nervositeten ta ett bastant grepp om mg. Det var ju mer än två år sedan jag talade inför åhörare på grund av Coronan.

Jag har mer att se fram emot. Min roman kommer att ges ut nästa år. Jag har valt ett av de fem förlag som erbjöd en utgivning. Nu återstår att jag ska korta ner manuset, vilket kommer att göra ont i hjärtat, och göra andra ändringar.

Ta för dig.

 Jag har skrivit det tidigare, men det tål att upprepas:

Ta för dig av det smörgåsbord som livet erbjuder.

När du har den minsta tanke att det där som du ser eller har hört talas om vore kul att prova på, ja då är det bara att prova. Det finns ingen som helst anledning att inte göra det. Misströsta inte om det inte går som du hade tänkt dig första gången, för det vore underligt om det gjorde det. Misströsta inte heller om det går käpprätt åt skogen de följande nio gångerna. Det är bara försöka på nytt, om och om igen. Givetvis förutsatt att det du gör är roligt, eller om du tror eller vet att det blir roligt när du kan det.

Bokmanuset är nu färdigt.

Jag tror att det var 2018, möjligen 2017, som jag började skriva en text till bloggen. Den blev allt längre, som det brukar göra när jag skriver texter. Jag har svårt att tygla fantasin. Det flöt på, orden kom utan jag behövde fundera. Plötsligt hade jag skrivit fyra sidor. ´Alldeles för långt inlägg´, tänkte jag. Funderade lite till och insåg att texten skulle passa i en roman om mitt liv.

Jag som hade lovat mig själv, när manuset till min första roman sändes för tryck, att jag aldrig mer skulle skriva en till. Det var inte det att jag slutade att tycka om att skriva. Det var det att jag ville läsa romaner, slöa framför tv:n, flanera runt i Stockholm, träffa vänner, resa runt i världen och se olika kulturer utan att det gnagde i mig att jag borde sitta framför datorn och skriva. Men så kom nyfikenheten över mig om jag skulle kunna skriva om mitt liv på ett sätt som fångar läsaren, och det gjorde att det blev ett försök. Det som också fick mig att skriva, var att genom att berätta vad jag har gjort trots den CP-skadan jag har,  skulle inspirera andra att börja sträva efter sina drömmar eller de som redan strävar, entusiasmera dem att fortsätta. Det är på tok för många bland oss som har inställningen att det går inte, jag kan inte, vågar inte. Även många av de som har fullt fungerande kroppar tänker så.

I veckan sänder jag in manuset till de förlag som jag tror skulle kunna vara intresserad.

Kunskap går till spillo.

Vissa barn växer upp med goda förutsättningar till att få ett bra liv. De har föräldrar med god ekonomi, tak över huvudet, säng att sova i, äter sig mätta, går i skolan och får en utbildning som leder ännu högre studier som kan leda ett välbetalt arbete, hela kläder att ta på sig, har möjlighet att ägna sig åt sina intressen efter att skolan slutar på eftermiddagarna.

Andra barn växer upp med dåliga förutsättningar till att få ett bra liv. De har föräldrar med dålig ekonomi, bor med deras syskon och föräldrar under ett tak som läcker in vid regn, sover på en tunn madrass på marken, äter sig sällan mätta, går inte i skolan för de behöver hjälpa föräldrarna med djuren och andra sysslor hemma, och det leder till svårigheter att få ett arbete eller inget alls, slitna kläder att ta på sig, har inte tid eller ekonomisk möjlighet att ägna sig åt sina intressen.

Jag har inte gjort någon undersökning om detta, men varför skulle det inte finnas barn i fattiga delar av världen som har en överraskande stor kunskap inom ett visst område. I skolan finns det möjligheter att den kunskapen upptäcks av lärare, som förhoppningsvis inspirerar barnen att lära sig mer om det. Men i länder där inte staten betalar skolgången eller där föräldrarna inte har dem pengarna att de kan stå för skolavgiften, är det risk att den stora kunskapen inte upptäcks.

Förmodligen skulle vi ha haft fler vetenskapsmän, konstnärer, jordbrukare, lärare, forskare, författare om alla barn hade möjlighet att gå i skolan. Listan är betydligt längre än så. Det skulle gynna oss alla på vår jord om all kunskap tas tillvara. Men framförallt för dem, de skulle få arbete som i tur leder till att de kan låta deras barn gå i skolan.

Firande och alkohol, hör de ihop?

"Träning och alkohol, hör de ihop?" Alla säger nej på frågan, hoppas jag. Svaret på frågan, "Se på idrott och alkohol, hör de ihop?" varierar. Många tar gärna en öl när de ser på matcher. Det hör liksom till, tycker de.

När det firas idrottssegrar är det vanligt att alkoholen plockas fram. Vid bröllop, födelsedagar, premiärer, releaser dricks det också alkohol. Visst ska vi ge oss belöning när vi har lyckats, men varför sker det i drycker som innehåller ett ämne som bryter ner kroppen, redskapet som gjorde att vi nådde ända fram?

Segraren i bilsportstävlingen Indy 500 dricker en flaska mjölk när han står på podiet. Något att ta efter för Formel 1, där segraren får en flaska champagne.