måndag 26 augusti 2013

Brottningsmatch mellan far och son.

När sonen var runt två år började vi brottas med varandra. Då var jag starkare än honom, fick ta det varligt. Nu är rollerna ombytta, men att han tar det varligt med sin gamla far, no way. Jag får verkligen ta i för att inte bli helt mörbultad.
Jag är glad att vi brottas, en grej som vi gör tillsammans. Bara han och jag. Dessvärre finns det få saker som bara vi kan göra. Spela fotboll gjorde vi tills han blev fem, då sa han, "Du kan inte spela fotboll, pappa.". Han hade rätt. Jag kunde och kan än i dag inte spela så som han tycker att fotboll ska spelas, dribbla, skjuta, springa i fatt bollen, gå i närkamp med motspelare.
I några månader har sonen pratat om att gå och bowla. I förra veckan gjorde vi det, hela familjen. Oj, vad roligt vi hade. Tösen tittade på medan vi andra spelade. Ja, även jag spelade, vilket jag inte trodde att jag skulle göra när vi gick dit. Det plockades fram en ställning (Gotlandsrännan) som placerades på det stället där man i vanliga fall släpper klotet och låter det rulla mot käglorna. Klotet placerades på en ränna, en meter från golvet, och med en lätt knuff med armbågen kom den i rullning. I vilken riktning klotet skulle ta bestämde jag genom att med handen ta rännan antingen till vänster eller höger.
´Det här måste vara enkelt. När jag har slagit en strike, låter jag rännan vara kvar i samma läge tills det är min tur igen.´, tänkte jag.
Så fel jag hade. Vad svårt det var. Fem sex käglor fick jag oftast ner. När det var sonens eller frugans tur, var jag tvungen flytta ställningen. Min strategi gick alltså om intet, att låta den stå kvar. Det blev i alla fall en strike.
Vem vann? Jag, nybörjartur som det verkligen osar om.


Hård kamp.
Tack och lov, inga allvarliga blessyrer blev det.
Även om det ibland gör ont, njuter jag varje sekund. Att göra något
tillsammans med barnen värdesätter jag högt.

Är det någon som vill se kampen? Klicka då på https://www.facebook.com/jnordansjo . Innan ni bestämmer er för att se den, vill jag varna er känsliga tittare att det förekommer våldsamma inslag som kan verka skrämmande.


lördag 24 augusti 2013

Fin sommarkväll med Rikard Wolff.

I torsdags såg jag en affisch på dörren till vårt fina bibliotek vid Täby centrum. På den stod det att Rikard Wolff kommer den 24/8 till Åkerbyparken klockan 19. Endast 300 meter från där vi bor.
Givetvis var jag på plats. En sådan stor artist som Rikard Wolff vill jag bara inte missa. Hans röst är underbar, basröstens basröst, och låttexterna är fina och tänkvärda.
Jag blev inte besviken.



onsdag 21 augusti 2013

Nu ska här åkas skateboard.

Sonen har upptäckt det roliga med skateboard. Så klart att jag följer med när han vill till skateboardanläggningen.
Tack och lov att jag har en permobil, det tycker även sonen. Om jag tar den manuella stolen, som jag sparkar mig fram baklänges med, skulle det ta en timme i den form som jag är i nu att komma fram. Sonen skulle ha tröttnat många gånger om innan vi hade varit på plats och velat gått hem.


I full mundering är vi på väg till skateboardrampen.

måndag 19 augusti 2013

Hissen vid Täby Centrums tågstation fungerar nu.

Sedan torsdags har jag kunnat använt hissen, men vis av erfarenhet dröjer det väl bara några dagar innan den blir trasig igen. Jag hoppas att jag har fel.



Klar jag mig i hatt?

lördag 17 augusti 2013

I dag är det två år sedan mamma dog.

Skriven till mors begravning, som ägde rum i Täby kyrka den 16/9 2011.
n
Mamma

Älskade mamma, jag förstår inte.

Förstår inte att du inte mer bakar fruktkaka till jul.
Förstår inte att du inte mer säger, ”Du kör väl försiktigt, Johan?”
Förstår inte att jag inte längre kommer att få höra ”Ska vi säga så?” som du sa allt som oftast, som avslutning på våra telefonsamtal.

Förstår inte att du aldrig mer kommer att vandra på denna jord.
Förstår inte. Det kommer att ta lång lång tid.

Jag är dig evigt tacksam för det liv jag har fått. Med en vacker fru och två guldklimpar, och annat fantastiskt som jag har upplevt och kommer att uppleva. Modet du tillsammans med pappa ingöt i mig, gav mig förmågan att se möjligheterna i livet. Sedan var det upp till mig att ta tillvara på dem.
Du och pappa trodde på oss grabbar och det har lett till att vi har vågat göra saker som vi kanske inte hade gjort om ni hade tänkt annorlunda.

Det finns en mängd med exempel på det i mitt liv. Ett var när jag blev inspirerad av Stockholm Maraton, och själv ville ut och rulla långt på asfalten. Tror att jag var sexton år och hade ett halvt år tidigare börjat sparka mig fram baklänges med rullstolen, så tekniken var bristfällig. Jag var ute i en timme och kom hem glad, nöjd och med ett stärkt självförtroende. Jag förstår i dag, att du måste har varit orolig där hemma och tänkt en massa saker som skulle ha kunnat hända mig, även om det var mycket lugnt trafikerade vägar jag tränade på. Ändå lät du mig göra det. Du-kan-tänket som du hade, har jag tagit till mig och gjort om till Jag-kan-tänket. Tack mamma!

Jag hoppas att du har det bra där du nu är. Att du har hunnit med att ta en stor kopp rykande varmt te med din mor och far.
I sinom tid vill jag höra dig slå i en vävstol – dunk, dunk . . . dunk dunk . . . det trygga varma ljudet – och väva färgglada ranor, det som du är så bra på.
.

Ha det bra, mamma!
 
Vi ses.
 
Johan
.





Så här fint prydde vi mammas grav i dag.




fredag 16 augusti 2013

- Jävla CP-skada, skrek jag och började gråta hejdlöst. (Del 2 av 3)

Här är fortsättningen på inlägget som publicerades den 19:e juni 2013.

Ja la inte band på gråten. Nu skulle allt ut, all besvikelse över att jag inte kunde komma i väg till ett nakenbad och frustrationen över att ha en CP-skada. Brydde mig inte om om grannarna hörde. Det hade inte funnits murar mellan mig och det som jag vill göra eller det jag vill uppleva. Det hade alltid löst sig, även om i många fall hade det tagit lång tid att finna knepet. Jag var van att lyckas. Jag var van att nå dit jag vill. Nu var jag framme vid en mur som jag såg som oöverstiglig och ogenomtränglig.
Snoret rann ner för kinderna där jag låg. Tårarna fortsatte att strömma ut i oförminskad mängd.
- Skit, skrek jag och sparkade till en köksstol. Den träffade golvet med en smäll.
Jag satt i fängelse. Jag var berövad på min frihet.
Badande människor, någon låg på sin filt och fikade, en pappa byggde ett sandslott med sin lilla dotter, två par spelade volleyboll (utan nät) på gräset. Jag såg detta när jag blundade. De var där. De kunde. De har ingen mur. Vet de hur lyckliga de bör vara? Ta sig till ett nakenbad utan några som helst funderingar, bara ta bilen eller cykeln och i väg. Lätt som en plätt.
Tårarna hade sinnat och tröttheten efter gråtandet kom, den speciella tröttheten som infinner sig efter en gråt. Jag rullade runt på mage och ålade mig tillbaka till rullstolen. Fick bort bromsen efter ett par missade försök. Vrid på stolen, så den kom framför mig. Upp på armbågarna, pressade de bakåt och gled fram två decimeter, stötte till vänstra bakhjulet med ena handen. Stolen rullade en meter. Upp på armbågarna igen, pressade de bakåt och gled fram två decimeter, stötte till högra bakhjulet med ena handen. Stolen rullade en meter. Så höll jag på i en halvtimme. Målet med denna inte helt smärtfria tillvägagångssättet var att ta mig fram till sängen. Där skulle jag häva mig upp och därifrån sätta mig i stolen. För sängen var tung och stabil. Den välte inte som rullstolen eller annan stol kunde göra.
Så är livet. Kan inte göra allt, konstaterade jag tyst för mig själv när dörröppningen till sovrummet nåddes.
Tankarna började att flyga fritt. Bland annat när jag var häromdagen hemma hos mor och far, och fikade. Jag glömde då att ladda permobilen som jag brukar göra när jag är där. Det var för att förvissa föräldrarna att jag inte skulle få eltorsk på vägen hem. Själv var jag inte orolig. Den går trettio kilometer på en laddning, och det är endast fem till dem, så risken att jag blir stående var försumbar. Men men, det var bättre att ta det säkra före det osäkra, för den är tung att rulla med handkraft om olyckan är framme. Närmaste eluttag kan vara . . .
Jag stannade upp i tanken, även ålandet.
Permobilen . . . . tung . . . . terränggående. Att jag inte har tänkt på permobilen. Kan väl omöjlig välta när jag ska klä mig? Den väger ju hundrafemtio kilo.
Hjärtat slog nu inte bara av ansträngning utan av antydning av hopp.
När den är så tung bör jag också kunna ta mig upp från marken upp på den? Måste försöka. Jag vill helst också ligga på marken. Att sitta i permobilen hela dagen skulle bli tråkigt, och även påfrestande för ryggen.
Små pirr av glädje kändes. Jag återupptog ålandet, nu med lite tillförsikt. Kämpade mig upp på sängen, greppade tag i shortsen, som låg på golvet, med tårna. La de tillrätta, så jag kunde placera fötterna i varsitt byxben. Böjde mig ned, tog tag i byxlinningen med den ena handen och drog upp. (Min högra arm har jag svårt att kontrollera på grund av spasticiteten. Den gör som den vill helt enkelt, ingen hjälpande hand därifrån.) La mig på rygg i sängen, lyfte på rumpan, och efter lite fix och trix kom byxorna på. Hela tiden mumlades tanken ´Det kanske går.´ inom mig.


Fortsättning följer.


johan.nordansjo@omsorgsfamiljen.se


torsdag 15 augusti 2013

Musik och sommar, det är något det.





Hall of Fame med sångaren Fredrik Willstrand.

Jag och en kompis var på en spelning i går. Det var kanon. Rockklassiker som Jump (van Halen) och Life of Mars (Bowie) dammades av. Jag njöt.
Utomhuskonserter, god mat och trevliga människor hör sommarkvällar till. En av livets krydda.




onsdag 14 augusti 2013

Jag är inte den som klagar.

Nu har hissen vid Täby centrums tågstation, den som jag tar för att komma till perrongen, varit ur funktion i sex dagar. Det innebär att jag får gå en längre sträcka, vilket i ju för sig inte är hela världen, bara att se till att masa mig hemifrån fem minuter tidigare.
Det som verkligen är frustrerande och gör mig arg, det är att det finns en hiss och den fungerar inte. Jag accepterar om hissen är fel på ett par gånger om året, men inte så som det är nu.
Jag har sänt ett antal mejl till kundservice på SL och bett de att se till att hissen blir lagad. Trots det blir den inte det. Kundservice skriver tillbaka att en order har gått till de som utför reparationer, och jag har ingen skäl att misstro att de inte har gjort det. Anledningen till att hissen inte har blivit lagad enligt kundservice kan bero på att det inte finns reservdelar att tillgå och följaktligen måste beställas.

Jag är inte den som klagar. In i det längsta försöker jag fnula på hur jag ska gå över eller förbi ett hinder som jag ställs inför i livet. Oftast finner jag en lösning, och hindret läggs i glömska.

Jag tycker att det är pinsamt att klaga. Nu har jag tagit mod till mig att göra det.



söndag 11 augusti 2013

"Trevlig dag i fortsättningen.".

Häromdagen lyssnade jag på Sommar i P1 med Theodor Kallifatides. Han var sommarvärd för en månad sedan, men jag fick aldrig tid att lyssna då. Omöjlig att höra när barnen är i närheten och vill ha ens uppmärksamhet. Då är det ypperligt att ha möjlighet att lyssna i efterhand på Sveriges Radios webb, antingen på kvällen eller långt senare.
Theodor Kallifatides avslutade sitt sommarprogram med orden "Trevlig dag i fortsättningen.". Det är fel svenska att säga ´Ha en fortsatt trevlig dag.´, sa han. Det har han rätt i, för personen som säger det till en annan kan inte veta om denne har haft en trevlig dag innan de träffades eller pratades vid.
Jag har aldrig förut reflekterat över hur tokigt det låter med ´Ha en fortsatt trevlig dag.´.

Det finns säkert fler felsägningar i det svenska språket som vi gör fast vi inte lägger märker till dem. Vi har blivit matat med de länge, kanske redan från barnsben, att vi inte stannar upp och tänker på vad egentligen innebörden är.



johan.nordansjo@omsorgsfamiljen.se

lördag 10 augusti 2013

Ord att ta med sig på livets väg.


Bemöt andra som du själv vill bli bemött.

Det är naturligt, så naturligt att ingen tänker på det. Det sker per automatik, men erfarenheten säger mig att en del stänger av automatiken när de möter personer som är utanför deras egen skapande norm av hur människan ska vara och se ut.
Stängs automatiken av medvetet eller omedvetet?





fredag 9 augusti 2013

Slut på arbetsveckan.

Snart är det slut på arbetsveckan. Den första efter semestern och det känns. Även jag är slut. Helt slut. I ju för sig är det inte märkligt. Att inte ha tider att rätta sig efter, göra vad som faller oss in och vara allmänt slö i en månads tid till att programmera om sig till arbetslivet med allt vad det innebär. Göra ordning lunchen som jag ska ha nästa dag på arbetet, se till att passa tåget, sitta och spåna på texter till föredraget och bloggen i mitt lilla men mysiga kontor.
Det blir bättre nästa vecka antar jag.

tisdag 6 augusti 2013

Slut på semestern.

Jag är åter på kontoret efter lata och sköna dagar. Jag har tagit med mig kreativitet och förnyad energi.
Framför mig ligger det en spännande höst. Det är jag som har gjort den spännande, bland annat med en egen monter på Bokmässan i Göteborg. Vad blir det för reaktioner från "mina" besökare på min roman Mitt nakna jag och föredraget Sikta mot stjärnorna och nå dit? Vart leder reaktionerna till såväl som under som efter Bokmässans slut? Blir romanen ännu en gång uppmärksammad i media? Ökat antal föredragsuppdrag?
Jag hör vad en och annan av er tänker. Har den där Johan fått storhetsvansinne? Han och hans roman och föredraget kommer försvinna i mängden av författare, journalister, romaner och andra alster. Han bör vara nöjd bara med att ha en egen monter.
På frågan om storhetsvansinne. Nej, men det är snubblande nära. :-) Det är en dröm som går i uppfyllelse i och med montern. Visst är det så, men att jag inte skulle försöka få besökarna att stanna till och bli intresserad av det jag har nu när jag äntligen är utställare, det är som att inte göra sitt yttersta vid ett världsmästerskap. Nöjd att man kommit dit och bryr sig inte hur placering blir. Medaljer delas inte ut på Bokmässan, dock kan jag få reaktioner, positiva som negativa, och publicitet, och det är bättre än klirrandet runt halsen.

Annat spännande är utvecklandet av föredraget. Allt bra kan bli bättre, är en sann devis. Jag pratar bland annat om vikten att bemöta varandra på ett bra sätt, och det är bra att även visa det. Vi är tre som ska spela in scener där vi visar hur dråpligt det blir om man blir bemött på ett helt felaktigt sätt. Vi kryddar in även humor, en ingrediens som alltid är bra att ha med.



Prins Eugens Waldemarsudde på Djurgården i Stockholm.
Jag har just slängt ner en slant i önskebrunnen.

lördag 3 augusti 2013

Prideparaden

I dag var det Prideparad i Stockholm. Jag har åkt in och tittat på den ett par gånger genom åren. Det är festligt och glatt både i paraden och bland åskådarleden.
Jag hade tänkt åka in i dag, men jag tyckte att det var för varmt. Trettio grader, och då måste det intagas vatten eller annan vätska. Det skulle lösas, bara tejpa fast en plastflaska mellan låren med sugrör i. Problemet skulle uppstå när jag ville kissa. Jag har för spattiga armar och händer för att få fram kissflaskan.

Det är en rättighet att få älska vem som helst, oavsett om det är av samma kön eller inte.