onsdag 31 oktober 2012

I morgon bär det av till Thailand.

I morgon flyger jag, min fru och barnen till Suratthanee i södra Thailand för en månads semester. Vi ska träffa och umgås med min frus barn, släkt och vänner.
Detta innebär att jag inte kommer skriva på bloggen under denna tid, men hav förtröstan. När jag är åter, har jag en mängd med händelser att blogga om, som exempelvis hur det är att bo och arbeta i de delar av landet som inte turister besöker, det vill säga det äkta Thailand.

Så, so long på ett tag!

Möjligheternas grottor

Efter fjorton år på Täby Basket som kanslist kände jag att det var dags att bryta upp och göra något helt annat.
Vid sidan av att träna för att bli nummer ett i världen i rullstolsåkning, hade jag ett stort intresse i att skriva. Eftersom jag inte hade något arbete som väntade på mig, beslöt jag att ta det kommande läsåret 2004/05 till att förkovra mitt skrivande.
Jag sökte till olika skrivarkurser i landet, kom bland annat in på Åsa Folkhögskola i Sköldinge. Att bo på internat och att skolan låg en bit från Stockholm med en bondgård som närmaste granne, lockade mig.
Den första längre skrivuppgiften var att skriva om de tankar och känslor om året som låg framför oss på Åsa. Jag skrev Möjligheternas grottor.



Möjligheternas grottor

I höst slänger jag mig nerför ett stup. Från en lodrät klippvägg. Jag ska inte ta livet av mig. Tvärtom, jag ska fylla på mitt innehållsrika liv ännu mer. Det finns utrymme till det. Alltid.
I stupets ände väntar Döden, ett ondskefyllt svart hav. Jag har ingen tanke på att bli omslukad av de höga iskalla vågorna som piskar hårt mot klippan. De skulle göra processen kort med mig.
Utmed klippväggen finns det grottor, Möjligheternas grottor. Därifrån lyser det från varma och sköna eldstäder. Ovanför varje grotta sitter det grova träpålar inborrade. Att svinga mig in är inga problem. Upp till mig.
Ta för dig, mumlas det svagt från grottorna. Ta för dig.
Med knäppandet från eldstäderna och mumlet bildas det en varm hoppingivande melodi.
Ta för dig.
Därinne finns det gemenskap, kunskap, glädje. Kanske också Kärleken med det stora k:et?

tisdag 30 oktober 2012

Min födelsedag kunde ha blivit min dödsdag.

Den 11:e juni 1966 föddes jag, men livet kunde ha slutat innan det ens hade börjat.
Det var minst sagt kämpigt att komma ut ur min mors kropp. Det var inte så att mamma var liten, utan felet var att jag var en stor baby. Senare skulle vågen visa på fem kilo. Jag kan se hur barnmorskor, och säkert en och annan läkare arbetade febrilt med att få ut mig innan det blev alldeles försent. Till slut plockades sugklockan* fram och placerades på min hjässa, och jag kunde dras ut.
Jag tror att mamma fick endast se en skymt av mig, för nu var det bråttom. Som följd av den långdragna förlossningen hade jag fått syrebrist, så iväg snabbt till en kuvös**. Vet inte hur länge jag låg där, kanske uppåt en vecka. För mig spelar det ingen roll hur länge, huvudsaken att jag överlevde.

Konsekvensen med syrebristen blev en hjärnskada, i daglig tal en CP-skada. Handikappet gör att jag har svårt att kontrollera kroppen, och det för med sig att jag sitter i rullstol och pratar med en viss otydlighet som kan förstås om viljan finns. Även om skadan sitter i hjärnan, betyder det inte att det är en psykisk skada. Visst förekommer det att syrebristen är så omfattande att det även blir skador på intellektet, men som tur var klarade jag mig från det.

Jag är så glad att jag överlevde. Så roligt man kan ha i livet, trots en CP-skada. Det som behövs är förmågan att kunna se möjligheterna i livet, och det gör jag.



*Sugklockan består av en kupa som är ansluten till en liten vakuumpump. Kupan omsluter hjässan, därefter dras babyn försiktigt ut.

**En kuvös är plastövertäckt säng. Där läggs nyfödda barn som är infektionskänsliga, barn som inte kan av någon anledning behålla sin kroppsvärme och, som i mitt fall, behöver få extra syre.

måndag 29 oktober 2012

Sonen och jag på Walking with dinosaurs.


I söndags var sonen och jag i Globen, och såg den spektakulära showen Walking with dinosaurs. Vi bänkade oss med popcorn och förväntan.
Mycket imponerande var det att se de uppbyggda dinosarerna, som i sina naturliga storlekar gick runt där hockeyrinken brukar vara. Dessvärre kan jag inte namnen på de arter som ömsom åt växter, ömsom strid mot varandra. En del var höga som trevåningars hus, och en del breda och kompakta likt stridsvagnar.
Mitt i alltihop gick en man runt och berättade om denna tid som präglades av att äta eller ätas. Det var som en lektion i historia, fast denna var mer intressant.
Både sonen och jag tyckte att det var "häftigt", som han uttryckte sig, även han ibland gömde sig då och då bakom popcornbytan då det blev för häftigt.

När vi satt och tittade, och sonen ibland stoppade popcorn i munnen på mig, infann sig en varm känsla. Ett fåtal gånger har vi gjort något bara han och jag, och varje gång sätter jag stort värde på det. Vid ett tillfälle spelade jag rädd, då Dinosauros Rex, den största av alla arterna äntrade scenen. Sonen la då armen om min hals och såg in i mina ögon, och sa tröstande, "Det är inte riktiga, de är bara på låtsas."
Kärlek.




torsdag 25 oktober 2012

Ord att ta med sig på livets väg.



Sikta dit du vill nå, finns möjligheten att nå ända fram.
Siktar du halvvägs når du aldrig längre än just dit.

tisdag 23 oktober 2012

Täby Företagarträff



Det blev en lyckad insats på Täby Företagarträff i fredags. Ett tjugotal besökare kom fram och såg nyfiket på föredragspresentationen och romanen. Frågor ställdes, och jag svarade med en så hög röst och med tydlig prat som möjligt. Risken hade annars varit att det jag sa hade drunknat i det konstanta sorl som var, och det är mindre lyckat när jag skulle profilera mig som föredragshållare.
Jag sålde sex exemplar av romanen, och föredragspresentationen och visitkorten togs av en del. Nu hoppas jag efter fredagens företagarträff att fler Täbybor vet att jag är författare och föredragshållare, och inte endast en före detta friidrottare i rullstol på elitnivå.
.




onsdag 17 oktober 2012

Inför Täby Företagarträff



Signering.

Utställare på Täby Företagaträff.

Nu på fredag är det dags för den årliga Täby Företagaträffen, och jag har fått möjlighet att vara med som utställare.
Mässan är för företagen, organisationerna och föreningarna som är verksamma inom kommunen att ges tillfälle att informera om sina verksamheter och att knyta nya kontakter.

Om jag nu vill bli en eftertraktad föredragshållare är det viktigt att visa upp sig så här i början av den tänkta karriären. Ett ypperlig tillfälle att göra det är på denna mässa för övervägande av besökarna som bor och/eller arbetar i Täby, och chansen att de känner till mig är god efter landslagstiden. Romanen ´Mitt nakna jag´, som gavs ut 2005, fick nog endast ett litet eko.

Förhoppningen är att representanter från utbildningsväsendet och idrottsföreningar letar sig fram till mitt bord, där romanen kommer att ligga för försäljning och information om mitt föredrag ´Sikta mot stjärnorna och nå dit´. Givetvis tar jag emot alla som är intresserad. De är många som behöver få veta hur man gör för att få ett bra självförtroende.

Nu ska jag sätta pennan mellan stortån och pektån, och signera ett tiotal exemplar av romanen. Det vore fräckt att på mässan ta av sig sko och strumpa, och skriva JNö, men jag vet att jag blir nervös när det är människor som ser på. Signaturen blir då oläslig.


För den nyfikne hålls Täby Företagaträff i Täby Park Hotel den 19:e oktober mellan kl 09.00 och 13.00. Gratis inträde.
Adress: Kemistvägen 30.

måndag 15 oktober 2012

En härlig höstdag.

I morse möttes jag av en solig småkylig dag på väg till tåget för vidare färd till arbetet. Det påminde mig om lördagen för några veckor sedan.

Det var en ljuvlig dag. Värmen hade hittat tillbaka till Täby, från att inte ha synts till i någon vecka. Solen lyste från en blå himmel. Det som indikerade att det var höst och inte sommar, det var ju nästintill vårvärme, var den härliga höga luften och löven på träden som var allt annat än gröna. Ett inferno av färger och lungorna fyllda med den klara uppfriskande syret, det är dessa dagar som sätter guldkant på livet.

Vi packade permobilens korg med frukt, kex och vatten, och promenerade till en närbeläggen skog. Vår dotter på tretton månader satt i mitt knä medan min käraste och son gick bredvid. Jag noterade hur lätt dottern var. Jämfört med sonen hade jag nu bomull i knät.
För en tid sedan började sonen, fem år, lyssna på musik på en av våra mobiltelefoner med öronsnäckor. Han tyckte nog att han såg tuff ut där han nu gick med händerna nerkörda i fickorna i mjukisbyxorna, kepsen bak och fram, och musik i öronen.

Väl framme tog vi oss runt på en av motionslingorna som mätte 1,5 kilometer. Dottern tultade fram, stannade då och då, och plockade upp kottar, småstenar och barr. Hon såg på dessa ingående. När intresset svalnade, slängde hon de och tultade vidare. Jag och grabben tävlade mot varandra. Även om jag körde på den högsta hastigheten, hade jag svårt att följa.

Hungriga satte vi oss att äta vår medhavda matsäck medan solen värmde våra ryggar. Ungarna hade tydligen inte fått nog av rörelse, så de gick till lekplatsen efter äpple, banan, Diggestive-kex och vatten. Med ett öga på barnen, lutade vi oss bakåt och lät solens strålar värma oss den sista gången för det här året. Det kändes att höstrusket skulle komma vilken dag som helst.

torsdag 11 oktober 2012

Föredragsuppdrag på BOSSE

I måndags höll jag föredrag på BOSSE Råd, Stöd & Kunskapscenter i Stockholm.
Jag hade hört att intresset var stort att komma och lyssna, så de var tvungna att säga nej till en del. Det bådar gott, tänkte jag.

Jag höll mitt föredrag `Sikta mot stjärnorna och nå dit´. Jag pratade om min uppväxt, familjens betydelse, friidrottskarriären, bemötande gentemot människor och författarskapet. Den röda tråden, som finns i samtliga versioner av föredraget, är vikten att tänka positivt i allt vi ger oss in i, för då ökar möjligheten väsentligt att nå dit vi vill.

Åhörarna denna gång var vuxna. De flesta var de som går till BOSSE för att få råd och stöd, och deras assistenter. De lyssnade intresserad och ställde frågor.
Jag fick uppfattningen att de tyckte att föredraget var bra. En såg jag fick vattniga ögon när jag läste min dikt Lågan.

Eftersom det var en del som inte fick plats, kom det upp en förfrågan om jag vill komma tillbaka och prata nu i vår. Visst vill jag det.

På BOSSE får du som har en funktionsnedsättning hjälp med att finna lösningar på besvärliga situationer som uppstår i samband med funktionsnedsättningen.

onsdag 3 oktober 2012

Bokmässan i Göteborg

I fredags kom jag hem från Göteborg efter två intensiva dagar på Bokmässan. Första gången jag var där var 2005 i samband med att jag debuterade med romanen Mitt nakna jag. Efter det har det inte blivit något besök förrän i år.
Jag såg fram emot Bokmässan. Att beblanda mig med författare och böcker, och att förhoppningsvis lyssna på intressanta debatter och föredrag. Blev det som jag ville? Ett rungande ja.

Jag skulle göra en kupp, och det kanske jag gjorde. Inte med vapen som vapen, som de flesta tänker på när ordet kupp nämns, utan med ord och engagemang. Min tanke var att jag går fram till de utställare som bör vara möjlig intressent till mitt föredrag och sälja in det. Svårt mentalt, för mässbesökaren ska ta emot information, inte ge.
Till fem utställare, som hade med utbildning att göra, gav jag presentationen över mitt föredrag, romanen och mitt färska visitkort som knappt hade hunnit torka. En var Lärarförbundet, vars en av representanterna jag frågade om hur det är med elevernas självförtroende i dag och hur arbetar lärarna med att stärka det. Kvinnan väntade sig inte dessa frågor märkte jag, men svarade. Jag berättade sedan om mitt föredrag, som hon blev intresserad av.

Det görs intervjuer med författare i många av förlagens montrar under mässans fyra dagar. När jag gick förbi Piratförlagets hördes en välbekant stämma med finländsk touch. Där satt Mark Levengood som blev intervjuad av Fredrik Belfrage. ´Skriver Mark?´, tänkte jag förvånat, och stannade och lyssnade. Jag tycker Mark är duktig i han gör, som konferencier i olika tillställningar, och jag har fått en bild av honom att han verkar ha fötterna på jorden. En trevlig prick tänker jag mig.
En tanke inom mig formades under intervjun och när den var över hade jag bestämt mig. Jag ställde mig i kön för signering av hans senaste bok Rosor, min kära, bara rosor.
Ska vi växla böcker med varandra?, hade jag tänkt säga när jag stod framför Mark, och sa så, men det drunknade i sorlet av människor och min nervositet. Istället för ett försök till, bad jag min assistent att räcka Mark min roman och föredragspresentationen. Han blev glatt överraskad. Han läste till och med meningen på romanens omslag "Tänk vad syrebrist vid födelsen kan ställa till med." och blev intresserad. Det lät så på rösten i alla fall. Vi hann även byta några ord om föredraget innan det var dags för nästa att få Marks namnteckning.
Jag måste ju vara framåt nu när jag är i början av min tänkta föredragskarriär.

Trots att jag lyssnade på ett intressant föredrag med Mattias Klum, lysande berättare som var suverän att trollbinda sin publik. Han berättade om att vi bör ta vara på vår planet innan det är alldeles försent. Och trots att jag lyssnade på mannen som översätter Tomas Tranströmers alster till polska. Att få inblick i hur han tänker i arbetet var fascinerande. Och trots det jag har berättat tidigare om, är det inget som slår det ögonblicket när Tomas Tranströmer och jag passerade varann på fyrtio centimeters avstånd. Inte nog med det, i en nanosekund hade vi ögonkontakt.
Att få den ynnesten att se, dessutom på nära håll, en svensk nobelpristagare i litteratur, det är ett minne som jag alltid kommer att bära inom mig.