måndag 27 maj 2013

I morgon är det uppdrag i Jönköping.

Denna gång inför studerande på assistentlinjen på June folkhögskola. Det ska bli kul, får se om de har kluriga frågor att ställa mig.

tisdag 21 maj 2013

Varför uppfattar en del att jag inte kan prata och/eller ta vara på mig själv?

Jag sitter på tunnelbanans gröna linje och är på väg hem från kontoret. Ännu en dag har fortlöpt.
Människor stiger på tunnelbanevagnen. En del tittar på mig, sedan går de vidare till en stol som är ledig eller ställer sig vid dörrarna. ´Inte lönt att gå längre in i vagnen, då jag ska gå av om några stationer´, kanske de tänker.
Upp till tjugofemårsålder var jag säker på att endast få antal människor trodde jag hade även ett psykiskt funktionshinder. Jag hade gått från första klass till studentexamen med kamrater som inte hade något funktionshinder, även två år på dagis var jag det enda barnet med funktionsnedsättning. Jag var alltså van att min omgivning visste att jag enbart hade en fysisk skada.
Men när skolan slutade och jag var mer och mer ute bland människor som inte kände till mig, insåg jag att det var många fler som var säker på att jag inte kunde prata och att jag hade även en psykisk skada. Från att gå ut ur skolans skyddade värld till att möta verkligen, det blev en käftsmäll. Jag förstod inte varför, för jag var klädd som mina kompisar, gick på diskotek som mina kompisar gjorde, höll på med idrott som mina kompisar gjorde. Det enda som skilde oss åt var att jag satt i rullstol och de gick. Även talet skilde, jag hade vissa talsvårigheter och de hade det inte. Skulle det två så banala saker göra att en del trodde att jag inte kan ta vara på mig själv?
I dag blir jag fly förbannad när jag får en klapp på huvud eller när någon frågar mitt sällskap istället för mig trots att frågan var riktad mot mig eller när jag blir tilltalad som jag vore ett barn. Samtidigt som jag blir arg, blir jag totalt överraskad när jag får dåligt bemötande. Jag vill säga så mycket, men jag blir stum. Jag bör vara van, så mycket dåligt bemötande som jag har fått i mina dagar. I ju och för sig är det en bra reaktion, för det tyder på att jag inte accepterar ett dåligt bemötande. Det kommer jag aldrig att göra. Om jag gör det, har jag förlorat som människa.

Tillbaka till där jag sitter i tunnelbanevagnen på väg hem. Är det något jag kan göra för att få ett bra bemötande från de som nu inte ger mig det? Kanske klä sig i en svindyr Armanikostym? Smoking a la Nobelfest? För CP-skadan kan jag inte avlägsna.

Kom ihåg en sak, gott folk: Ingen är funktionshindrad. De personer som inte kan göra vissa saker på grund av sitt funktionshinder, de har ett funktionshinder. Se människan först och främst.


En aprildag på Mariatorget i Stockholm.
 

johan.nordansjo@omsorgsfamiljen.se

måndag 13 maj 2013

Homonymer

Jag hade aldrig hört talas om ordet homonym förrän i lördags på ett frågesportprogram på TV. Märkligt att jag inte har gjort det, för synonym är välbekant och orden är, antar jag, besläktade med varandra. Eller är dem det?
Ord som är homonyma är de som stavas och uttalas likadant, men har olika betydelser. Exempel på de är fil och bär. Fil dricker vi, det är även ett verktyg. Bär plockar vi, som lingon, blåbär och hallon. Bär används också som en uppmaning, ´Bär min väska, är du snäll.´.
Fler ord kommer jag inte på. Gör du det? Hör gärna av dig.

Som ni redan vet är min fascination över ord är stor, så jag tycker att min upptäckt av homonymer var kul och gör svenska språket än mer intressant.



johan.nordansjo@omsorgsfamiljen.se

lördag 11 maj 2013

Därför skrev jag romanen ´Mitt nakna jag´.

Jag har nämnt romanen vid namn ett flertal gånger här på bloggen, men aldrig har berättat varför jag skrev den och vad den handlar om.


Jag har alltid tyckt om att skriva. I skolan var höjdpunkten uppsatsskrivning. Oftast fick jag beröm för hur jag skrev, och jag blev då peppad att skriva mer.
Men skrivarlusten fick sig en rejäl törn i gymnasiet, då det hände att assistenten som jag då hade lade sig i hur jag skrev. På den tiden hade jag ingen dator utan jag dikterade till honom. Han hade egna förslag på hur meningar skulle bli bättre rent språkligt. Det gjorde att jag ledsnade, orden slutade porla fram som vattnet i en fjällbäck på vårkanten. Kändes som det satt en seg hinna i dörröppningen in till ordförrådets gemak, bara enstaka ord lyckades komma till min mun. Efter en tid slutade han och jag fick en ny assistent, som inte alls lade sig i mina uppsatser. Skrivarglädjen kom åter, och det är jag väldigt glad för i dag.
När jag var i övre tonåren bestämde jag mig att skriva ett bokmanus. Jag skulle sedermera skicka det till olika förlag med förhoppning att, i alla fall ett, skulle tycka att det var så pass bra att de låter göra en roman av det.
För mig var det inte märkligt att sikta in mig på att skriva en roman utan ett naturligt steg, eller om man så vill, ett mål. Jag har nämligen alltid siktat högt.

Historien, som jag började att skriva på 1994, handlar mycket om hur det känns att vara utanför kärleken och sex, ett utanförskap.
Jag såg kärleken, den fina vackra känslan, nära mig, men hur jag än gjorde lämnades jag utanför. ´Kommer jag någonsin att träffa kärleken?´
I väntan på kärleken ville jag ha sex. Även om jag var en glad, trevlig och social kille var det som förgjort. Jag blev frusterad, mådde inget vidare. Det blev inget förrän jag träffade den kvinna som sedermera kom att bli min fru, och då hade det gått tjugofem år (räknat från femton-årsåldern).
Romanen är fiktiv, även om huvudpersonen Maxs känslor och tankar är detsamma som mina.




´Mitt nakna jag´ är en berättelse om Max, 32, med hästsvans och ring i örat. Han festar loss med polarna och flirtar. Trots idoga försök har han Max aldrig varit tillsammans med en tjej. Kan det bero på att han är blyg? Eller beror det på CP-skadan som han har? Det börjar kännas tungt i hjärtat på Max. Ska livet rinna förbi utan att han får uppleva KÄRLEKEN? Han vänder sig bort när par kommer gåendes hand i hand och par med barnvagn, vill inte se kärleken, den ljuvliga kraften som han så hett eftertraktar. Och SEX!  Det känns som två osynliga armar kramar Max hårdare och hårdare för varje år som går utan sex. Han måste få ligga med någon, om inte så en långvarig mjuk kram, annars dör en bit av honom. I takt med att längtan blir alltmer desperat föds tanken på det omoraliska, det riskfyllda, ja till och med förbjudna: Att köpa sex. Max grubblar och överlägger med sig själv – behöver det verkligen vara så fel? Plötsligt får Max oväntad hjälp. I sällskap av Emma ger de sig ut på äventyr.

 
Den röda tråden i romanen är vikten att inte att ge upp trots att vi misslyckas gång på gång med det vi vill uppnå, men till slut lyckas det. Förmågan att se möjligheterna, inte hindren, då lyckas vi med det mesta i livet.
Romanen blev utgiven i november 2005 (Debutantförlaget), och jag hoppades på att den skulle uppmärksammas. Jag ansåg även att det vore märkligt om den skulle drunkna i det hav av böcker som gavs ut, men att den skulle bli så uppmärksammad som den blev, det var jag inte beredd på. TV och radio hörde av sig, tidningar likaså.
 


 

torsdag 9 maj 2013

Vilar ut efter gårdagens föredrag.

Foto
Framför Storstugan, där vi bor.
Jag är nöjd med framträdandet som var på vårt kontor i Hagsätra. Vid tidigare föredrag har jag fått hjälp med att klicka fram bilderna på Power Point, och sätta på och av musiken, men i går skötte jag allt. Det beror på att jag har för en tid sedan fått det jag behöver för att kunna göra det.
Det som jag behöver tänka på vid nästa föredrag är att jag ska prata tydligare. Alltid finns det något att förbättra.

I dag är jag väldigt trött, och det överraskar mig. Visserligen brukar jag vara trött efter ett framträdande, men inte så här. Vet inte varför, kan inte skylla på nervositet. Kanske är det en väckarklocka att inte få slarva med träningen.

Mitt nästa föredragsuppdrag blir den 28/5 på June Folkhögskola i Jönköping. Åhörarna är då studerande på assistentutbildningen.



johan.nordansjo@omsorgsfamiljen.se

måndag 6 maj 2013

Maj månads föredragsuppdrag.

Nu på onsdag den 8:e håller jag föredraget för de som inte fick möjlighet att lyssna den 21/3 på grund av att hissen slutade fungera. Pinsamt värre. Det var sex personer sittandes i permobil som kom, men de fick åka hem igen.
Platsen denna gång blir det på vårt kontor, Omsorgsfamiljens, och här finns det ingen hiss.

Den 28:e blir det ett besök på June Folkhögskola i Jönköping. Jag ska prata inför de som studerar på assistentutbildningen.

Den 31:a har jag blivit inbjuden av Täbys Arbetsförmedling. De har en konferens i Bålsta.
Ämnet för dagen blir bemötande.
Platsen är Aronsborgs Konferenshotell.



johan.nordansjo@omsorgsfamiljen.se

lördag 4 maj 2013

Nedräkningen till Bokmässan har börjat.

I dag är det 144 dagar kvar till Bokmässan i Göteborg, 26-29 september.
Det blir mycket roligt och spännande att ha egen monter och sitta där och marknadsföra sin egen roman ´Mitt nakna jag´. Vad jag har längtat efter detta och nu verkar som det blir av.


johan.nordansjo@omsorgsfamiljen.se

fredag 3 maj 2013

Två stiliga män.



Denna bild pryder Livrustkammarens webbsida om tillgängligheten i museet.


Amos och jag