torsdag 30 april 2015

Hälsa nu våren välkommen.

Ha nu en trevlig Valborg och hälsa våren välkommen. Klä på er ordentlig om ni ska ut och se elden, för våren kan vara nyckfull denna dag. Även Första Maj kan ge oss fula spratt. Minns så väl när vi bröder tio, åtta och fem år såg ut genom köksfönstret och kunde konstatera att vintern hade återvänt: ett tio centimeter lager av snö på gräsmattan. Snopet.




tisdag 28 april 2015

Slitgörat måste också göras.

Hela dagen har jag ägnat mig åt att maila presentationen av föredraget och en säljtext till några av de skolor och företag som möjligen kan ha ett intresse av att lyssna på mig. Nu låter det som att det var första gången som jag gjorde det. Jag mailar två tre per vecka, men det är länge sedan jag ägnat en hel dag åt detta.
Sådant här mailutskickande hoppas jag få slippa inom en snar framtid. Intressenterna hör av sig till mig istället och jag får då mer tid att utveckla än mer föredraget och blogga mer. Det är inget drömscenario utan ett mål.

Det har varit ett magert år hittills - inga uppdrag - och det ser ut att fortsätta så fram till semestern i juli, dock med ett undantag. I slutet av maj ska jag till Ädelfors Folkhögskola och få de att tro än mer på sig själva.
Just i denna period, april och maj, är det många skolor och företag som planerar hösten och nästkommande vår, och då passar jag på att kontakta dessa. Jag har redan fått två uppdrag för hösten och sju åtta är intresserade. Det bådar gott.




måndag 27 april 2015

Vid frukostbordet i morse.

- Dagarna går ner till sommarlovet, pappa, sa vår åttaårige son och ställde ner glaset.
Han var prydd med en mjölkvit mustasch.
- Längtar du dit?
- Ja, det gör jag väl, sa han nonchalant.



fredag 24 april 2015

- Vad sa du att du arbetar med?

- Vad sysselsätter du dig med på dagarna? sa mannen som hade presenterat sig som Jocke.
Han tog en klunk av sin öl.
Jocke hade satt sig i fåtöljen bredvid mig tio minuter tidigare. Han såg vilsen ut när han blickade över de tre paren som dansade till Robyns ´Hang with me´. Kanske sökte han efter en kompis eller en som han vill kurtisera. Om det var en kvinna eller man som Jocke letade efter kunde jag inte utläsa på hans kroppsspråk eller kläder.
Jag lutade mig fram till glaset som stod på soffbordet och sög några munnar öl genom sugröret. Två män på min andra sida, den högra, diskuterade svensk politik. Jag var måttlig road, men en och annan kommentar slapp det ur mig.
Såg i ögonvrån att Jocke tittade på mig. Jag vände mig om, men direkt dök han ner i byxfickan och tog upp sin mobiltelefon.
En kvinnlig bekant kom fram till mig. Vi pratade, en konversation som var lika intetsägande som att se målarfärg torka.
- Söker du någon? frågade jag Jocke när kvinnan äntligen hade försvunnit i riktning mot köket.
När vi hade pratat såg jag att han ville säga något till mig och kvinnan.
- Nej . . jag . . undrar om du känner värdparet? Det är så att min syster lurade mig hit, men hon verkar inte har dykt upp än, sa Jocke något svävande.
- Jaha okej. Min fru känner värdparet. Jag är bara med som ett bihang, log jag.
Han skrattade till.
Vi började lite trevande prata med varandra. Jocke gillade golf och bowling, bodde i Västertorp och arbetade som bilmekaniker.
- Golf är roligt. Jag har CP i handikapp. Vad har du?
I ett ögonblick såg ut som han rådfrågade med sig själv, ´Vad menar Johan med det?´.
- Femton. Den var bra. CP i golf, skrattade han.
En discolåt sattes på och vips fördubblades dansparen.
- Vad sysselsätter du dig med på dagarna? sa Jocke efter att vi hade studerat och kommenterat dansstilarna med kärvänliga leenden.
- Jag är runt i skolor och företag och håller föredrag om bemötande och vikten av att tro på att vi kan.
- Förlåt. jag hörde inte vad du sa.
Jag upprepade mig, nu med en något högre stämma.
- En gång till.
Han lutade sig fram mot mig.
Jag upprepade mig ännu en gång.
Jocke skakade på huvudet.
- Nej, jag hör verkligen inte. Får skylla på musiken, sa han skuldmedvetet och drog sin fåtölj närmare mig. Nu ska jag förstå vad du säger.
Jag upprepade mig ytterligare en gång.
Jocke sken upp, som ett barn som får sitt första paket av tomten på julafton.
- Föredragshållare, okej. Vad spännande.

Även om jag får då och då får upprepa mig när jag säger vilket yrke jag har, tycker jag att det då uppstår en komisk situation. En föredragshållare som inte gör sig förstådd har dåliga framtidsutsikter i sin profession. I en tyst miljö blir jag förståelig och det är det vid mina framträdanden.




torsdag 23 april 2015

De är vi. Vi är de.



De som flyr från hem och land, de som med båtar flyr från krig och förtryck, de som flyr genom att vandra mil efter mil efter mil från fattigdom. De är vi. Vi är de.




tisdag 21 april 2015

Vitsippor i Åkerbyparken.





Nu ska det väl inte komma något bakslag i form av snö eller hagel innan sommarens intåg?
Riktig säker kan vi inte vara. Valborg har spelat genom åren många spratt för oss.





lördag 18 april 2015

Kände mig som en regelbrytare.

´Denna plats är främst avsedd för rullstol.´
Jag läste på det fastklistrade märket på fönstret i den buss som jag och familjen klev på vid Slussen för färd till Spårvägsmuseet.
Var ska jag sitta? tänkte jag och såg mig runt efter lediga sittplatser.
Framför rullstolsutrymmet fanns det två, så jag borde ha hunnit med att förflytta mig från rullstolen till sittplatsen varefter frugan hade ställt stolen på utrymmet och surrat fast den innan bussen hade börjat rulla. Om inte hon nu hade varit upptagen med att se till att barnen blev ordentligt fastspända.
Jag fann mig ingen annan råd än att sitta kvar i rullstolen på rullstolsutrymmet. Kände mig som en regelbrytare när bussen lämnade hållplatsen och rullade ut på Stadsgårdsleden. Nu vet jag inte om chauffören såg mig använda utrymmet, han sa i vart fall inget.

Det korrekta vore: ´Denna plats är främst avsedd för personer som använder rullstol.´



tisdag 14 april 2015

- Nej, inte du pappa.

- Mamma, jag är klar. Jag vill ha handduken, ropar dottern.
Hon sitter i den blåa plastbadbaljan. Tösen har blivit tvättat av sin mamma, och efter det har hon och jag har lekt affär en stund. Hon hade gjort Smoothies som hon sålde till mig. Hällde upp vatten i små plastmuggar och genom att trycka på en osynlig knapp på kakelväggen fick hon olika smaker. Fixade och grejade.
- Det kostar fem kronor, sade min tös och sträckte fram sin öppna knubbiga lilla hand.
Jag tog fram den osynliga slanten och la den i hennes hand. Hon tog emot den med ett tack och stoppade den i sin "ficka". Efter lite pyssel fick jag min Smoothie.
- Blåbär och hallon, varsegod, log hon.
- Tack så mycket. Vad gott det ska bli.
Jag låtsasdrack.
- Vad gott. Bästa Smoothien jag har druckit.
Guldklimpen log och myste.

- Mamma, jag är klar, ropar dottern ännu en gång.
- Jag kan hjälpa dig, säger jag och gör en rörelse mot badrumsskåpet.
- Nej, inte du pappa.
Hon ser arg ut.
- Varför får jag inte det?
- För du gör bara så här.
Hon sätter i gång att vifta med armarna både ovanför och under vattenytan, precis som jag gör när jag har extra svårt att hålla koll på mina. Det skvätte rejält.


Jag föredrar att barnen är ärliga, även om det ibland gör ont.




söndag 12 april 2015

Känner mig otillräcklig som far.

Nu är det söndagsförmiddag. Jag sitter ensam i lägenheten och lyssnar på radioprogrammet ´Språket´. Min käresta har tagit med sig barnen till simhallen. Jag följde inte med för hon kan inte både hjälpa mig med kläderna och få ner mig i vattnet samtidigt som hon ska ha uppsikt på barnen så att de inte halkar på det hala golvet eller råkar plumsa i bassängen.
Det känns tråkigt och jobbigt att inte kunna följa med på alla barnens aktiviteter. Barnen förstår att jag inte kan och det är bra, men det lindrar inte min smärta att jag känner att jag är otillräcklig som far.



Det thailändska nyåret . . .

. . . firades i dag i Bhuddaram Temple på Värmdö utanför Stockholm. Vi var där, hela familjen, plus far. Egentligen ska firande ske i dagarna tre med start på måndag den 13:e och då är alla lediga i Thailand och festar. I Sverige får thailändarna nöja sig med en dags firande.
Högtiden heter Songkran. Det som är speciellt med denna högtid är att man kastar vatten på varandra. En halvfull glas slängs på kompisen eller grannen, det var det jag trodde skedde innan jag fick uppleva det på plats i Thailand. Vart än jag gick i stan, på stranden, vid övergångsställen, på marknad kunde jag få vatten överraskande slängt på mig. Det är inte ovanligt att fulla hinkar med vatten används.


Vi hälsades välkomna av denna ståtliga figuren som jag
dessvärre inte vet namnet på.




Normalt går munkarna i gryningen runt i städer och byar, och får
allmosor i form av pengar, mat eller frukt.




torsdag 9 april 2015

Lyft blicken.

Se vad som händer när vi människor tar blicken från mobiltelefonerna, böckerna, tidningarna eller vad det är vi är sysselsatta med på våra resor till och från arbeten, och lyfter den till personen som sitter på sätet bredvid eller står vid en på perrongen, och säger några vänliga ord. Möjligheten att ett trevligt samtal då uppstår är stor.
Det var precis det som hände mig i dag på resan till kontoret. Några vänliga ord till en för mig obekant kvinna, och sedan följde ett trevligt lättsamt samtal mellan oss. Efter några stationer steg hon av.

Lyft blicken. Säg några vänliga ord. Visa att du vill prata. Möjligheten finns att då finna någon som ger dig en trevlig stund. Kanske varar den stunden livet ut.



tisdag 7 april 2015

Puss på arbetet.



Denna fina stora hund visar sin kärlek till mig.
Ser ut som han tar ett stadigt grepp om strupen.
Undrar hur många som får pussar när man
kommer till sitt arbete?



fredag 3 april 2015

Dotterns första cykeltur.




Ännu en milstolpe passerades i frökens unga liv. Den första cykelturen.
Jag köpte stödhjul till sonens  Hon var inte helt nöjd med 


Jag köpte i dag stödhjul till sonens cykel som han fick när han var tre. I en veckas tid har dottern försökt cykla på den. Det har inte gått så vidare bra för stödhjulen är spårlöst försvunna. "Håll i mig, mamma. Jag vill cykla.", har hörts ett flertal gånger.
Långfredagen har bjudit på ett kallt och småruggigt, så premiären skedde inne i lägenheten. Lika glad som dottern var när hon trampade varv efter varv, köket hallen vardagsrummet, lika stolt var jag att ha fått vara med om ännu en milstolpe i frökens unga liv. Dock var hon inte helt nöjd. "Pappa, jag vill inte ha en blå cykel. Jag vill ha en rosa."




torsdag 2 april 2015

Lyckan är att positivt ändra andras liv.

När jag hör att min inspiration ger inspiration till människor att göra något nytt eller försöka ännu en gång efter flera misslyckande växer jag som person. Om några av de lyckas att nå sina mål, vet jag att jag har haft en liten del av den positiva förändring i deras liv som det ger. Det ger mig en känsla att jag gör något bra.
Det händer att jag blir fundersam ibland om det jag pratar om på mina föredrag är tillräckligt bra och intressant. För mig är det ju inget nytt. Det är självklara saker för mig. Oron är obefogad, för när jag får höra rösterna efteråt och läsa referenserna förstår jag att föredraget ger inspiration. Även ögonöppnare. Precis som jag vill.

Till landets fängelser vill jag komma med min inspiration och framåtanda till att nå positiva förändringar i livet. Där kan jag också göra nytta. Människor som har glidit in på brottets bana och ska nu komma tillbaka, men har svårt eller inte alls ser ljuset i den becksvarta tunnel som de befinner sig i. De kanske behöver se och därmed en push av någon som inte har de motoriska i perfekt slag, men har det positiva tänket och envisheten, för att förstå att de har möjlighet också bara viljan finns. ´Om Johan har lyckats med sin bångstyriga kropp att nå dit han ville nå, bör jag också göra det med min jämförelsevis perfekta kropp.´ hoppas jag de kommer att tänka efter det jag har pratat. För en dag kommer jag att hålla mitt föredrag framför en samling intagna.



onsdag 1 april 2015

Fängslande svårläst roman.

I går läste jag ut Kristina Sandbergs roman ´Att föda ett barn´.
Handlingen utspelas sig under ett år, 1938. Läsaren får följa den tjugoåriga Maj under hennes första år som gift. Osäkerheten, det såriga moderskapet, alkoholismen och ett äktenskap som bara råkade bli.

Handlingen fängslade mig. Att läsa om vardagens tristess, gnet, glädjeämnen och sorg, det tilltalar mig. Sandbergs sätt att skriva gjorde att jag tycker att romanen är svårläst och drar ner mitt betyg. Det finns förmodligen fler som skriver som hon, men jag har inte stött på det tidigare.
Varför tycker jag att ´Att föda ett barn´ är svårläst? I dialogerna finns det inga radbyten utan det är kommatecken som markerar när vederbörande slutar prata. Ingen namn på personerna är utskrivna, och det gör det knepigt att förstå vem som säger vad. Speciellt vid längre dialoger.
Det förekommer även långa meningar med kommatering då och då som krävs än mer koncentration i vanliga fall för att binda samman början, mitten och slutet så helheten blir förståeligt.
Efter några hundra sidor blev det mindre svårt att förstå. Jag hade då fått någorlunda kläm på hur Sandberg skriver.

Den ökade koncentrationen gjorde att jag blev trött i huvudet av att läsa denna roman, vilket jag inte har blivit av andra. Jag kunde ha lagt ifrån mig den, men gjorde det inte. Jag ville läsa ut den och få veta hur livet blev för Maj och hennes dotter.