Häromdagen gick jag mot Stockholms östra. Jag skulle ta tåget hem efter ännu en arbetsdag. Vid entrén hörde jag orden säga:
"Can I pray for him?"
Jag vred på huvudet och såg en man som hade fått ögonkontakt med min assistent.
"No", sa assistenten och vi fortsatte in.
Om jag inte hade mina talsvårigheter, hade jag velat pratat med honom där och då. Dialogen kanske skulle bli som följande:
- Varför vill du be för mig?
- Du ska inte behöva sitta i rullstol. Ingen ska behöva göra det.
- Tror du att Gud kan göra underverk?
- Jag tror inte, jag vet.
- Har du själv sett det?
- Ja.
- Och det skedde plötsligt, helt utan signaler att det kunde ske?
Mannen nickade.
- Tror du att mitt liv blir bättre om jag skulle kunna gå?
- Ja.
- Hur kan du vara säker på det? Det enda du vet om mig är att jag inte kan gå. För dig är jag en främmande person.
- Att kunna gå leder till vänner och familj. Göra saker som bara du kan drömma om.
- Menar du att jag inte har vänner för handikappets skull?
- Vänner har du på ditt boende tänker jag mig, men riktiga. Vänner som hänger med på semestern eller går ut på restaurang och äter middag. Det hade väl varit roligt?
- Du vet knappt något om mig och ändå målar du upp en bild av mig. Du är inte lite fräck.
- Hur är det då?f
Jag berättde. Varvade små bedrifter med stora. Efter en stund såg jag att mannens intresse vacklade.
- Om du vill prompt be för folk, informera dom att dom kan gå till din kyrka, sa jag och gick.
